de inom vissa af Alpernas dalar förekommande, genom bäckars och nedströmmande regnvattens verksamhet i moränlera utskulpterade erosionsåterstoder, som mer eller mindre närma sig pelar- och pyramidformen. På toppen bära de vanligen ett stenblock, hvilket ursprungligen legat inneslutet i moränleran eller på dess yta och som genom sin närvaro skyddat de rakt därunder liggande jordpartierna mot förstöring. Jordpelarna anträffades först vid Bozen (Tyrolen; se fig.). De kunna uppnå ända till 30 m. i höjd. Inom Sverige finnas de icke. E. E.

Jordpelare vid Bozen i Tyrolen.

Jordproduktivitetslagen, nationalek., framställdes 1835 af Oxfordprofessorn Senior som en — den fjärde — af den ekonomiska vetenskapens ”fyra grundläggande satser och formulerades så: ”att, om jordbruksskickligheten förblir densamma, en ökning af det arbete, som användes på jorden inom ett visst område, i allmänhet frambringar en mindre proportionell afkastning, eller, m. a. o., att, ehuru den samfällda afkastningen ökas med hvarje ökning af arbetet, är afkastningens ökning icke proportionell till arbetets ökning”. Denna ”naturlag”, enligt John Stuart Mill ”den viktigaste satsen i den politiska ekonomien”, formulerades af honom, mera precist, så: ”Efter ett visst, och icke mycket framskridet, stadium i jordbrukets utveckling — i verkligheten så snart mänskligheten med någon kraft egnat sig åt jordbruk och börjat därvid använda något så när hjälpliga redskap — från den tiden är detta lagen för produktionen i jordbruket, att på hvarje gifvet stadium af dithörande skicklighet och vetande produkten icke ökas i motsvarande grad genom ökning af arbetet; fördubbling af arbetet fördubblar icke produkten; eller, för att uttrycka samma sak med andra ord, hvarje ökning af produkten erhålles genom en mer än proportionell ökning i användningen af arbete på jorden.” Prof. K. Wicksell, som är anhängare af den s. k. ny-Malthusianismen — väl till väsentlig del emedan han anser jordproduktivitetens relativa höjdpunkt vara längesedan uppnådd i de europeiska kulturländerna och särskildt äfven i vårt land —, finner ifrågavarande lag ”kunna enklast uttryckas så, att ”det intensiva jordbruket lämnar mera per hektar och det extensiva mera per arbetare”. Närmast i anslutning till W. Roscher m. fl. anser däremot J. Leffler, att med lagen om jordens från en viss höjdpunkt relativt aftagande produktivitet bör förstås ”det med afseende på hvarje slags ekonomisk användning af jord regelbundet framträdande sakförhållandet att, sedan nyttan eller afkastningen af en bestämd jordareals användning blifvit genom stegrad intensitet, d. v. s. ökadt ändamålsenligt arbete eller kraftigare arbetsmedel, drifven upp till en viss höjd, ytterligare stegrad intensitet icke i samma proportion ökar jordanvändningens nytta eller afkastning, utan denna ökas endast i allt mer aftagande proportion och minskas slutligen absolut. Till följd häraf blir en fortgående stegring af jordanvändningens intensitet slutligen förlustbringande, hvilket ytterst innebär, att ett större mått af mänsklig lifskraft uppoffrats än det, som genom den ökade nyttan eller afkastningen af jorden kan alstras eller underhållas”. Men ”inom hvarje folkhushållning står ännu med afseende på en större eller mindre del af territoriets jord hindrande i vägen för användningsintensitetens uppdrifvande till högsta med nutidens bästa teknik ekonomiskt fördelaktiga grad, att därtill erforderlig vilja eller kunskap eller teknisk skicklighet eller ekonomisk förmåga stundom alla dessa förutsättningar saknas hos dem, som kunna förfoga öfver jorden”. Jfr uppsatser af K. Wicksell och af J. Leffler i ”Ekonomisk tidskr.” 1903. J. Lr. Jordpyramider, geol. Se Jordpelare. Jordpäron. Se Potatis. Jordrannsakning, kam., undersökning ang. de kamerala omständigheter, som röra fastigheterna inom ett visst distrikt, för att vid ny jordeboks upprättande kronans rätt till gods, räntor och andra förmåner därigenom må kunna noga bevakas. Jordrannsakning utgör en nödvändig förberedelse till ny jordeboks upprättande och verkställes hufvudsakligen af fögderitjänstemän. Kbg. Jordras, fys.-geol. Se Jordskred. Jordrefning, kam., är enligt 1783 års landtmäteristadga en i stor skala utförd, detaljerad geografisk mätning, då däremot med landrefning afses endast utstakning af gränser. Se vidare Refning. Kbg. Jordreform, nationalek. Ett bestämdt, större eller mindre (äfven om helt och hållet eller delvis vattenbetäckt) jordområde kan få ekonomisk betydelse i ett eller annat af följande hänseenden: 1:o) som förrådsställe, då det bär eller på tekniskt åtkomligt djup under ytan omsluter a) rena naturprodukter, som genom ”ockupation” eller något slags arbete, utan eller med tillhjälp af särskilda arbetsmedel, kunna blifva användbara att direkt eller efter någon ”tillredning” tillfredsställa lifsbehof för människor (eller i människors tjänst tagna djur); och b) råämnen, resp. hjälpämnen — af såväl organisk som oorganisk natur — för något slags tillverkning (”förädlingsindustri”); 2:o) som lifskraftkälla eller behållare af sådana naturprodukter, ämnen och föreningar, hvilka måste genom något slags ”landtbruksarbete” sammanföras med hvarandra eller med andra föremål för att kunna — direkt som förbrukningsartiklar eller indirekt som råvaror — blifva medel att tillfredsställa mänskliga behof; 3:o) som