införde lifssanna personager, gaf en mångsidig bild af verkligheten samt sökte att med sin tendensdiktning värma och upplysa. Hans monologvådeviller Studentens majnatt (1847) och Mammas gosse (1848) flöda af kvickhet och godt lynne. Han skref dessutom på 1870-talet romaner och berättelser: Affällingarne, Rosen bland kamelior, Eremiten, Vinglaren m. fl., var en flitig bidragare till tidningar och kalendrar under märket Jo. Jo. samt framträdde jämväl som lyrisk skald; 1845 vann han Sv. akad:s andra pris för skaldestycket Fjellbruden. — I de J:s pjäser, hvilka uppfördes på den kungl. scenen, spelade han alltid själf en för hans egen konstnärsindividualitet afpassad komisk eller humoristisk roll (Kolmodin, Mathias Berthel, von Urne o. s. v.). Dessutom uppträdde han i en stor mängd andra roller såväl inom den finare komedien (Acres i ”Rivalerna”, Michel Lambert i ”Kärlek och egoism”, Coquenet i ”Förtalet” m. fl.) som på det mera burleska området (Gaspard i ”Debutanten och hennes far”, Briquet i ”Nya garnisonen”, Per i ”Vermländingarna” m. fl.). Efter sin afgång från scenen gaf han vintern 1872 gästspel i Göteborg i sina egna pjäser. — Af J:s Skrifter utkom 1:a serien (berättelser och smärre uppsatser) i 6 bd 1872—81 (3:e uppl. 1892—94) och 2:a serien (romaner) i 5 bd 1882—83 (3:e uppl. 1893—94) samt 3:e serien (teaterstycken och valda dikter) 1888 (2:a uppl. 1894—95). Från 1848 var han sällskapet Par Bricoles ordensskald och från 1880 sekreterare i Patriotiska sällskapet. Jfr H. Wieselgrens biografi öfver J. (i hans ”Skrifter”). 2. Severin J., den föregåendes son, kemist, akademisk lärare, f. 28 maj 1852 i Stockholm, blef student i Uppsala 1869, filos. kandidat 1872, licentiat och doktor 1875 och förordnades s. å. till docent i kemi vid Uppsala universitet. Han egnade sig senare åt medicinen, blef med. kandidat 1881 och licentiat 1885, promoverades 1888 till med. doktor i Uppsala samt utnämndes s. å. till e. o. professor i kemi och farmaci vid Karolinska institutet i Stockholm. J. utsågs 1894 till led. i farmakopékommittén och var svensk generalsekreterare vid 15:e Skandinaviska naturforskarmötet i Stockholm 1898 och 1902 ombud för Sverige vid den internationella kongressen i Bruxelles rörande enhetlighet i sammansättningen af häftigt verkande läkemedel. Sedan 1885 är han Patriotiska sällskapets sekreterare. Bland hans skrifter märkas, utom gradualafh. Om cerium och dess föreningar (1875) och Bidrag till kännedomen om svingallans syror (1888) samt en mängd kemisk-tekniska artiklar i Nordisk familjebok, Nyare läkemedel, sammanställda ur farmacevtisk-kemisk synpunkt (1892), Läkemedlens användning och dosering (med J. G. Edgren, 1893; 4:e uppl. 1906), Die absorptionsverhältnisse verschiedener hämoglobine (i ”Archiv für anatomie und physiologie”, 1889), Beiträge zur kenntnis des jodgehaltes schwedischer kröpfe (i ”Nord. med. arkiv”, 1897) och Der jodgehalt der menschlichen schilddrüsen in Schweden (Festskrift för Hammarsten, 1906). 1896—1900 utgaf J. ”Medicinsk månadsrevy, tidskrift för referat från de olika praktiskt-medicinska disciplinernas områden”. 