därtill närmast gränsande trakten (intensivområdet, intensivzonen) yttrar sig rörelsen som en stötformig l. vertikalt upp- och nedgående (suckussorisk) rörelse; men ju längre man aflägsnar sig från ytcentrum (till punkterna y¹, y² och y³ o. s. v.), dess mindre blir den vinkel, som stötriktningen bildar med jordytan (emergensvinkeln, e), och rörelsen förnimmes på dessa platser mer och mer horisontalt verkande eller vågformig (undulatorisk), till dess, på tillräckligt långt afstånd, all rörelse eller skakning i ytan upphör. Ju mindre djupt under jordytan jordskalfshärden är belägen (t. ex. vid H¹), dess mindre är det ytområde, inom hvilket jordskalfvet har en suckussorisk karaktär, och dess mindre är därjämte, vid lika styrka, i allmänhet hela jordskalfsområdet (jfr de prickade linjerna i fig.). Vid beräkning af nyssnämnda djup har man för olika jordskalf kommit till belopp, som växla mellan några få tusen och bortemot 20,000 m. Djupvärden af ända till 39,000 m. ha dock erhållits.

Fig. 1. Diagram af jordskalfsområde.

Fig. 2. Förkastning, uppkommen vid en jordbäfning i Japan 28 okt. 1891.

Jordskalfven åstadkommas af flera orsaker. Somliga, instörtnings- l. urlakningsskalf, uppstå vid instörtandet af taket till större eller mindre underjordiska hålrum, som bildats genom från jordytan nedsipprande vattens utlösning af kalkstens-, gips- eller stensaltlager. Andra, vulkaniska skalf l. explosionsskalf, uppstå som följd af de underjordiska gasexplosioner, som föregå och åtfölja utbrotten af vulkaner; de torde för det mesta vara inskränkta till själfva vulkankäglan och dess omgifningar. Deras centrum sammanfaller med medelpunkten för den vulkaniska verksamheten och ligger vanligen på föga betydligt djup. Allmännast förekommande samt mest vidsträckta och förhärjande äro s. k. tektoniska l. dislokationsskalf, som orsakas af sättningar, förskjutningar eller förkastningar (fig. 2) och andra rubbningar inom den fasta berggrunden. Flertalet af dessa har en zonal eller axial utbredning. Jordskalf förekomma inom de kända delarna af jordklotet öfverraskande ofta. Ensamt från åren 1850—57 finnas underrättelser om 4,620 sådana, af hvilka nära 2,000 inträffade i Europa. I medeltal räknadt, egde således nära två jordskalf rum hvarje dag. Emellan förekomsten af jordskalf inom skilda delar af jordklotet samt dettas geologiska beskaffenhet och byggnad är ett intimt samband omisskänneligt. Flera af de hufvudsakliga jordskalfsdistrikten befinna sig längs större bergskedjor, som följa begränsningarna af ur hafvet brant uppstigande fastlandsmassor (Amerikas västkust, Bortre Indien, Sundaöarna, Nya Guinea), eller upptorna sig i kontinenternas inre delar (Alperna, Himalaya), i allmänhet på områden, där jordskorpan undergått väldiga veckningar och rubbningar, så att sprickor och rämnor uppstått, längs hvilka sättningar kunna tid efter annan försiggå. Jordskalfven där torde således öfver hufvud taget vara dislokationsskalf, om de än ofta uppträda i ett visst samband med vulkanisk verksamhet, i hvilket afseende Amerikas västkust är anmärkningsvärd. Äfven jordskalfven i södra Italien och på Sicilien tyda på ett dylikt samband. — Blott sällan inträffa däremot jordskalf inom sådana områden, där landet är jämnt utbredt med ringa höjdskillnader och där tillika en enkel orubbad geologisk lagerbyggnad är rådande. I detta hänseende utmärker sig norra Europa — från Nord-Tyskland genom Ryssland till trakten af Baikalsjön — äfvensom Afrika s. om Sahara samt Australien, hvilka landsdelar synas utgöra de lugnaste platserna på vår planet. Inom Sverige — likasom också inom grannländerna — ha endast jämförelsevis svaga och oskadliga jordskalf förekommit, och de torde nästan utan undantag ha varit dislokationsskalf, härrörande från bergmassans förskjutning eller sättning längs någon spricklinje i berggrunden, eller beroende på uppkomsten af en sådan. I tideböckerna finnas anteckningar om 1 skalf 10 jan. 1497, omkr. 12 från 1600-talet och omkr. 60 från 1700-talet. Från tiden 1846—69 känner man omkr. 40 olika skalf från Sverige. För dessa och dem, som inträffat under senare årtionden, nämligen 5 mars 1877, 2 febr. 1879, 3 mars 1880 och flera gånger sedan dess, finnas många uppgifter insamlade och offentliggjorda i ”Geol. fören:s i Stockholm förhandlingar”. Jordskalfvet 2 febr. 1879 var ett bland de mest starka och omfattande; det sträckte sig från Sicklaön vid Stockholm i ö. till Mariestad i v.,