madame Récamier en af stjärnorna i thermidorepokens tongifvande societet. Hon blef nära lierad med den mäktige Barras, hvars älskarinna hon — dock säkert med orätt — uppgifves ha varit. Genom honom kom hon i beröring med ”vendémiairehjälten” Napoléon Bonaparte, som redan vid deras första sammanträffande synes blifvit fullständigt betagen i den behagfulla kreolskan, hvilken han äktade 9 mars 1796. Hon uppgaf därvid sitt födelsedatum till 23 juni 1767 och han sitt till 5 febr. 1768 i st. f. 15 aug. 1769. Till en början ringaktande sin make, ”l’homme de rien”, förmåddes hon dock genom hans glödande bref och hans triumflika segertåg genom Italien strax efteråt att öfvergifva det yppiga lifvet i Paris och förena sig med honom. I Milano hyllades hon som en drottning (1797), men förstod ej sedermera att bibehålla sin makes kärlek, utan blef småningom blott ett offer för hans allt annat uppslukande ärelystnad. Därtill bidrog också den afvoghet J. ständigt rönte från hans moder och syskon liksom hennes eget något indolenta, vekliga och bekväma lefnadssätt, som gjorde henne mera lämpad för societetslifvet i Paris, där hon småningom kom att utöfva ett bestämmande inflytande, än för deltagande i och begripande af Napoleons vidtomfattande planer. Emellertid lät han till en början beveka sig af hennes tårar, och såsom maka åt förste konsuln firade J. sina största triumfer. Hon var Tuileriernas härskarinna, utöfvade med taktfullt behag sitt civiliserande inflytande på Napoleons en smula okultiverade militära omgifning, var enväldig härskarinna på modernas område och ingrep ofta med framgång till förmån för de under revolutionen preskriberade rojalisterna samt bidrog sålunda ej oväsentligt till återupprättandet af det inre lugnet i Frankrike, som var en af Napoleons största förtjänster. Kejsardömets upprättande, som hon motverkade, medförde hennes kröning — af Napoleon — till fransmännens kejsarinna (2 dec. 1804) och maktens glans för en tid. Men det barnlösa äktenskapet med denne, som önskade genom direkta arfvingar se sin tron och sitt lifsverk betryggade, bragte omsider den från hans sida länge påtänkta, af hans släkt ifrigt påyrkade skilsmässan från J. till stånd genom ett senatskonsult 15 dec. 1809. Med titel af kejsarinna och ett rikligt apanage måste hon draga sig tillbaka till slotten Malmaison och Navarra (vid Évreux) från hofvet, där ärkehertiginnan Marie-Louise af Österrike snart intog hennes plats. Efter skilsmässan besökte Napoleon henne flera gånger, och hon deltog innerligt i hans senare motgångar. Efter första kejsardömets fall (1814) sökte hon dock ställa sig in hos de främmande segrande monarkerna och lyckades i hög grad vinna kejsar Alexanders gunst, hvilken lofvade henne sitt beskydd. Hon afled midt under de festligheter, som till deras ära voro arrangerade på Mal-inaison. J. var en ytlig, flärdfull kvinna, som på sina personliga nöjen depenserade oerhörda summor. Hennes inflytande på politiken var, oaktadt den hängifvenhet Napoleon trots allt egnade henne, ganska ringa. En typisk bild af den oroliga tid, hon lefde i, var hon i sitt enskilda lif ingalunda tadelfri. Hennes personliga tjusningsförmåga och skönhet kommo henne att spela en mera glänsande än verksam roll i Frankrikes och Europas öden denna tid. Som ett försonande drag i hennes karaktär framstår hennes storartade, om än slösaktigt utöfvade välgörenhet. J. begrofs i Rueils kyrka, där 1825 hennes barn reste en minnesvård, framställande henne i knäböjande ställning. 1858 restes en staty af henne i Fort-de-France. — Litt.: J. Aubenas, ”Histoire de l’impératrice J.” och Fr. Masson, ”Joséphine de Beauharnais” (1899), ”Joséphine impératrice et reine” (s. å.), ”Joséphine répudiée” (1901) och ”Napoléon et sa famille” (I—IV, 1897—1900). E. A—t. Josefinahemmet är en stiftelse, som 1873 grundlades i Stockholm af änkedrottning Josefina. Enligt stiftelseurkunden, som är utfärdad 14 mars 1877, har hemmet till ändamål ”att kostnadsfritt upptaga och vårda fattiga och orkeslösa, företrädesvis kvinnliga medlemmar af den romersk-katolska församlingen i Stockholm”. Stiftelsen eger fastigheten n:r 41 vid Högbergsgatan i Maria Magdalena församling. Därstädes erhålla underhållstagarna bostad, möbler, sängkläder med sänglinne, värme, belysning, kost, läkarvård och medikament samt, i mån af tillgångar, gångkläder och linne. Därjämte begrafves på stiftelsens bekostnad inom inrättningen afliden person. Styrelsen består af pastor vid Katolska församlingen i Stockholm samt fyra lekmän tillhörande den romersk-katolska trosbekännelsen. Vid 1908 års slut vårdades i hemmet 14 underhållstagare. Inkomsterna uppgingo s. å. till 8,712 kr. och utgifterna till 8,558 kr. Kapitalbehållningen utgjorde 278,000 kr. J. M—r. Josefina kyrka kallas ibland såväl kyrkan i Färingtofta församling af Kristianstads län som den för Brunneby och Klockrike församlingar af Östergötlands län gemensamma kyrkan. Josefinism. Se Josef, romersk-tyska kejsare, 2. Josefinos. Se Afrancesados. Josefinska ortopediska institutet. Se Gymnastiskt-ortopediska institutet. Josefiter, en mormonsekt. Se Young, B. Josefos (grek. Ἰώσηφος, lat. Iosephus), judisk historieskrifvare, f. 37 e. Kr., d. omkr. 100, var af prästerlig släkt och tillhörde fariséernas parti. Då han år 63 besökte Rom, tilldrog han sig genom sin höga bildning och sin fina belefvenhet allmän uppmärksamhet. Efter återkomsten till Palestina sökte han motarbeta sina landsmäns upprorsplaner mot romarna; men då upproret icke dess mindre utbröt, slöt han sig till det fosterländska partiet och öfvertog befälet i Galiléen. Efter tappert försvar i fästningen Jotapata blef han tillfångatagen och öfverlämnad till den romerske öfverfältherren Vespasianus, hvars ynnest han lyckades vinna genom en profetia om Vespasianus’ upphöjelse till kejsare. Han var sedermera Titus följaktig under Jerusalems belägring och uppmanade förgäfves sina landsmän till underkastelse. Efter Jerusalems förstöring (år 70) medföljde han till Rom, där han i umgänge med samtidens förnämsta män åtnjöt stort anseende, antog det kejserliga familjenamnet Flavius och kallade sig Flavius Josephus. I Rom författade han, på grekiska språket, följande ännu i behåll varande skrifter 1) en ursprungligen på arameiska språket skrifven och till grekiskan öfversatt Historia öfver det judiska kriget (7 böcker); 2) Judisk fornkunskap (20 böcker), innefattande judafolkets politiska och religiösa historia från världens skapelse till Neros tid, vår hufvudsakligaste källa för stora