<img l>
politiska blad under 1820-talet (se
Argus). Indragningar
nödgade den gång på gång att ändra namn, och efter
indragningen 1822 blef J., som redan förut skjutit
Scheutz åt sidan, den egentlige redaktören.
”Argus” glanstid var 1821—23, då den utgjorde den
gryende oppositionens hufvudorgan; ännu 1827
höll den sig friskt uppe, men började därefter
förlora i anseende och spridning och förde efter
”Aftonbladets” framträdande (1830) ett tynande
lif. Den hade redan öfverlefvat sig själf, då den
upphörde, 17 aug. 1836. J., som närmast slöt sig
till den dåtida engelska liberalismen, hvilken
utgått från Benthams skola, var tvifvelsutan en
man af mångsidigt vetande och logiskt skarpsinne,
snarast ett professorsämne, som råkat in på orätt
bana. Han gjorde emellertid en betydande insats
i utbildandet af en svensk politisk press. Som
ursprungligen ”filosof” älskade han att ”till
komplett evidens deducera” sina satser i
politik, kyrkliga frågor och litteratur; och
han hyste ett grundligt förakt för det lätta
och ”lättlästa”, något, som f. ö. hämnade sig,
då han genom sina långa, stundom aldrig
afslutade artiklar uttröttade sina läsare. Hans
själfkänsla var starkt utpräglad; han ansåg sig
ha ”öfvertagit Sverige” och fann sig befogad
att docera för sina läsare i en ton, som ofta
verkade irriterande genom sin öfverlägsenhet och
hänsynslöshet. Emellertid blef pressen genom
”Argus” ”en makt”, ehuru tidningen i längden
verkade enformig. I litterärt afseende stod
J. fientligt till fosforismen, utan att därför
hylla den akademiska skolan, och i en serie
uppsatser 1821 gjorde han af med hela den dåtida
svenska litteraturen. Närmast sympatiserade
han äfven på detta område med England. — J:s
öfverdrifna själfkänsla var ofta föremål för
gyckel; roligast är Livijns utfall i andra delen
af ”Markalls sömnlösa nätter”:
<poem>”En saga går att, då han hörde prisas
vår sköna värld, var han till svar ej sen,
att öfver sådant ej må undran visas,
ty han vår herre därtill gett idén;
och om blott Satan honom konsulterat,
ej hans opposition malreusserat”.</poem>
Sedan ”Argus” upphört, egnade J. sin penna
dels åt uppsatser och korrespondenser i skilda
tidningar — bl. a. skref han på 1840-talet i
sin gamle motståndare Askelöfs konservativa
”Svenska Minerva” och efter Hiertas
afgång i ”Aftonbladet” samt blef anledning
till palatsrevolutionen där 1855 — dels åt
broschyrer, särskildt inom det ekonomiska
området, tull- och banklagstiftning. Med sina
stora kunskaper förblef han en nyttig ”fribytare”
i olika politiska läger. Särskildt förde han
som sekreterare i svenska fabriksföreningen
industriprotektionismens talan gentemot den
gryende frihandelsrörelsen i sina broschyrer
Införselfrihet och skyddsförfattningar,
betraktade ifrån erfarenhetens och historiens
synpunkt (1840) samt
Om vigten och betydelsen
af slöjder och manufakturer för ett samhälle
(s. å.), båda bearbetningar efter F. List,
Om
nödvändigheten af förbudsskyddets bibehållande
för inhemska sockerfabrikationen (s. å.),
Om
sockertullen (1848),
Är närvarande tidpunkt
lämplig för införandet af ett förändradt
tullsystem? (1851),
Nu eller aldrig. Ett ord
i sinom tid i frågan om tullreformen (1853)
m. fl. Bland hans öfriga skrifter märkas
Om
svenska kreditlagarnes reform (1853),
Den
vigtigaste frågan vid riksdagen (om utländsk
skuldsättning, 1859) och
Äro anklagelserne
mot tidehvarfvet för materialism ogrundade
eller icke? (1858). J., som gick under
vedernamnet
Hvalfisken, var en i hög
grad originell personlighet, om hvilken många
anekdoter voro gängse. — Jfr Sturzen-Becker,
”Grupper och personnager”, Crusenstolpe i
”Medaljonger och silhuetter”, ”Biogr. lexikon. Ny
följd”, V (af H. Wieselgren och A. Bohlin).
K. W—g.
Johansson, Johan Fredrik, filolog, skolman,
f. 1810 i Eksjö, d. 1871, student i Uppsala 1828
och filos. magister 1836, docent i grekiska 1837,
lektor i grekiska och hebreiska i Gäfle 1844 och
lektor i grekiska och nya testamentets exegetik
i Linköping 1846, prästvigdes 1853 och vardt
s. å. kyrkoherde i Slaka prebendepastorat, vardt
1858 kyrkoherde i Vallerstad samt teol. doktor i
Lund vid jubelfesten 1868. Under sin vistelse
i Uppsala var J. från 1838 sekreterare i
Svenska litteratursällskapet och medredaktör
i tidskriften ”Frey”. Mest bekant är han för
sina öfversättningar af Homeros ”Odysseia”
(1841; 2:a uppl. 1870) och ”Ilias” (1846),
hvilka berömmas för ordagrannhet, omvårdnad om
svenska språket, en vacker versifikation och
ett poetiskt sinne för originalets skönheter,
som han vanligen lyckligt, stundom fyndigt
och sinnrikt återgifvit. Han kommenterade
äfven Herodotos och utgaf några andra
grekiska läroböcker. J. publicerade jämväl
åtskilliga tal, bl. a. ett
Minnestal öfver
V. F. Palmblad, vid prästmötet i Linköping 1853.
A. F.*
Johansson, Per Kristian, dansör, f. 1817
i Stockholm, d. 25 dec. 1903 i Petersburg,
utbildades vid k. teaterns balettskola och under
Bournonville i Köpenhamn äfvensom ytterligare i
Paris med statsunderstöd och väckte i Stockholm
stormande bifall med sin dans. Han anställdes
1841 som balettmästare i Petersburg och sedermera
som professor i danskonst vid kejs. teatern
där. J. var en af stiftarna af skandinaviska
föreningen i Petersburg.
Johansson, Johan, vitterlekare, riksdagsman,
f. 29 febr. 1824 i Väckelsångs församling,
Kronobergs län, d. 6 jan. 1907 i Stockholm,
var torparson och måste från barnaåren på
egen hand slå sig fram i världen, blef en
dugande köpman i Stockholm och beklädde
chefsplatser i större kvarnbolag. Han var
på den frihandelsvänliga och liberala sidan
representant för Stockholms stad i riksdagens
Andra kammare 1882—87 och 1891—96 samt därunder
led. af bankoutskottet. J., som oförtrutet
arbetade på sin själfbildning, var ett stycke
naturpoet i den humoristiska arten, som skildrare
något besläktad med Sehlstedt, och stod städse
beredd att med sina lättflytande, fyndiga och
harmlöst uddiga tillfällighetsvisor förhöja
sällskapsglädjen inom vida kretsar, icke minst
inom de förnämligare ordenssamfunden i
