han ha förkunnat kristendomen i England.
Se
Graal.
J. P.
<img l>
Josef (ty.
Joseph), romersk-tyska kejsare:
1. J. I, kejsar Leopold I:s och Eleonoras af
Pfalz-Neuburg äldste son, f. 26 juli 1678 i
Wien, d. där 17 april 1711, kröntes 1687 till
ungersk och 1690 till tysk konung. J. erhöll
en ytterst vårdad uppfostran och visade
tidigt prof på såväl stora språkkunskaper som
omfattande insikter i statsvetenskaperna. Vid
sitt tillträde till regeringen efter faderns
död, 5 maj 1705, fick han öfvertaga dennes
krig med Frankrike om det spanska arfvet och
bekämpa de upproriske ungrarna, som rest sig i
anledning af 1687 års författningsändring. 1707
förklarades han och hans hus förlustiga Ungerns
krona. Af Karl XII nödgades han 1707 att gifva
religionsfrihet åt de förtryckte protestanterna
i Schlesien. Från sin plan att införlifva Bajern
med Österrike måste han afstå till följd af
det motstånd, som förslaget rönte hos alla
främmande makter. J. arbetade nitiskt på att
bringa ordning i såväl arfländernas som Tyska
rikets förvaltning, men hans sträfvanden hunno
bära endast ringa frukt. Hans död bildade en
vändpunkt i det spanska arfföljdskriget. Enär han
nämligen i sitt gifte med Vilhelmina Amalia af
Braunschweig (1699) efterlämnade endast döttrar,
ärfdes hans land af hans broder, Karl (VI), som
var den österrikiske pretendenten till spanska
arfvet, men nu som härskare öfver ett annat rike
ej längre kunde påräkna de europeiska makternas
hjälp mot Ludvig XIV och medtäflaren Filip V. —
Litt.: Herchenhahn, ”Geschichte der regierung
kaiser J:s I” (2 bd, 1786—89), v. Noorden,
”Europäische geschichte im 18. jahrhundert”,
afd. 1, bd I—III (1870—82).
<img l> — 2. J. II, den
föregåendes brorsdotters son, son till kejsar
Frans I och Maria Teresia, f. 13 mars 1741 i
Wien, d. där 20 febr. 1790, blef 27 mars 1764
vald till tysk konung, efterträdde 18 aug. 1765
sin fader som kejsare och antogs s. å. af sin
moder till medregent öfver de österrikiska
arfländerna. J. visade tidigt ett lifligt
intresse för allt, som rörde staten och folket,
samt studerade ifrigt sin tids filosofiska och
politiska litteratur. Voltaire var hans ideal
bland skriftställare, Fredrik II af Preussen
bland statsmän. Ej nöjd med de lärdomar han
af andras skrifter och föredömen kunde hämta,
sökte han själf genom ofta förnyade resor skaffa
sig kännedom om ställningen i främmande riken
och befolkningens tillstånd i de
österrikiska arfländerna. Redan vid unga år
var han på det klara med sin lifsuppgift —
att i enlighet med encyklopedisternas och
fysiokraternas läror reformera ej blott de
österrikiska arfländernas, utan äfven, såvidt
möjligt, Tyska rikets styrelse. Så länge Maria
Teresia lefde, utöfvade hon ett återhållande
inflytande på sonens reformifver, i det hon
lämnade honom fria händer endast i afseende på
arfländernas militärväsen, hofförvaltning och (i
någon mån) rättsväsen, inom hvilket sistnämnda
han vidtog en så viktig reform som tortyrens
afskaffande (1775). — Själf måhända den ende
tysk, som på denna tid trodde på Tyska rikets
framtid, egnade han i stället sina krafter
under moderns lifstid åt att ingjuta nytt lif i
riksförfattningens otympliga former, men efter
nio års fruktlösa sträfvanden uppgaf han allt
hopp om att kunna reformera denna. Med Maria
Teresias död (29 nov. 1780) började, såsom
Fredrik II förutspådde, ”en ny tingens ordning”
i Österrike. J. ville i grund reformera både
stat och kyrka. Han gaf sina kristna undersåtar
fri religionsöfning och judarna medborgerliga
rättigheter, inskränkte påfvens myndighet
och indrog omkr. 700 kloster (1781), hvilkas
inkomster delvis anslogos till skolväsendet,
men kom därigenom i spändt förhållande till
påfven och det i Österrike mäktiga klerikala
partiet. J:s kyrkopolitiska system plägar
kallas
josefinism. De olika landsdelar, af
hvilka den österrikiska monarkien bestod,
sökte han sammansmälta till en helstat, i
hvilken icke längre några skiljaktigheter
i språk, seder och institutioner skulle
finnas och i hvilken alla medborgare skulle
vara lika berättigade. Han upphäfde böndernas
lifegenskap och adelns skattefrihet, utfärdade
nya straff- och civillagar med allmän likhet
inför lagen samt afskaffade en mängd missbruk
inom förvaltningen. Äfven inrättade han
sjukhus och välgörenhetsanstalter. Men själf
en despot, trampade han de särskilda folkens
lagstadgade fri- och rättigheter under fötterna
samt framkallade därigenom allmänt missnöje,
hvilket gaf sig luft i synnerhet i Ungern och
österrikiska Nederländerna (Belgien), där de
påbjudna reformerna i undervisningsväsendet,
förvaltningen och lagskipningen stredo mot
ländernas gamla författningar. I Ungern nödgades
J. slutligen i jan. 1790 återkalla de flesta
af sina förordningar; i Nederländerna ställde
han hårdt emot hårdt — bl. a. upphäfde han i
juni 1789 provinsen Brabants fria författning,
”joyeuse entrée” —, men dref därigenom dessa
provinser att göra formligt uppror och att
i jan. 1790 proklamera sin oafhängighet. Så
”bragte han allt i harnesk emot sig, då han
trodde sig leda allt till det bästa”, men har
dock utöfvat ett starkt inflytande på Österrikes
följande utveckling, ehuru centraliseringstanken
måst uppgifvas. — J:s yttre politik gick ut
på att återförskaffa Österrike öfvervikt inom
Tyskland, där Preussen dittills med Rysslands
och Englands hjälp upprätthållit jämvikten. För
detta ändamål sökte han icke blott stärka den
sedan 1756 rådande vänskapen mellan Österrike
och Frankrike, utan äfven vinna på sin sida
Rysslands härskarinna, Katarina II, som han
personligen besökte 1780 i Petersburg. Han
lyckades 1781 få ett förbund till stånd med
henne genom att understödja hennes planer på
Turkiet. Hans försök att arrondera sitt rike
misslyckades dock helt och hållet, frånsedt
Galiziens förvärf vid Polens första delning 1772,
