som intressent i en militärekiperingsaffär, började 1803 skrifva ett krigsvetenskapligt arbete (Traité de grande tactique; se nedan), fick som adjutant följa marskalk Ney under 1805 års fälttåg mot Österrike samt utnämndes s. å. till öfverste (adjutant-commandant) i generalstaben och förste adjutant hos Ney. 1806—07 års fälttåg gjorde han dels i kejsarens, dels i Neys stab, deltog därefter i några fälttåg i Spanien under Ney och utarbetade 1810—12 på Napoleons uppdrag historien om dennes fälttåg i Italien. Under fransk-ryska kriget 1812 var J. guvernör först i Vilna, sedan i Smolensk samt utsåg jämte general d’Éblé åt franska hären övergångsstället öfver Beresina. 1813 blef han stabschef hos Ney. Det var på J:s föreställningar, som Ney i stället för att, såsom han var befalld, marschera på Berlin ändrade marschriktning och gick till Bautzen, där han visserligen 1813 besegrade, men ej tillintetgjorde de förbundne preussarna och ryssarna. Ney föreslog åt J. divisionsgenerals grad, men marskalk Berthier, hvilken sedan 1805 förföljt honom, utverkade tvärtom en order om hans arrestering för några dagar och utmärkte honom på dagordern för försumlighet i tjänsten. J. öfvergick då till ryssarna och blef af kejsar Alexander utnämnd till generallöjtnant och generaladjutant. Han följde nämnde kejsare under återstoden af fälttåget 1813, utnämndes till general, stiftade ryska generalstabsakademien och utvecklade en storartad skriftställarverksamhet. J. har i en mängd arbeten gifvit en klar och tydlig utredning af grunderna för Napoleons krigföring, och han anses med allt skäl som en af krigskonstens få klassiska författare. Bland hans arbeten må nämnas Traité des grandes opérations militaires, ou histoire critique des guerres de Frédéric II (5 bd, 1805—09. De tre första delarna, 1805—07, utkommo under titeln ”Traité de grande tactique”, 2:a uppl., 8 del., 1811, fick det ofvan angifna namnet; 4:e uppl. 1847), Histoire critique et militaire des guerres de la révolution (15 bd, 1819—24), La vie politique et militaire de Napoléon, racontée par lui-même au tribunal de César, d’Alexandre et de Frédéric (4 dlr, 1827), hvartill slöt sig, som supplement, Précis politique et militaire de la campagne de 1815 (1839), Tableau analytique des principales combinaisons de la guerre (1827, omarb. och 1837 utgifvet under titeln Précis de l’art de la guerre, senaste uppl. 1894; öfv. till flera språk), hans betydelsefullaste arbete, i hvilket han sammanfattar alla sina åsikter. Jfr Lecomte, ”Le général J.” (3:e uppl. 1888), Sainte-Beuve, ”Le général J.” (i ”Nouveaux lundis”, 13:e d., 1870) och ”Mémoires de Langeron” (1902). C. O. N. Jomkil, socken. Se Jumkil. <img l>

Jommelli, Nicola, italiensk kompositör, f. 1714 i Aversa, d. 1774 i Neapel, studerade där för Durante, Leo och Feo samt debuterade 1737 lyckligt med en opera, L’errore amoroso, hvarefter Odoardo m. fl. operor utbredde hans rykte öfver hela Italien. 1747 blef han konservatoriedirektör i Venezia, 1749 vice kapellmästare vid Peterskyrkan i Rom, och 1753 kallades han till hofkapellmästare i Stuttgart, där han höjde hoforkestern till rangen af mönstergiltighet och äfven själf fördjupade sin stil i harmoniskt afseende genom intryck från den tyska musiken. Detta gjorde honom emellertid främmande för hans landsmän; och då han 1769 återvände till Neapel, uppfördes 1770—73 hans operor Armida, Demofoonte och Ifigenia in Aulide på San Carloteatern utan att väcka någon uppmärksamhet. Smärtan däröfver påskyndade hans död. — J:s operor, med sin ädla, insmickrande melodi, gällde länge som mönster, och han var särskildt sina italienska samtida öfverlägsen i fråga om verksam instrumentation, uttryckets sanning och lifligare nyansering. Mer än 50 operor af honom äro till namnet kända, bland hvilka likväl de flesta af de i Stuttgart skrifna gingo förlorade genom teaterbranden 1802. Mera kända äro numera hans många kyrkliga verk, särskildt ett Miserere, ett Requiem och ett passionsoratorium. A. L.* Jomsborg, ett berömdt vikingafäste, ungefär 960 anlagdt af Harald Blåtand, enligt Jomsvikingasaga af den diktade Palnatoke, som af konung Burislev i Vendland skulle erhållit ett landområde, benämndt Jom. Hamnen vid Jomsborg lär ha kunnat rymma 300 skepp. Sedan jomsvikingarnas makt blifvit bruten i slaget vid Hjörungavåg, 986, där de kämpade mot Haakon jarl i Norge, förlorade visserligen Jomsborg det mesta af sin betydenhet, men omtalas äfven senare som en oberoende fästning, till dess den blef intagen af Magnus den gode (1042—47). Under danskarnas senare tåg till Venden nämnes J. ofta och kallas Julinum hos Saxo Grammaticus. J. har legat på östra sidan af ön Wollin i Pommern på höjden Silberberg n. om staden Wollin. I svenska historien är J. kändt därigenom, att det en gång blef intaget af Styrbjörn starke. Th. W.* Jomsvikingadrapa kallas en af Orkney-biskopen Bjarne Kolbeinsson (d. 1222) författad äredikt i drottkväde öfver de i slaget vid Hjörungavåg kämpande jomsvikingarna (se Jomsborg). Dikten har ingen assonans i udda, halfassonans i jämna verser, hvilken strofform kallas munnvǫrp, och omkvädets rader äro skilda genom andra, hvilket kallas klofastef. Sången lämnar det äldsta exemplet på, att den berättande delen af dikten föregås af en till innehållet alldeles olikartad, elegisk inledning, eller en s. k. mansǫngr. Jomsvikingadrapa är senast utgifven af C. af Petersens i ”Jómsvikingasaga” (1879) och i Th. Wiséns samling af ”Carmina norroena” (1880). Th. W. (B—e.) Jomsvikingasaga är en berättelse om Jomsborgs (se d. o.) anläggning af Palnatoke samt om jomsvikingarnas berömda vikingaförbund, som af honom stiftades. Under Sigvald jarl drogo jomsvikingarna 986 till Norge för att störta Haakon jarl, men blefvo af honom besegrade i slaget vid Hjörungavåg. J. föreligger i tre olika recensioner, utgifna af G. Cederschiöld (1875) och C. af Petersens (1879 och 1882). Därjämte finnas berättelser om jomsvikingarna i ”Flatöboken” och andra norska konungasagor, och af isländaren Arngrim Jónsson (d. 1648) har man en latinsk öfv. från en förlorad recension af samma saga, utg. af Gjessing (1877). Th. W. (B—e.)