37) på ”Allmänna journalen. Se
Journal för
litteraturen och teatern.
Journal för litteraturen och theatern, en
tidning, som 1809—13 utgafs i Stockholm af
P. A.
Wallmark. Dess första nummer utkom 17
juli 1809; i början utgåfvos 3 nummer i veckan,
från 11 nov. s. å. 4. Från början af 1810 blef
den daglig. Tidningen indrogs 17 maj 1813 till
följd af en för kronprinsen Karl Johan misshaglig
artikel, hvaruti hade uttalats ogillande af
ett i Grevesmöhlens tidning ”Nya Skandinavien”
influtet kungörande af Karl Johans planer att
efter Napoleons besegrande i Tyskland vända sig
mot Danmark och tvinga det att afstå Norge. 14
juni s. å. fick tidningen en fortsättning i
Allmänna journalen, som utkom dagligen i
likadant format till 2 aug. 1824, då den indrogs,
för att 12 aug. åter upplefva under samma
redaktion och i samma format, men med titeln
Journalen. Denna upphörde med utgången af 1837,
sedan den under sitt sista år utkommit med endast
2 nummer i veckan. Om den roll Journalen spelade
i sin tids litterära strider se
Nyromantiken.
Journal för svensk litteratur, en af G. A.
Silverstolpe i Stockholm utgifven månadsskrift,
uppsattes i april 1797, då samme utgifvares
Litteraturtidning (1795—97; se d. o.) upphört. Af
tidskriften utkom 1:a bandet 1797 i 9 häften
och de 3 följande 1798—1801 med 12 häften
i hvarje band; af 5:e bandet utgåfvos 8
häften 1801—03 och de återstående 4 (som
väsentligen fyllas af ett supplement till
K. R. Berchs arbete om svenska skådepenningar)
först 1809—12. Af Silverstolpes medarbetare är
endast Benjamin Höijer, som lämnade tre bidrag,
att nämna. Innehållet utgöres till allra största
delen af recensioner öfver i Sverige utgifna
skrifter, hvartill komma några afhandlingar
i original och öfversättning, redogörelser
för konstakademiens utställningar och några få
öfversatta dikter. Tidskriften representerade den
kritiska filosofien och var därigenom ett uttryck
för oppositionen mot upplysningstidehvarfvets
åskådning. Det var naturligtvis också af
vikt, att tidskriften utförligt och varmt
behandlade Goethe, Schiller och Lessing, då
dessa tolkades på svenska, men de rika loford,
som samtidigt egnades åt Müller, Lafontaine
o. a. obetydliga förströelseförfattare, visa
bristen på verkligt djup och haltfull litterär
uppfattning. Granskningarna äro egentligen
upplysande för Silverstolpes uppfattning af
språket och rättskrifningen, där tidskriften
ifrar för korrekthet och status quo. Vacklande
och på det hela taget tendenslös — utom i sin
nitälskan för Kant och moralen — kan tidskriften
knappast sägas ha haft något inflytande, som
förberedt den romantiska hvälfningen efter
1809. Jfr Ljunggren, ”Sv. vitterhetens häfder
efter Gustaf III:s död”, III. s. 405 ff.
(R—n B.)
Journalier [ʃurnaljē], fem.
journalière [-jǟr],
fr. (af
jour, dag), växlande från ena dagen till
den andra, ombytlig till lynnet; föränderlig
i utseendet; förefallande vacker ena dagen,
ful den andra.
Journalism. Se
Journal.
Journalist (se
Journal), tidningsman, medarbetare
i en tidning.
Journalistföreningar. Se
Pressföreningar.
Journalisthögskola. Se
Tidning.
Journalistik. Se
Journal.
Journalistkongresser, Journalistmöten. Se
Pressmöten.
Journée des barricades [ʃornē dä barika'd]. Se
Henrik, sp. 442—443.
Jourstandert [ʃūr-],
sjöv., ett signaltecken,
som hissas å ett fartyg inom en förankrad
sjöstyrka för att utvisa fartygets
egenskap af jourfartyg (se d. o.).
H. W—l.
Joutsa [jå'otsa], socken af Heinola
härad och domsaga, S:t Michels län,
Finland. Landareal 428 kvkm. Befolkningen,
finsk, 6,152 pers. (1908). J. utgör ett
konsistoriellt pastorat af 3:e kl.,
Nyslotts stift, Heinola prosteri.
O. I. (A. G. F.)
Joutseno [jå'ot-], imper. pastorat af 2:a kl.,
Jääskis kontrakt, Nyslotts stift, Finland,
hör till Jääskis härad, Viborgs län, Jääskis
domsaga. Landareal 284 kvkm. Befolkningen,
finsktalande, 4,628 pers. (1908).
A. G. F.
<img l>
Jouvenet [ʃovənǟ],
Jean, fransk målare,
f. 1644 i Rouen, d. 1717 i Paris, var son till
en målare och skickades vid 17 år till Paris
för att där hos flera mästare lära faderns
konst. Hans första tafla var
Mose, som slår
vatten ur klippan, målad i Poussins maner. Hans
skicklighet gjorde, att Lebrun använde honom
till arbeten i Versailles, och 1668 fick J. i
uppdrag att måla en votivtafla för guldsmedernas
skrå. Efter att ha vunnit åtskilliga pris
i akademien blef han led. af densamma 1672
och 1707 en af dess högsta styresmän. Till
hans förnämsta arbeten höra 4 stora taflor,
målade 1706 för kyrkan S:t Martin-des-Champs
och nu befintliga i Louvre, nämligen
Det stora
fiskafänget, Lasarus’ uppväckande, Jesus drifver
säljarna ur templet och
Gästabudet hos Simon
samt
Nedtagandet från korset (målad 1697, nu i
Louvre), mästerligt komponerad och ganska ädel
i uppfattningen. Dessutom hade J. många stora
uppdrag af Ludvig XIV, såsom i Invalidhotellet
och kapellet i Versailles. Förtjust öfver
utförandet, ville konungen bestå konstnären
en resa till Italien, hvilket land denne icke
sett. J. hindrades emellertid af sjukdom att
fullfölja resan. Dessutom fick han 1713 slag i
högra sidan, hvilket förlamade handen; men han
lärde sig på gamla dagar att måla med vänster
hand, och så utförde han bl. a. sitt sista
arbete, en tafla framställande Marias besök
hos Elisabet, känd under namn af
Magnificat,
bestämd för Notre-Dame i Paris. — J:s brorson
och lärjunge,
François J., kallad J. d. y.,
f. 1668, d. 1749, var porträttmålare och blef
led. af akademien 1701.
C. R. N.*
Joux, Val de [də ʃō], en omkr. 22 km. lång,
högt belägen dal i Jura, schweiziska kantonen
Vaud. Den skiljes från franska området
(dep. Doubs) af Mont Risoux och genomflytes
af ån Orbe, som utmynnar i de genom en kanal
förenade sjöarna
Lac de J. (8,65 kvkm., 1,000
m. ö. h.) och
Lac
