enskilda personer, sker detta mestadels gratis eller till ett pris, som knappt kan betraktas som annat eller mera än en afgift för statens medverkan vid rättsöfverflyttningen. Och en kolonist, som vill sälja eller utarrendera sålunda erhållen, men uppodlad jord, erhåller, så länge lika god och lika välbelägen ouppodlad jord kan fås af staten, i regel betalning endast för de kostnader, som blifvit nedlagda för jordens uppodling, bebyggande o. d. Men olika jordstycken löna mycket olika de kostnader, som på dem nedläggas; därför kan egare af bättre, d. v. s, mera lönande, jord erhålla en extra betalning utöfver ersättningen för arbete och kapital, ehuru mindre lönande jord ännu kan fås för intet. Denna inkomst, som således ej kan hänföras vare sig till arbetslön eller till kapitalränta, utan är en betalning för jordens ursprungliga nyttiga egenskaper, är jordränta. Tillvaron af sådan jordränta upphäfves ingalunda däraf, att, såsom redan v. Jacob och senare i synnerhet Carey (se d. o.) framhållit, den bättre jorden ofta tagits i bruk senare än den sämre; olikheten i skilda jordarealers förmåga att löna nedlagda kostnader gör sig i alla fall gällande, så snart både bättre och sämre jord samtidigt är i bruk. Att mycket olika lönande jord användes, beror för öfrigt ej alltid eller uteslutande därpå; att all ”bättre” jord redan tagits i bruk (eller åtminstone i besittning), utan kan äfven stå i sammanhang med den s. k. jordproduktivitetslagen (se d. o.). — I nutida civiliserade länder, där all jord blifvit föremål för eganderätt, är med den till egentligt jordbruk (landtbruk) afsedda jorden mer eller mindre oupplösligt förenadt ett kapital under många former, såsom byggnader, dikningsarbeten och andra jordförbättringar, så att det i de flesta fall är omöjligt att exakt bestämma hvad, som i arrendeafgift för sådan jordegendom är jordränta (resp. — i köpeskilling — kapitaliserad jordränta), och hvad, som är kapitalränta (resp. kapitalvinst). Den stegring af köpeskillingen för åkerbruksjord, som visserligen icke alltid, men väl, åtminstone efter långa perioder, kan iakttagas, utgör ofta endast en otillräcklig ersättning för kostnader, som blifvit på jorden nedlagda och icke hunnit amorteras. Stundom beror den därpå, att penningarnas köpkraft under tiden minskats, eller på att räntefoten vid fast placering af lånekapital allmänt har sjunkit, hvarigenom jords såväl som all annan inkomstbringande egendoms salupris gifvetvis ökats. I många europeiska länder har jordräntan af landtegendom under senaste årtionden (sedan 1870-talet) rent af minskats eller hållits uppe hufvudsakligen genom skyddstullar å landtbruksprodukter. Jordränta af landtbruksegendom beror f. ö. numera, i synnerhet sedan genom agrikulturkemiens framsteg skillnaderna mellan agronomiskt bättre och sämre jordarter — visserligen långt ifrån upphäfts, men — ej obetydligt utjämnats, väl oftast, åtminstone så att säga påtagligast, på jordegendoms belägenhet i närheten af goda afsättningsplatser för sådana landtbruks- och framför allt trädgårdsprodukter, som ej tåla vid eller lämpa sig för lång transport. Och i all synnerhet göra sig jordränteförhållanden nu för tiden gällande på grund af särskilda jordarealers betydelse (se Jordreform mom. 3). Sådan jordränta kan relativt ofta med full rätt kallas oförtjänt värdestegring (se d. o.). J. Lr. Jordrök, bot., namn på växtsläktet Fumaria. Jordrökväxter, bot., namn på afd. Fumarioideæ af fam. Papaveraceæ. Jords afstående för allmänt behof. Se Expropriera, sp. 1180. Jordskalf, Jordbäfning, geol., skakning, dallring eller stötvis förnimbar rörelse af marken, åstadkommen genom lokala rubbningar eller sättningar inom den fasta jordskorpan eller i följd af vulkanismens verkningar, således härrörande från i jordens inre verksamma krafter. Sådana skakningar däremot, som uppstå af ett bergras, en häftig krutexplosion, ett framilande tungt järnvägståg l. d. benämnas icke jordskalf, oaktadt den stora likheten i sättet, hvarpå rörelsen yttrar sig och fortplantas. Vetenskapen om jordskalfven kallas seismologi (se d. o.). Jordskalfvens styrka är mycket olika. Somliga äro så häftiga, att byggnader, ja hela städer inom några ögonblick störta samman till spillror, att marken förefaller nästan gå i vågor, att stora klippmassor lösryckas från bergens sidor och nedstörta samt att hafvet bringas i svallning, hvarigenom väldiga vågor uppstå, åstadkommande kolossal förödelse öfver stora kuststräckor; andra åter äro så svaga, att de märkas blott som en svag dallring. Men mellan dessa båda ytterligheter finnas många öfvergångsstadier. Somliga jordskalf äro förnimbara inom blott obetydliga områden, andra sträcka sina verkningar öfver tusentals kvadratkilometer. Skalfvens häftighet eller styrka står dock ingalunda i något bestämdt förhållande till de af dem berörda områdenas storlek. Dessa områden (jordskalfsområden) ha, oafsedt den olika storleken, olika form och läge. Somliga närma sig formen af en cirkel; inom dessa märkes jordskalfvet tidigast och häftigast i en punkt eller midttrakt (ytcentrum l. epicentrum), från hvilken rörelsen strålformigt fortplantas åt alla håll, och jordskalfvet själft säges ha en central karaktär (centralt jordskalf). Vid andra jordskalf åter utbreder sig rörelsen mera ensidigt längs någon viss riktning, eller tager den sin början samtidigt utefter en linje eller en långsträckt zon, hvarför också hela utbredningsområdet (jordskalfszonen) har en långsträckt begränsning (zonalt, axialt l. lineärt jordskalf). Dessa olikheter i jordskalfvens fortplantning och utbredning bero dels af själfva jordskalfshärdens l. jordskalfscentrums form och storlek, dels af berggrundens olikformiga sammansättning och ledningsförmåga för rörelsen. De linjer eller kurvor, som tänkas sammanbinda alla punkter, inom hvilka skakningen yttrar sig samtidigt (ofta också med lika styrka), kallas homoseister l. homoseistlinjer. Stundom skiljas därifrån, under namn af isoseister, de linjer, som sammanbinda ställen, på hvilka ett jordskalf verkat med lika styrka. — Lodrätt under ytcentrum är, vid större eller mindre djup under jordytan, själfva jordskalfs- l. jordbäfningshärden belägen. Från denna, fig. 1 H (sp. 163), där den ursprungliga stöten eller rubbningen alstras, utgår rörelsen åt alla sidor i den omgifvande bergmassan samt når jordytan, y—y³, dels i vertikal (vid y), dels i mer och mer sned riktning (vid y¹, y² och y³. I själfva ytcentrum, y, och den