Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Josefinahemmet ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
madame Récamier en af stjärnorna i
thermidorepokens tongifvande societet. Hon
blef nära lierad med den mäktige Barras,
hvars älskarinna hon — dock säkert med
orätt — uppgifves ha varit. Genom honom
kom hon i beröring med ”vendémiairehjälten”
Napoléon Bonaparte, som redan vid deras första
sammanträffande synes blifvit fullständigt
betagen i den behagfulla kreolskan, hvilken han
äktade 9 mars 1796. Hon uppgaf därvid sitt
födelsedatum till 23 juni 1767 och han sitt
till 5 febr. 1768 i st. f. 15 aug. 1769. Till en
början ringaktande sin make, ”l’homme de rien”,
förmåddes hon dock genom hans glödande bref
och hans triumflika segertåg genom Italien
strax efteråt att öfvergifva det yppiga
lifvet i Paris och förena sig med honom. I
Milano hyllades hon som en drottning (1797),
men förstod ej sedermera att bibehålla sin makes
kärlek, utan blef småningom blott ett offer för
hans allt annat uppslukande ärelystnad. Därtill
bidrog också den afvoghet J. ständigt rönte
från hans moder och syskon liksom hennes
eget något indolenta, vekliga och bekväma
lefnadssätt, som gjorde henne mera lämpad för
societetslifvet i Paris, där hon småningom
kom att utöfva ett bestämmande inflytande, än
för deltagande i och begripande af Napoleons
vidtomfattande planer. Emellertid lät han till
en början beveka sig af hennes tårar, och såsom
maka åt förste konsuln firade J. sina största
triumfer. Hon var Tuileriernas härskarinna,
utöfvade med taktfullt behag sitt civiliserande
inflytande på Napoleons en smula okultiverade
militära omgifning, var enväldig härskarinna på
modernas område och ingrep ofta med framgång till
förmån för de under revolutionen preskriberade
rojalisterna samt bidrog sålunda ej oväsentligt
till återupprättandet af det inre lugnet i
Frankrike, som var en af Napoleons största
förtjänster. Kejsardömets upprättande, som
hon motverkade, medförde hennes kröning —
af Napoleon — till fransmännens kejsarinna (2
dec. 1804) och maktens glans för en tid. Men
det barnlösa äktenskapet med denne, som önskade
genom direkta arfvingar se sin tron och sitt
lifsverk betryggade, bragte omsider den från
hans sida länge påtänkta, af hans släkt ifrigt
påyrkade skilsmässan från J. till stånd genom
ett senatskonsult 15 dec. 1809. Med titel af
kejsarinna och ett rikligt apanage måste hon
draga sig tillbaka till slotten Malmaison
och Navarra (vid Évreux) från hofvet, där
ärkehertiginnan Marie-Louise af Österrike snart
intog hennes plats. Efter skilsmässan besökte
Napoleon henne flera gånger, och hon deltog
innerligt i hans senare motgångar. Efter första
kejsardömets fall (1814) sökte hon dock ställa
sig in hos de främmande segrande monarkerna
och lyckades i hög grad vinna kejsar Alexanders
gunst, hvilken lofvade henne sitt beskydd. Hon
afled midt under de festligheter, som till deras
ära voro arrangerade på Mal-inaison.
J. var en ytlig, flärdfull kvinna, som på
sina personliga nöjen depenserade oerhörda
summor. Hennes inflytande på politiken var,
oaktadt den hängifvenhet Napoleon trots allt
egnade henne, ganska ringa. En typisk bild
af den oroliga tid, hon lefde i, var hon i
sitt enskilda lif ingalunda tadelfri. Hennes
personliga tjusningsförmåga och skönhet kommo
henne att spela en mera glänsande än verksam
roll i Frankrikes och Europas öden denna
tid. Som ett försonande drag i hennes karaktär
framstår hennes storartade, om än slösaktigt
utöfvade välgörenhet. J. begrofs i Rueils
kyrka, där 1825 hennes barn reste en minnesvård,
framställande henne i knäböjande ställning. 1858
restes en staty af henne i Fort-de-France. —
Litt.: J. Aubenas, ”Histoire de l’impératrice
J.” och Fr. Masson, ”Joséphine de Beauharnais”
(1899), ”Joséphine impératrice et reine”
(s. å.), ”Joséphine répudiée” (1901) och
”Napoléon et sa famille” (I—IV,
1897—1900).
E. A—t.
Josefinahemmet är en stiftelse, som 1873
grundlades i Stockholm af änkedrottning
Josefina. Enligt stiftelseurkunden, som
är utfärdad 14 mars 1877, har hemmet till
ändamål ”att kostnadsfritt upptaga och vårda
fattiga och orkeslösa, företrädesvis kvinnliga
medlemmar af den romersk-katolska församlingen
i Stockholm”. Stiftelsen eger fastigheten
n:r 41 vid Högbergsgatan i Maria Magdalena
församling. Därstädes erhålla underhållstagarna
bostad, möbler, sängkläder med sänglinne, värme,
belysning, kost, läkarvård och medikament samt, i
mån af tillgångar, gångkläder och linne. Därjämte
begrafves på stiftelsens bekostnad inom
inrättningen afliden person. Styrelsen består
af pastor vid Katolska församlingen i Stockholm
samt fyra lekmän tillhörande den romersk-katolska
trosbekännelsen. Vid 1908 års slut vårdades i
hemmet 14 underhållstagare. Inkomsterna uppgingo
s. å. till 8,712 kr. och utgifterna till 8,558
kr. Kapitalbehållningen utgjorde 278,000 kr.
J. M—r.
Josefina kyrka kallas ibland såväl kyrkan i
Färingtofta församling af Kristianstads län som
den för Brunneby och Klockrike församlingar af
Östergötlands län gemensamma kyrkan.
Josefinism. Se Josef, romersk-tyska kejsare, 2.
Josefinos. Se Afrancesados.
Josefinska ortopediska institutet. Se
Gymnastiskt-ortopediska institutet.
Josefiter, en mormonsekt. Se Young, B.
Josefos (grek. Ἰώσηφος, lat. Iosephus), judisk
historieskrifvare, f. 37 e. Kr., d. omkr. 100,
var af prästerlig släkt och tillhörde fariséernas
parti. Då han år 63 besökte Rom, tilldrog han sig
genom sin höga bildning och sin fina belefvenhet
allmän uppmärksamhet. Efter återkomsten till
Palestina sökte han motarbeta sina landsmäns
upprorsplaner mot romarna; men då upproret
icke dess mindre utbröt, slöt han sig till det
fosterländska partiet och öfvertog befälet i
Galiléen. Efter tappert försvar i fästningen
Jotapata blef han tillfångatagen och öfverlämnad
till den romerske öfverfältherren Vespasianus,
hvars ynnest han lyckades vinna genom en profetia
om Vespasianus’ upphöjelse till kejsare. Han
var sedermera Titus följaktig under Jerusalems
belägring och uppmanade förgäfves sina landsmän
till underkastelse. Efter Jerusalems förstöring
(år 70) medföljde han till Rom, där han i
umgänge med samtidens förnämsta män åtnjöt stort
anseende, antog det kejserliga familjenamnet
Flavius och kallade sig Flavius Josephus.
I Rom författade han, på grekiska språket,
följande ännu i behåll varande skrifter 1)
en ursprungligen på arameiska språket skrifven
och till grekiskan öfversatt Historia öfver det
judiska kriget (7 böcker); 2) Judisk fornkunskap
(20 böcker), innefattande judafolkets politiska
och religiösa historia från världens skapelse
till Neros tid, vår hufvudsakligaste källa
för stora
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
