se d. o.), Oyo (70,000 inv.), hufvudstad, Ogbomosho (60,000 inv.), Oshogbo, Abbeokuta (se d. o.). Jorubanegrerna, hvilka själfva kalla sig ejo (eyo), äro ett kraftigt och arbetsamt folk med ljusare hudfärg än grannarna; de ha förr haft mycket att lida af grannarnas slafjakter, och det var till skydd mot dessa, som de gärna slöto sig samman i stora städer (egentl. af en gemensam vall omgifna grupper af byar). De fleste äro hedningar, men islam tränger fram från n. och engelska missionärer från s. Missionsstationer finnas i alla de större städerna, och många ha omvändts till kristendomen. Jorubaspråket bildar med fyra andra grannspråk, odsji, ga, wegbe (eller crepe) och ewe, en mycket nära sammanhängande grupp af de afrikanska negerspråken; något aflägsnare besläktadt är efikspråket, vid Gamla Kalabars nedre lopp. — Jfr Burton, ”Abeokuta and the Cameroon mountains” (2 bd, 1863), Delany, ”Official report of the Niger valley exploring party” (1861), Harford-Battersby, ”Niger and Yoruba routes” (1895—96), Ellis, ”The Yoruba-speaking peoples” (1894). Språket är skildradt af Crowther (1852), Bowen (1858) och utförligast af Baudin (grammatik och ordbok, 1891). J. F. N. Jorullo [chåro'ljå], Jurugo, vulkan i mexikanska staten Michoacan, under 18° 53′ n. br., på en 760 m. hög fruktbar slätt mellan Toluca och Colima. Den uppstod 29 sept. 1759, då slätten vida omkring betäcktes med ett hundratal 2—3 m. höga käglor, af infödingarna kallade ”hornitos” (ugnar), midt ibland hvilka reste sig ett berg till 517 m. öfver den kringliggande slätten. Humboldt besökte 1804 stället och beskref företeelsen efter då ännu lefvande ögonvittnens utsago. 1828 fann Burkart ”hornitos” nästan alldeles försvunna. Nu resa sig i riktning från n. ö. till s. v. fem kraterkullar af 400—500 m. höjd med det 1,301 m. höga J. (nu en fumarol) i midten. Det består af basaltiska lavor och tuffer, aska och sand. J. F. N. Jorund, nord. sag., son af Ynglingakonungen Yngve Alreksson samt broder till Erik (se Erik, svenska sagoprinsar, 1). Efter Hakes död vardt J. konung i Uppsala. På ett af sina vanliga härnadståg kom han till Limfjorden, där han blef tillfångatagen och hängd af halögernas konung Gylaug, som sålunda hämnades sin fader, hvilken med ett lika dödssätt blifvit aflifvad af bröderna J. och Erik. Th. W.* Jorvik (Jórk), af angls. Eoforwic, nordmännens benämning på York i England. Jorvinen [jå'r-]. Se Jorois. Josafat (”Jahve är domare”), konung i Juda rike (omkr. 873—849 f. Kr. eller traditionellt 914—889), Asas son och efterföljare, regerade samtidigt med Ahab, Ahasja och Joram i Israel. J. skildras som en from härskare, hvilken fördref afgudadyrkarna ur hela landet samt genom leviter och präster sörjde för folkets undervisning och en ordnad lagskipning (2 Krön. 19: 5). Han befäste flera städer, anlade spannmålsmagasin och emottog hyllning af i grannskapet boende folk. Hans försök att åter sätta i gång skeppsfarten till Ofir var mindre lyckligt, liksom hans i förening med Ahab mot syrerna förda krig. I förening med Joram vann han en seger öfver moabiterna. L. L.* Josafats dal (”dalen, där Jahve dömer”), ett bildligt namn på någon ort, där den slutliga världsdomen en gång skall ega rum (Joel 3). En judisk och en muhammedansk tradition ha fäst detta namn vid den mellan Jerusalem och Oljeberget liggande Kidrondalen. Se Jerusalem, sp. 1365. Josef (”Jehovah föröke”), patriarken Jakobs son, föddes af Jakobs mest älskade hustru, Rakel, och blef redan på denna grund, oafsedt sin gudsfruktan och sin karaktärs renhet, sin faders mest älskade barn. Detta företräde alstrade hos J:s bröder afundsjuka, hvilken ökades genom ett par J:s drömmar, som bebådade framtida storhet för honom. Bröderna sålde honom till midjanitiska (l. ismaelitiska) köpmän, hvilka i sin ordning sålde honom — han var då 17 år — som slaf åt den egyptiske konungens hofman och drabantöfverste Potifar. Dennes hustru sökte förföra J., men när hon ej lyckades, hämnades hon med att förtala honom hos sin man, som då kastade J. i fängelse. Men sedan J. lyckats tyda ett par drömmar, som bekymrade farao, upphöjdes J., då omkr. 30 år gammal, till ”den andre mannen i riket” samt gifte sig med öfversteprästens i Heliopolis dotter. Under den hungersnöd, som kort därefter hemsökte Egypten och kringliggande länder, beredde J. plats för sin fader och sina bröder i landet Gosen i Egypten, där genom J:s visa försorg ”fanns säd nog”. Han dog vid 110 års ålder. Hans mumie begrofs 230 år senare på berget Efraim i Kanaan (Jos. 24: 32). — J:s historia läses i 1 Mos. 37—50. Hans vistelse i Egypten inföll, enligt ännu allmänt gängse åsikter, under den tid, då hyksosfolket (se Egypten, sp. 1480) härskade där i landet, och den farao, som upphöjde J., var troligen den, som på monumenten bär namnet Apopi. Äfven hos muhammedanerna är J:s historia en älsklingshistoria. Muhammed själf kallar den ”den skönaste bland historier”, och 12:e kap. af koran handlar om J. (”Jussuf”). I den senare muhammedanska diktningen är förhållandet mellan ”Jussuf och Suleika, konungens dotter och Potifars hustru”, eget nog, behandladt som ett idealt kärleksförhållande. — J:s historia behandlas i en af de äldsta svenska dramerna (tryckt 1601) och bildar stoffet till Méhuls opera ”Josef i Egypten”. J. P. Josef, jungfru Marias man, Jesu fosterfader, var, enl. de bibliska berättelserna och traditionen, en timmerman eller snickare af Davids ätt. Enligt traditionen var han vid sitt giftermål med Maria en äldre man, änkling med söner och döttrar. Detta är dock osäkert. Enligt de evangeliska berättelserna synes hans uppgift som Marias make hufvudsakligen ha varit att skyddande stå vid hennes sida, så länge hon behöfde det. Vid Jesu tillträde till lärarämbetet var han troligen redan död. Ett af de s. k. apokryfiska evangelierna, ”Historia Josephi fabri lignarii” (möjligen från 4:e årh.), behandlar särskildt J:s historia. Om medeltidskonstens uppfattning af J. se Ljunggren, ”Sv. dramat intill slutet af sjuttonde århundradet”, s. 548 ff. Romersk-katolska kyrkan firar hans åminnelse 19 mars, grekisk-katolska 26 dec. J. P. Josef af Arimatia (se Arimatia), en medlem af det höga rådet i Jerusalem, var under Jesu lefnad en af hans hemliga lärjungar. Med Nikodemus’ hjälp lät han nedtaga frälsaren från korset och begrof honom i en nyuthuggen graf i sin trädgård (Matt. 27: 57—60, Mark. 15: 42—46, Luk. 23: 50—54, Joh. 19: 38—42). Enligt legenden skall