3. Helena (Ellen) Maria J., den föregåendes syster, målarinna, f. 16 juni 1854 i Stockholm, elev af F. V. Scholander 1875-78, af konstakademien 1877—82, har äfven studerat i Paris och har målat, oftast i akvarell, motiv från Sverige, Frankrike, England, Italien, Spanien och Orienten. 1. (E. F—t.) 2. R. T—dt. 3. J. K—e.* Joll, sjöv., en liten skeppsbåt, afsedd för en till tre eller högst fyra roddare. Större jollar ha stundom en mast med ett klufvet loggertsegel eller ett guntersegel med eller utan fock. Torpedbåtsjollar äro vanligen genom inbyggda luftlådor osänkbara. Som torpedbåtsjollar användas äfven hopvikbara s. k. Berthon-båtar, hvilkas köl, stafvar, reling och spant (långskepps gående) äro af trä och bilda en stomme, som öfverdrages med dubbel, fernissad linneväf. På handelsfartyg nyttjas ofta i stället för joll en ”snipa” eller en ”eka” (no. sjægte, pram), hvilka betydligt skilja sig från den vanliga skeppsbåtsformen. Jfr Båt och Julle. R.N.* Jollbom, sjöv., båtdäfvert, vanligen flyttbar, afsedd för jollen. Jollbommarna ha på mindre fartyg sin plats akterut, där jollen med s. k. jolltaljor upphissas till hackbrädet. Jfr Båtdäfvert. R. N.* Jolly [ʃå’li]. 1. Philipp Gustav von J., tysk fysiker, f. 1809 i Mannheim, d. 1884 i Mimenen, professor 1847 i Heidelberg och 1854 i München. J. konstruerade den efter honom uppkallade formen af lufttermometern, som satte honom i stånd att med en förut ouppnådd noggrannhet bestämma gasernas utvidgningskoefficienter, äfvensom den vanliga s. k. Jollys fjädervåg, där förlängningen af en spiralfjäder ger ett mått på belastningen. Särskildt uppmärksammade blefvo J:s vägningsförsök; han lyckades drifva upp vågens känslighet högst betydligt, i synnerhet genom att vid densamma använda spegelafläsning. En våg, som han använde vid sina försök öfver tyngdkraften (se nedan), gaf vid en belastning af hvarje vågskål med 5 kg. märkbart utslag för en öfvervikt på ena sidan af endast 0,01 mg. Med denna våg bestämde han i ett torn i München tyngdens aftagande med höjden öfver jordytan genom att väga en flaska innehållande ung. 5 kg. kvicksilfver dels vid direkt placering på ena vågskålen, dels då den hängde nedanför vågskålen i en 21 m. lång tråd; viktskillnaden var ung. 32 mg. När i senare fallet en blykula af omkr. 1 m. diameter befann sig strax under kvicksilfret, observerades vidare en ökning af dettas vikt med ung. O,6 mg. beroende på blymassans attraktion. Härur beräknade J. (1878) jordens medeltäthet till 5,69 i rätt god öfverensstämmelse med de resultat, som vunnits enligt andra metoder. Med vågen kunde han vidare påvisa förändringarna i atmosfärens sammansättning. J. författade bl. a. Anleitung zur differential- und integralrechnung (1846), Die principien der mechanik gemeinfasslich dargestellt (1852) och Physik der molekulärkräfte (1857). 2. Julius August Isaak J., den föregåendes broder, badensisk statsman, f. 21 febr. 1823 i Mannheim, d. 14 okt. 1891 i Karlsruhe, blef 1857 e. o. professor i juridik i Heidelberg. 1861 erhöll han plats i inrikesministeriet som råd. Då han i likhet med Bluntschli, Mathy och Roggenbach arbetade för Tysklands enhet, afgick han i juni 1866 vid Badens anslutning till Österrike, men utnämndes i juli s. å. efter preussarnas seger öfver österrikarna till inrikesminister och 1868 till statsminister. I det inre följde han sina föregångares