Jona (Jonas), den femte i ordningen af gamla testamentets s. k. mindre profeter, från staden Gatha-Kefer (i Sebulons stam), profeterade under konungarna Joas och Jerobeam II i Israels rike omkr. 820 f. Kr. (Jon. 1: 1; 2 Kon. 14: 25). Den efter honom uppkallade profetiska boken skiljer sig från andra profetiska böcker i G. T. däri, att den utgör en berättelse om profeten, troligen efter hans tid upptecknad af någon from israelit. I motsats mot den stolta och själfkära judiska partikularismen framhåller denna berättelse, att Gud är icke blott judarnas gud, utan också hedningarnas. Förloppet är i korthet följande. Profeten får en gudomlig befallning att predika bättring i Assyriens hufvudstad, Ninive. Han flyr af rädsla bort på ett tarsisskepp; men då en häftig storm håller på att sänka skeppet i vågorna, bekänner profeten för sjömännen sin synd och råder dem att kasta honom öfver bord. Så sker; en jättehaj uppslukar honom, men utsprutar honom efter tre dagar åter på land. Profeten begifver sig till Ninive, och staden gör bättring. Jonas profetiska betydelse är, att han i sin person var en typisk förebild af Kristus enl. Matt. 12: 38 ff. J. P. Jonæ, Laurentius, psalmdiktare. Se Laurentius Jonæ. Jonæ, Petrus, biskop. Se Petrus Jonæ. Jona Ibn Djanah. Se Rabbinska språket och litteraturen. Jonaker (isl. Jónakr), nord. hjältesaga, drottning Gudruns tredje gemål. Se Gudrun. Jon Arnesson. Se Arnmödlingarna 2. Jonas, profet. Se Jona. <img l>

Jonas, Justus, Luthers vän och medarbetare i reformationsverket, f. 1493 i Nordhausen, d. 1555 i Eisfeld, studerade i Erfurt först juridik, sedan teologi. Han var en af de förste, som slöto sig till Luther, då denne 1517 uppslog sina teser, hvilka af J. öfversattes till tyskan. 1521 följde han Luther till riksdagen i Worms. S. å. utnämndes han till universitetslärare och prost vid Allhelgonastiftskyrkan i Wittenberg samt blef teol. doktor. I denna nya verksamhet arbetade han genom såväl föreläsningar som predikningar med kraft för reformationen. Han deltog i ” ”religionssamtalet” i Marburg 1529 och i förberedelserna till riksdagen i Augsburg 1530 samt underskref 1537 Schmalkaldiska artiklarna. 1541 kallades J. som pastor till Halle. Han följde Luther på dennes sista resa till Eisleben (1546) och stod vid reformatorns dödsbädd. Under schmalkaldiska kriget (1547) måste han fly från Halle, och efter återkomsten till denna stad vågade han för sina katolska fienders skull ingenting uträtta för reformationens sak. Efter att ha hjälpt till med upprättandet af det nya universitetet i Jena blef han 1551 hofpredikant i Koburg och slutligen förste pastor i Eisfeld. Han öfversatte flere af reformatorernas skrifter från latin till tyska, och af hans egna skrifter äro hans många bref till Luther måhända af det största intresset. J. P. Jonas Magni, med tillnamnet Vexionensis, d. v. s. ”från Växjö”, universitetslärare, biskop, f. 11 mars 1583 i Växjö, d. 3 april 1651 på Brunsbo biskopsgård vid Skara, blef student i Uppsala 1602, och sedan han, genom vistelse vid utländska lärosäten samt i Wittenberg förvärfvad magistervärdighet (1610), vunnit lärdom och anseende, erhöll han 1614 en professur i Uppsala, hvars hufvudämne blef etik. Året därpå råkade han i en häftig strid ang. Aristoteles’ metod med biskopen i Strängnäs, Laur. Paulinus Gothus, som var en ifrig anhängare af den ramistiska riktningen inom filosofien. 1620 lades den praktiska filosofien till en annan professur, och J. fick endast politik och historia till undervisningsämnen. 1624 blef han professor i teologi och var således, då fakultetsinrättningen 1626 infördes, en af den teologiska fakultetens första medlemmar. 1640 promoverades han till teol. doktor. Han var då redan kallad till biskop i Skara stift, hvilket han 1641 tillträdde. S. å. utverkade han hos regeringen, att ett fullständigt gymnasium med nödigt antal lärare och tillräckligt underhåll upprättades i Skara. Från 1635 bevistade J. riksmötena och var vid 1647 års riksdag prästeståndets talman, i hvilken egenskap han nitiskt omfattade frågan om konkordieformelns antagande som symbolisk bok för svenska kyrkan. Hans afhandlingar och stridsskrifter i filosofi räknas till de märkligare produkterna af den tidens akademiska författarskap. (Hj. H—t.) Jonatan (”Jehovah är gifvare”). 1. J., konung Sauls äldste son och Davids trogne vän, är en af de älskligaste och renaste karaktärerna i gamla testamentet. Genom sin börd arfvinge till Israels tron, trädde han dock frivilligt tillbaka för sin vän David, ”Herrens smorde”, hvilken han med fara för sig själf gång på gång skyddade för sin faders misstänksamhet och hätska förföljelser (1 Sam. 18 o. 20). I en strid med filistéerna stupade J. jämte sin fader på Gilboa berg, och David diktade vid underrättelsen härom en känslofull klagosång. — 2. J., den judiske prästen Mattatias’ yngste son. Se Makkabéer. J. P. Jonathan Oldstyle [dʃå’nəthən å͡u’ldstai’l], pseudonym. Se Irving, W. Jonchère [ʃå̃ʃǟ’r], Charles Chrétien de la, fransk språklärare, kom 1797 till Stockholm och uppehöll sig sedan där i början af 1800-talet och meddelade undervisning i franska språket. Han förvärfvade sig samtidigt en hos utlänningar sällsynt färdighet i svenskan. Jämte en Afhandling om franska språkets uttal utgaf han Nouveau dictionnaire portatif français-suédois (2 dlr, 1801; 5:e uppl. 1836), som under lång tid var det mest använda fransk-svenska handlexikonet. Joncières [ʃå̃siǟr], Félix Ludger Rossignal Victorin de, fransk kompositör, f. 1839 i Paris, d. där 1903, utbildad vid dess konservatorium, blef tidigt en förklarad anhängare af Richard Wagner samt verkade som produktiv tonsättare och 1871—1900 som musikkritiker i ”Liberté”. J. hyllade uteslutande den nyaste riktningen, men icke med tillräcklig renhet i stilen för att kunna slå igenom. Bland hans kompositioner må nämnas operorna Sardanapale (1867), Le dernier