Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 13. Johan - Kikare / 65-66 (1910) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - John ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Så snart hans inkomster räckte till för det,
öfvertog han helt och hållet omsorgen om modern
och syskonen. Genom flitiga själfstudier ersatte
han den förlorade skolgången. 1886 erbjöds
J. oförmodadt att bli hufvudredaktör för den
demokratiska lokaltidningen ”Herald”. Fast
fullständigt obekant med tidningsyrket,
antog han platsen och blef efter någon
tid delegare i tidningen, som under hans
ledning uppnådde ett visst anseende. J. hade
tidigast tillhört det republikanska partiet,
men på grund af sina åsikter i tariffrågan
slutit sig till demokraterna. 1898 blef han
af öfvervägande republikanska valmän insatt
i statens lagstiftande församlings öfverhus
(senate), 1904 blef han utan något sitt
eget åtgörande uppställd som demokraternas
guvernörskandidat. Under valstriden sökte
partimotståndarna nedsätta J. genom att i bland
valmännen spridda flygskrifter nämna, att J:s
moder under fattigdomens dagar utfört tvätt i
husen. Men detta hjälpte, i stället för att skada
honom, och han segrade med stor röstöfvervikt,
medan alla motkandidaterna på partivalsedeln
blefvo slagna, en för den amerikanska politiken
högst ovanlig händelse. J. omvaldes 1906 och
1908 med växande röstöfvervikt, under det
motpartiets kandidater för öfriga ämbeten
invaldes. Han var 1908 starkt på tal som
demokratisk presidentkandidat, men besegrades
i nomineringskonventet af W. J. Bryan. Han
betraktades allmänt som partiets gifne
kandidat vid nästinträffande presidentval,
när han hastigt bortrycktes af döden, 21
sept. 1909. Få personer i Amerikas offentliga
lif ha fått ett så allmänt från alla klasser
och partier kommande erkännande för ärlighet och
duglighet som J. Som guvernör verkade han för och
genomdref ett antal ganska radikala lagförslag,
särskildt för reglering af järnvägarna
inom staten, och hans styrelse utmärktes af
reformvänlighet och kraftigt uppträdande mot
penningväldet. Han var en öfver hela landet
känd och uppskattad föreläsare i populära ämnen.
O. A. L—r.

Johnson, Emil Fritiof, svensk-amerikansk kemist,
föddes 9 sept. 1864 i Floby, Västergötland,
studerade i Vänersborg och därefter vid
Tekniska högskolan i Stockholm, där han aflade
afgångsexamen 1887. Han reste samma år till
Amerika, där han sedan varit bosatt i New
York. Sedan 1891 har han innehaft en byrå för
handelskemiska undersökningar, med trämassa,
kautschuk och oljor till specialitet, och är
högt ansedd som konsulterande kemist. 1894
utnämndes han till medlem af staden New
Yorks hälsovårdsnämnd, en förtroendesyssla,
som han alltsedan innehaft. Han har gifvit
uppslag till många af de viktigare metoder
och åtgärder vid den mjölkkontroll, som gjort
New York till ett föredöme för andra städer.
O. A. L—r.


Johnson [dʃå’nsən], Samuel, engelsk
skriftställare, den siste mäktige målsmannen
för den abstrakt klassiska smaken inom Englands
litteratur, f. 18 sept. 1709 i Lichfield, d. 13 dec. 1784 i
London, studerade i Oxford 1728—31 utan att taga
någon grad, ty studierna afbrötos med faderns
död. Efter att ha försökt sig som skollärare,
tidningsman och öfversättare gifte han sig
1736, så fattig han var, med en köpmansänka,
dubbelt så gammal som han, ”a lady of vulgar
manners”, men som hade ett litet kapital,
och han grundlade med hjälp däraf en egen skola
i Lichfield. Då han emellertid ej lyckades få
flera än 3 lärjungar (bland dem David Garrick,
den blifvande skådespelaren, och dennes bror),
upphörde han snart med detta försök och vandrade
1737 i sällskap med David Garrick till London
för att uteslutande egna sig åt vitterheten,
hvarmed han sedan fortfor i nära 50 år. Under
den första delen af denna tid lefde han, arbetsam
och obemärkt, ett lif af nöd och växlande lycka
som flertalet af den tidens litterära proletärer
i London, hvarvid han stundom var så fattig, att
han knappast hade bröd för dagen och om natten,
i brist på bostad, fick strörva kring på Londons
gator med någon olycksbroder. Det första arbete
af honom, som väckte uppmärksamhet, var satiren
London (1738), imitation efter Juvenalis’ 3:e
satir om Rom, i samma stil som Boileaus liknande
efterbildning med afseende på Paris och samtidig
med Popes satir om London. 1744 skref han en
berömd lefnadsteckning öfver sin vän Savage,
en litteratör af samma art som han själf. 1745
utkom Miscellaneous observations on the tragedy
of Hamlet, där J. påpekade nödvändigheten af en
ny Shakspere-upplaga. 1749 gafs hans redan före
ankomsten till London skrifna tragedi Irene,
och s. å. utkom en ny satir, The vanity of human
wishes, efter Juvenalis’ 10:e satir. Mars
1750—mars 1752 utgaf han, efter förebilden
af Addisons berömda ”Spectator”, en moralisk
tidskrift, ”The rambler” (kringströfvaren),
hvilken hade utomordentlig framgång. 1755
utkom hans värderika Dictionary of the english
language, den första stora engelska ordbok, som
utkommit. Den har utgifvits ända fram till våra
dagar i nya uppl. Därefter kommo ”The idler”
(dagdrifvaren), också en moralisk tidskrift
(april 1758—april 1760), och History of Rasselas
(1759), en filosoferande roman om en prins
från Abessinien. J. hade nu under ständigt
sträfvande nått 50 års ålder och småningom
arbetat sig upp ur den dy, i hvilken han först
var nedsjunken. Hans rykte var stadgadt, han
var allmänt erkänd som den litterära kritikens
envåldsherre, och han erhöll 1762 en pension
på 300 pd st. af Georg III, hvarigenom han
för sina återstående dagar var betryggad mot
nöd. Äfven andra vittra utmärkelser hade kommit
honom till del: redan 1755 hade han blifvit
”master of arts” vid universitetet i Oxford,
1762 kreerades han till juris doktor vid Trinity
college i Dublin, och 1775 vederfors honom samma
heder från Oxford. Från 1762 kallas han också
alltid ”Doctor Samuel Johnson”, under

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>