ursprungligen afsatta i horisontalt eller nära horisontalt läge, det ena lagret på det andra; de flesta skulle således vara för människan dolda, om de icke vore, såsom nu är händelsen, till följd af försiggångna rubbningar, på mångfaldigt sätt uppresta, böjda och brutna, eller genom denudation delvis bortsopade, så att i ytan blottats berglager af alla möjliga åldrar (jfr fig. 8 o. 9), genom hvilkas studium, i afseende på lagringsförhållande, yttre och inre beskaffenhet m. m., geologerna kunnat indela jordens alla bergartslager i vissa grupper, system l. formationer, från de äldsta till de yngsta (se Formation). De särskilda åldersgruppernas fördelning, utsträckning och läge inom jordens skilda länder äro mycket olika. Inom somliga finnas alla, inom andra endast få utvecklade; och genom denna olika fördelning betingas till en viss grad de resp. ländernas materiella resurser, emedan de för den mänskliga utvecklingen och samfärdseln så betydelsefulla ämnena stenkol, malmer m. fl. äro, i regel, bundna vid vissa grupper. Allmännast utbredd, om också icke mest blottad, är urformationen, den arkeiska formationsserien, hvars gnejser, kristalliniska skiffrar och, till en del, graniter, bilda det underlag, på hvilket alla öfriga berglager äro uppbyggda. Inom Sverige och Finland äro denna grupps bergarter de öfvervägande. Jordens inre är för människan otillgängligt, och man kan således icke med någon visshet, utan endast med mer eller mindre sannolika förmodanden yttra sig om beskaffenheten af detsamma. Åtskilliga företeelser i naturen, såsom vulkaniska utbrott, vid hvilka glödande, smälta mineralämnen jämte gaser och vattenånga framkomma, uppspringandet af heta källor, värmegradens tilltagande mot djupet (t. ex. i grufvor och djupa borrhål) m. m., lämna dock en antydan om, att en hög värmegrad måste härska vid ett visst, låt vara betydligt, djup under jordytan. Man känner flera tusen vulkaner, dels verksamma, dels sådana, hvilka icke under den historiska tiden varit i utbrott. De förekomma öfver hela jorden, vid ekvatorn lika väl som i polartrakterna, på norra såväl som på södra halfklotet. I afseende på fördelningen må anmärkas, att de särskildt talrikt förekomma inom de unga veckningszonernas områden. Längs hela västra kuststräckan af Nord- och Syd-Amerika, vid Asiens östra kustområde och på de därutanför belägna öarna, på Sumatra, Java, Nya Zeeland samt öarna n. och ö. om Australien förekommer ett anmärkningsvärdt stort antal vulkaner, i allmänhet samlade i rader parallellt med kusterna. Bland de mera kända ligga högst få på större afstånd än några hundratal km. från hafskusten. I Afrika äro vulkanerna mindre talrika, likaså inom Europa, inom hvars södra delar de flesta förefinnas (fig. 3). Mest kända äro vulkanerna Vesuvius uti Italien, Etna på Sicilien, Hekla på Island, Jorullo i Mexico, Cotopaxi i Syd-Amerika, Mauna-Loa på Hawaii m. fl. — De varma eller heta källorna äro i allmänhet bundna vid vulkantrakterna, dock förekomma sådana äfven långt aflägse från platser för den vulkaniska verksamheten. Deras vatten är varmare, från ju större djup de uppspringa. Till ett djup af ungefär 20 m. under jordytan är jordens värmegrad beroende af årstidernas växlingar; men för hvarje 35 m. man vidare nedtränger, stiger jordvärmen i medeltal 1° C., enligt hvad noggranna temperaturbestämningar i med konst utförda djupa borrbrunnar, långt aflägsna från all vulkanisk verksamhet, utvisat. — Af den vulkaniska verksamhetens allmänna utbredning samt af jordvärmens inom alla breddgrader tilltagande mot djupet synes framgå, att en allmän, väldig värmekälla, inverkande ungefär lika på jordens alla delar, måste förefinnas i dennas inre. Flera forskare, som sysselsatt sig med denna fråga, ha antagit, att jorden utgöres af en enda, glödande, smält massa, omgifven af ett jämförelsevis tunt (50 à 100 km. tjockt), afsvalnadt, hårdt skal, den s. k. fasta jordskorpan. Andra, hufvudsakligen under de senare årtiondena, ha genom vidlyftiga matematiska beräkningar och med stöd af fysikaliska lagar kommit till den slutsatsen, att jorden snarare måste utgöras af en inre, visserligen starkt upphettad, men redan stelnad, fast kärna, att emellan denna och den yttre jordskorpan finnes en mellanzon, som befinner sig i åtminstone delvis smält eller halfsmält tillstånd (hydrotermal smältning), och att från denna, för ofantligt starkt tryck utsatta zon den på jordytan iakttagbara vulkaniska verksamheten leder sitt ursprung. På senaste tiden har den hypotesen framställts (S. Arrhenius m. fl.) med stöd af Tammanns experimentella undersökningar samt den mekaniska värmeteorien, att temperaturen på 300 à 400 km. djup är så hög (omkr. 10,000° C.), att intet ämne där förmår bestå annat än i gasform och att det således kan antagas, att jordens inre utgöres af till ytterlighet förtätade metallgaser (hufvudsakligen järn), hvilka förhålla sig som en ytterst trögflytande magma och i vissa afseenden kunna snarast jämföras med fasta kroppar (enl. lord Kelvin har jordens inre större hållfasthet än stål). Ett sådant antagande öfverensstämmer med förhållandet, att eg. v. af jordkroppen i sin helhet är mera än dubbelt så stor (mellan 5,4 och 5,8) som medeltätheten hos den för undersökning tillgängliga delen af jordskorpan, en omständighet, som ju tyder på, att jordens inre består af andra beståndsdelar än dess yttre delar samt att en central anhopning af tunga metaller, eller föreningar, i hvilka sådana ingå, därstädes förefinnes. Som stöd för hypotesen, att hufvudsakligen järn intager största delen af jordens inre (80 proc. af radien), har åberopats, att meteorerna — dessa till jorden fallna fragment af himlakroppar — till betydande del utgöras af metalliskt järn, äfvensom den genom spektralanalysen konstaterade rikliga förekomsten af detta ämne i solen. Huru många och olikartade spekulationerna och åsikterna rörande jordens inre än äro, måste dock medgifvas, att vi icke ega någon verklig kännedom därom. Sådan, som jorden nu visar sig, har den icke med ens framträdt. Först efter mångfaldiga, under millioner år fortgående förändringar har den erhållit sitt nuv. utseende och beskaffenhet. Man har genom vetenskapliga forskningar trott sig kunna sluta till, att det funnits en tid, då jorden ännu icke egde någon fast, stelnad yta, utan bestod af en alltigenom glödande, starkt förtätad, inuti gasformig, närmare ytan flytande och ytterst åter gasformig massa. Och långt före denna tid, innan den blef afskild som en själfständig himlakropp, torde den ha utgjort del af en i världsrymden roterande, nästan ofattligt stor, mycket förtunnad och starkt upphettad gas- eller dunstmassa, s. k. nebulosa (dess yttre gräns måste ha sträckt sig utom banan för planeten Neptunus),