öde, som under förgångna, oerhördt långa geologiska tidsperioder drabbat flertalet äldre bergskedjesystem. Bergskedjorna framgå visserligen här och där i kontinenternas inre delar, men oftare inom kustområden, eller i allmänhet, där veckningszoner eller svaghetslinjer i jordskorpan förefinnas (fig. 6). Dessa svaghetsområdens befintlighet antydes också genom det stora antal vulkaner äfvensom jordbäfningar, som därinom förekomma (fig. 7). Nord- och Syd-Amerikas högsta rygg, af hvilken Klippbergen (Rocky mountains) och Anderna utgöra delar, löper längs västra kustlandet. I Afrika ligger största landhöjden vid östra kusten, i Australien likaledes. I Asien och Europa framgår veckningszonen, med Himalaya, Alperna och Pyrenéerna m. fl. bergskedjor inom kontinenternas södra delar och utanför östra kusten. Skandinaviska halföns landhöjd, högfjällstrakterna i Norge och kring riksgränsen, intager västliga delen af landet. I allmänhet resa sig bergskedjorna och högländerna jämförelsevis brant vid kustsidan, där tillika ett stort hafsdjup ej sällan vidtager, samt ega inåt land en jämnare, svagare afsluttning mot därvarande lägre bergland eller slättland. En del af det flacka holländska låglandet ligger lägre än hafvets (Nordsjöns) nivå och måste genom konstgjorda dammar m. m. skyddas mot öfversvämning. Äfven en del af norra Afrika (i trakterna s. om Medelhafvet) samt de båda inhafven, Kaspiska hafvet och Döda hafvet, äro, jämte närmast omgifvande trakter, belägna lägre än världshafvets yta. Detta förhållande, liksom i allmänhet tillvaron af afloppslösa sjöar, förklaras däraf, att inom deras flodområde afdunstningen i medeltal är lika stor som nederbörden. Vore den senare större än den förra, skulle det afloppslösa bäckenet småningom fyllas med vatten, som slutligen skulle söka sig aflopp till hafvet; vore åter afdunstningen i medeltal större än nederbörden, skulle bäckenet slutligen uttorka, åtminstone periodiskt. Geologien lär oss, att i sådant afseende högst betydliga ändringar försiggått under de till millioner år uppgående tidrymder, i hvilka jordens historia indelas. — Jordens yta, dess såväl under som öfver vattnet belägna delar, utgöres dels af s. k. lösa jordlager, sand, grus, lera, slam m. m., dels af mer eller mindre hårda stenarter, den s. k. fasta berggrunden. Den senare är endast delvis öfvertäckt af de lösa jordlagren. Den påträffas, hvarhelst man, genom gräfning eller borrning, tillräckligt djupt nedtränger genom de sistnämnda. De mångahanda slags stenarter eller bergarter, af hvilka berggrunden består och hvilka omväxla icke allenast inom olika trakter, utan äfven på enskilda lokaler, förekomma dels i form af vid eller på hvarandra liggande lager, som i förhållande till tjockleken eller mäktigheten ha en afsevärd utsträckning i de andra dimensionerna, t. ex. gnejs, glimmerskiffer, sandsten, kalksten, lerskiffer m. m., dels i form af stora, utan egentlig lagerdelning uppträdande massor, s. k. massiv, t. ex. granit, porfyr, diabas, basalt m. fl. De sistnämnda, hvilka äfven kallas massformiga, eruptiva l. plutoniska bergarter, anses ha urspr. befunnit sig i smältflytande tillstånd (vid närvaro af öfverhettadt vatten under högt tryck) samt dels stelnat på större eller mindre djup under jordytan, dels på ett eller annat sätt underifrån uppkommit till denna. De otvetydigt lagrade bergarterna, sandsten, lerskiffer, kalksten m. fl., hvilka äfven kallas sedimentära, ha däremot bildats genom beståndsdelarnas afsättning eller fällning ur vatten, i hvilket dessa senare varit uppslammade eller upplösta. På ett ungefär likartadt bildningssätt torde måhända också åtminstone en del gnejser och glimmerskiffrar m. fl. s. k. kristalliniskt skiffriga bergarter ha uppstått, fastän under helt andra förhållanden och sedermera utsatta för omvandlingsprocesser. Utom förenämnda slag af bergarter deltaga i berggrundens sammansättning äfven de ur nuvarande och forntida vulkaner utflutna och uppkastade, nämligen lavor, tuffer m. fl. (vulkaniska bergarter). I form af gångar (se Gång 1, genomsättande i olika riktningar andra bergarter, förekomma flera af de massformiga. — De lagrade bergarterna äro

Fig. 9. Profil genom en del af Alperna, visande sammansättningen af den unga, ännu till stor del bibehållna alpina bergskedjan, hvars toppar utgöras af jura-, krit- och tertiärsystemens bergarter.