välgörenhetsanstalter af alla slag, där hon tog noggrann kännedom om de bekymmer och behof, som icke mäktade framtränga intill tronen. Under det hon sålunda sökte mildra sina medmänniskors nöd, var hon själf under bittra pröfningar, som förlusten af kära anhöriga eller deras sjukdom vållade henne, en förebild af kristligt tålamod och uppoffrande kärlek. 8 juli 1859 uppgaf hennes gemål sin anda. I sitt testamente hade han gifvit drottningen ett rörande bevis på sin tillgifvenhet: ”Må dessa blad förvara uttrycken af min tacksamhet för den ömhet och innerliga kärlek, hvarmed jag af en älskad gemål varit omhägnad, för den lycka och glans hennes sällsporda dygder och höga förstånd spridt öfver konungaborg och rike”. Frigjord från de yttre förpliktelser, som tronen ålägger, sökte änkedrottning J. att i större tillbakadragenhet framlefva sina återstående dagar, hvilka, äfven de, skulle blifva rikare på sorg än på glädje genom de svidande förluster, som döden anställde bland hennes närmaste. Folkets vördnad för henne växte i samma mån som hennes sorg. Ett vackrare uttryck af dessa känslor har aldrig kommit någon furstinna till del än den hänförelse, med hvilken folket firade den femtioåriga minnesdagen af hennes ankomst till Norden. På Rosendals lustslott vid Stockholm, 13 juni 1873, och på slottet i Kristiania, 6 juli 1874, emottog hon de mest rörande bevis på oskrymtad erkänsla och beundran. Som varaktiga minnen af dessa dagar insamlades i Sverige och i Norge betydliga penningemedel, hvilka ställdes till änkedrottningens förfogande. Hon ökade dessa fonder med storartad frikostighet och öfverlämnade dem till förvaltning åt särskilda styrelser. Sålunda stiftades i Sverige (1873) Föreningen till minne af konung Oscar och drottning Josephina med uppgift att bereda stöd åt värnlösa och fallna samt i Norge (1875) Enkedronning Josephines legat for kvindelig uddanelse, med syfte att bereda tillfälle åt kvinnor att inom eller utom fäderneslandet förvärfva kunskaper eller konstskicklighet. Själf lade hon 1 dec. 1873 i Stockholm grundstenen till och öppnade personligen 1 april 1876 Konung Oscar I:s minne, en välgörenhetsanstalt, som hon uteslutande af egna medel bekostade, i ändamål att bereda ett sorgfritt hem åt äldre kvinnor, som sett bättre dagar. Därjämte tillförsäkrade hon (1873), inom anstalten Josefinahemmet (i Stockholm), framtida skydd och vård åt olyckliga trosförvanter, för hvilka hon under sin lefnad städse var en mild försyn. Utom de barmhärtighetsverk, som änkedrottningen sålunda skapat, stodo fortfarande flera andra under hennes personliga ledning eller beskydd, såsom Sällskapet de fattiges vänner, Fruntimmerssällskapet för arbetsflitens befrämjande, Lotten Wennbergs fond för hjälpbehöfvande, Allmänna institutet för döfstumma och blinda, m. fl. Alla erhöllo värdefulla bevis på hennes lifliga deltagande, och bland dem, som än i dag bära hennes namn, må nämnas: Drottning Josefinas slöjdskola för flickor (i Malmö), Drottning Josefinas räddningsanstalt för vanvårdade barn (inom Kronobergs län), Josephines stiftelse (i Stavanger) m. fl. Med ett ord, änkedrottningen var outtröttlig i människokärlekens tjänst. Flera timmar af dagen egnade hon att pröfva de många böneskrifter, som från skilda håll och olika samhällsklasser riktades till henne, samt att personligen öfverlämna de gåfvor, hvarmed hon ville lindra andras nöd. För alla hade hon öppet hjärta och öppen hand. Mer än en from framtidsplan, bl. a. upprättandet af ett hem för åldringar, som förlorat synförmågan, hägrade ännu för änkedrottningen, då hon träffades af sjukdom. Redan 1869 hade hon, till följd af försvagad hälsa, vistats flera månader i södra Bajern, och dit återvände hon äfven 1872, efter ett besök i Lissabon hos sin syster änkekejsarinnan af Brasilien. Vid sin återkomst till fäderneslandet återtog hon sitt strängt regelbundna lefnadssätt. Slutligen kunde hon 1875 förverkliga en länge närd önskan att företaga en resa till Rom och att återse de ställen, där hon upplefvat sina första barnaår. Men i maj 1876 nedlades hon på sjukbädden, afled 7 juni s. å. på Stockholms slott och begrofs 22 juni i Riddarholmskyrkan. I närvaro af konungen och de fleste medlemmar af den k. familjen aftäcktes 1 dec. 1906 på förgården till stiftelsen ”Konung Oscar I:s Minne” änkedrottningens byst, modellerad af skulptören O. Strandman. — Se Jos. Müller, ”Minnen ur drottning Josephines lefnadshistoria” (1873) och ”Tacksägelse i anledning af H. M. enkedrottningen af Sverige och Norge Josephina Maximiliana Eugenias frånfälle samt Tal vid jordfästningen och grafsättningen jemte personalier” (1876). J. M—r. <img l>

Josefina (fr. Joséphine), fransmännens kejsarinna, Napoleon I:s första gemål, f. 23 juni 1763 i kommunen Trois-Ilets (Martinique), d. 29 maj 1814 på Malmaison. Hennes flicknamn var Marie Josèphe Rose Tascher de la Pagerie. Hennes fader, artillerilöjtnanten och plantageegaren Joseph Tascher de la Pagerie, och moder, Rose Claire des Vergers de Sannois, härstammade från franska familjer, som i början af 1700-talet emigrerat till Västindien. J. fick en tämligen bristfällig uppfostran i ett kloster i Fort-de-France och kom 1779 till Frankrike för att äkta vicomte Alexandre de Beauharnais (se d. o. 5), son till en förutvarande guvernör på Martinique. I den mondäna Parissocieteten gjorde hon sig dock föga till en början, hvarför äktenskapet efter en tid blef ganska olyckligt och maken sökte skilsmässa (1783). J., som under tiden fått komplettera sin uppfostran, flyttade då till sin svärfader och återvände 1788 till Martinique, men försonades efter faderns död med sin make, då inflytelserik medlem af konstituerande nationalförsamlingen, och återvände till honom och Paris 1791. Beauharnais’ ledning af Rhenarmén bragte emellertid honom till schavotten och hans som rojalist anklagade hustru i fängelset under skräckväldet. Där blef hon intim vän med Thérèse Cabarrus, sedermera madame Tallien, som efter Robespierres fall (juli 1794) genom Tallien återförskaffade henne friheten. J. lefde nu med sina barn, Eugène, sedermera vicekonung af Italien, och Hortense, sedermera drottning af Holland, en tid i tillbakadragenhet, men blef småningom jämte madame Tallien och