spik. 1907 värderades tillverkningen brutto till 1,746,000 mark. Verket sysselsatte 208 arbetare. Det privilegierades 1804. Egare är Jokkis gods aktiebolag. Genom Jokkis—Forssa privata 22 km. långa järnväg står socknen i förbindelse med Finlands järnvägsnät. A. G. F. Jokkis—Forssa järnväg, en 1897 fullbordad, 22 km. lång, smalspårig enskild järnväg, som förbinder Forssa bruk och Jokkis gods med Humppila station å Tavastehus—Åbobanan. M. G. S. Jokkmokk, socken i Norrbottens län, Jokkmokks lappmarks tingslag. 19,437 kvkm. med inräkning af kapellet. 4,958 inv. (1908). J. bildar med Kvikkjokks kapellförsamling ett konsist. pastorat i Luleå stift, Lappmarkens tredje kontrakt. Inom socknen finnes, i Murjek (förut i Mattisudden), ett seminarium för bildande af lärare och lärarinnor för de lapska småskolorna. Jokkmokks lappmarks tingslag, i Norrbottens län, ingår i Luleå domsaga och fögderi samt omfattar Jokkmokks socken, med inräkning af Kvikkjokks kapellförsamling. 19,437 kvkm. 5,477 inv. (1908). Jokkmokksliden, kronopark i Malå socken, Norsjö revir, Västerbottens län, afsatt af öfverloppsmark enl. K. M:ts befallningshafvandes afvittringsutslag 10 dec. 1887 samt 15 maj 1891, med benämning enl. Kammarkollegii beslut 13 okt. 1891. Areal 4,040 har. M—g. Jokkmokks revir omfattar Kvarnåns, Bodträskåns, Görjeåns, Varjekåns och Appoälfvens flodområden samt trakterna på södra sidan af Lilla Lule älf från Vajkijaur till älfvens utflöde i Stora Lule älf, allt i Jokkmokks socken, Norrbottens län. Reviret är uppdeladt i 4 bevakningstrakter och har en kronoparksareal af 60,900 har produktiv skogsmark, som 1904 lämnade en bruttoinkomst af 58,166 kr. och en nettobehållning af 33,939 kr. eller 0,56 kr. per har. G. Sch. Jokkmokks sockenallmänning, belägen i Jokkmokks socken, Storbackens, Pärlälfvens och Jokkmokks revir, Norrbottens län. I enlighet med k. br. 5 april 1889 har genom K. M:ts befallningshafvandes afvittringsutslag för Jokkmokks socken 15 dec. 1890 af det hvarje skifteslag vid afvittringen tilldelade skogsanslaget en fjärdedel afsatts till sockenallmänning, hvilken skall som en för Jokkmokks sockens invånare gemensam och från deras hemman oskiljaktig egendom för deras räkning förvaltas. Grunder för förvaltningen fastställdes af K. M:t 14 aug. 1896. Allmänningen står under Skogsstatens vård och förvaltning. Areal 67,952 har, med en årlig afverkning, enl. fastställd hushållningsplan, af 25,582 träd. M—g. Jokohama, japansk hamnstad. Se Yokohama. Jokosuka (Jokoska), krigshamn. Se Yokosuka. Joktan (Jokhtan, Jochtan), Joktanider, Joktaniter. Se Araber, sp. 1264. Jokul, nord. myt. Se Froste. Jola, Yola [jå͡u’lā], hufvudstad i provinsen J. i brittiska Nord-Nigeria, förr hufvudstad i riket Adamaua, under 9° 12′ 30″ n. br. och 12° 29′ 30″ v. lgd, ej långt från Nigers biflod Binue. 12—15 tusen inv., som idka handel med bomulls- och ylletyger, salt och elfenben. Den fruktbara omgifningen producerar mycket ris. J. besöktes af Barth 1851 och eröfrades af engelsmännen 1882 samt tillhör enligt öfverenskommelsen i Berlin 15 nov. 1893 den engelska intressesfären. J. F. N. Jolanta af Brienne, äfven kallad Isabella af B., dotter till konung Johan af Jerusalem (se Brienne 1) och andra gemål till tysk-romerske kejsaren Fredrik II (se d. o.). Joliba (Djoliba), namn på Nigerfloden under dess öfre lopp. Se Niger. Joliet [dʃå͡u’liet], stad i nordamerikanska staten Illinois, vid Des Plaines, 65 km. s. v. från Chicago, med hvilken stad J. är förenadt medelst tre järnvägslinjer samt Illinois—Michigankanalen. 32,185 inv. (1806). Fängelse, ett af de största i unionen. Järn- och ståltillverkning. Kalkstens- och stenkolsbrott samt lager af eldfast lera och cement i trakten. (J. F. N.) <img l>

Jolin. 1. Johan Kristofer J., skådespelare, författare, f. 28 dec. 1818 i Stockholm, d. där 13 nov. 1884, blef student i Uppsala 1840, debuterade 1845 med stor framgång på k. teatern som Axel Wapensköld i den af honom författade komedien En komedi (ett ungdomsfriskt försvar för scenens konst) och var anställd som skådespelare där 1846—68 (premiäraktör 1855); tillika var han 1849—56 teaterns litteratör och 1857—68 föreståndare för elevskolan. J. var jämväl en produktiv författare för scenen. Bland hans originalstycken märkas skådespelen Mäster Smith eller Aristokrater äro vi alla (1847), Barnhusbarnen eller Verldens dom (1849), Strid och seger (1851), Ett minnesblad (1855), Ung-Hanses dotter (1860), Smädeskrifvaren eller Vänner och ovänner (1862) och Mjölnarfröken (1865) samt, bland komedier och lustspel, den ofvannämnda En komedi (1845), En man af verld och en man af värde eller Skal och kärna (1846), En kommunist (1850), En man, som vill ha ro (1858), Friaren från Vermland (1864), Min hustru vill ha roligt (1868), Smålands-Petter (1883) och Författarfåfänga (s. å.). Han skref äfven åtskilliga tillfällighetsstycken: Örebro fåfänga (1853), Veteranerne (1857), Ett hemkomstöl (s. å.), Framåt! (1862), På gamla dagar (1868), Silfverbröllopsparen (1882) m. fl., samt dels öfversatte, dels bearbetade och lokaliserade eller försåg med kupletter en mängd, företrädesvis franska, komedier och lustspel, bl. a. Tre förälskade poliskonstaplar (1858) samt Löjen och tårar. Dimbilder ur Stockholmslifvet (1862). J:s dramer, af hvilka flera spelats äfven i Norge, Danmark, England, Tyskland och Nord-Amerika, tyngas ofta af en alltför stor bredd och en episk anläggning, men utmärkas i allmänhet af en intressant fabel, spännande situationer med melodramatisk anstrykning, lyckade karaktärer af fullkomligt svenskt skaplynne samt en genom sin urbanitet och kvickhet merendels förträfflig dialog. I sina pjäser gisslade J. alltjämt sociala fördomar, med en blandning af sentimentalitet och vinnande glädtighet, som alltid skapade växelverkan mellan honom och publiken. Han var i efterromantikens tid en beaktansvärd realist som pjäsförfattare,