Joules lag [dʃō'ls]. Se Galvanisk ström. Jounpore [dʃa͡unpō'ə]. Se Jaunpur. Jour [ʃōr, sv. utt. vanl. ʃur], fr., dag, dager; dagstjänst, en dags vaktgöring. — Ha jouren (fr. être de jour), ha vakten för dagen, tjänstgöra för dagen (jfr Jourhafvande). — Se vidare À jour. — Jours complémentaires [ʃōr kå̃plemãtǟr], ”fyllnadsdagar”, de 5 (hvart fjärde år 6) dagar (de s. k. sansculottides), som vid årets slut tillades i den franska revolutionskalendern. Se Kalender. <img l>

Jourdan [ʃordã'], Jean Baptiste, grefve, marskalk af Frankrike, f. 29 april 1762 i Limoges, d. 13 nov. 1833 i Paris, deltog som simpel soldat åren 1778—83 i nordamerikanska oafhängighetskriget och var vid franska revolutionens utbrott (1789) underofficer. 1791 fick han befäl öfver en bataljon frivilliga och utmärkte sig sedan så under Dumouriez i Nederländerna (1792), att han 1793 utnämndes till divisionsgeneral och efter general Houchards återkallande (sept. s. å.) till befälhafvare för nordarmén. I spetsen för denna slog han österrikarna vid Wattignies (15 och 16 okt.), men måste nedlägga sitt befäl, då han icke ansåg sig kunna utföra ett vinterfälttåg. På våren 1794 fick han befälet öfver Sambre- och Meuse-armén, segrade vid Fleurus (26 juni), öfvergick Rhen (6 sept.), framträngde till Main och inneslöt Mainz, men måste till följd af Clerfaits framryckande draga sig tillbaka bakom Rhen. 1796 inneslöt han ånyo Mainz, men måste efter flera motgångar (vid Amberg 24 aug., Würzburg 3 sept., Lahnfloden i midten af sept.) gå tillbaka bakom Rhen, hvarefter han nedlade sitt befäl. (I det 1819 utgifna arbetet Mémoires pour servir à l’histoire de la campagne de 1796 sökte han försvara sitt återtåg.) 1797 valdes han till medlem af de Femhundrades råd, där han i synnerhet arbetade på den militära lagstiftningen. 1799 ställdes J. i spetsen för den armé, som skulle operera vid Donau, men blef af ärkehertig Karl slagen vid Ostrach (21 mars) och vid Stockach (25 mars), hvarefter han nedlade befälet. Varm republikan, satte han sig emot statskuppen af 18 brumaire (1799), hvarigenom Napoleon ryckte till sig makten, men mottog af denne sedermera bland andra utmärkelser grefvevärdighet och marskalkstafven (1804). Napoleon, hvilken betraktade honom som en härförare med otur, gaf honom aldrig något själfständigt befäl. 1808—09 och 1812—14 var J. i Spanien konung Josef Bonapartes generalstabschef. Vid Napoleons fall (1814) slöt han sig till den nya franska regeringen, af hvilken han 1819 mottog pärsvärdighet, men öfvergick 1830 lika raskt till julirevolutionen, skötte några dagar utrikesdepartementet och utnämndes 11 aug. s. å. till guvernör öfver Invalidhotellet. Hans Mémoires militaires utgåfvos 1899 af Grouchy. C. O. N.* Jourfartyg [ʃūr-], sjöv., ett fartyg, som tillhör en förankrad sjöstyrka (flotta, eskader, afdelning e. d.) och städse skall ha båt klar till befälhafvarens förfogande samt officer redo till extra tjänstgöring. H. W—l. Jourhafvande [sv. utt. ʃur-; se Jour], ”daghafvande”, tjänstgörande för dagen. — Om jourhafvande officer (fr. l’officier du jour) se Dagbefäl. Om jourhafvande direktör se Direktör. Journal [ʃur-; af fr. journal], dagbok, dagslista (lasarettsjournal; skeppsjournal, se Loggbok; om köpmäns journal se Bokföring och Handelsbok), tidning, tidskrift. Se Tidning och Tidskrift. — Journalism, tidskriftsväsen, tidningsinflytande. — Journalistik, tidningspress, tidningsväsen, tidningsförfattarskap. — Adj. Journalistisk. Journal, Le [lə ʃorna'l], fransk tidning, grundlagd 1892 i Paris af Fernand Xau, efter hvars död 1899 den redigerats af H. Letellier. Tidningen lägger an på den stora publiken genom allehanda lättare bidrag, den största aktualitet i notiser m. m. Dess upplaga lär nu stiga till omkr. 600,000 ex. Journal des débats [ʃorna'l dä deba'], fransk tidning i Paris. Dess titel, då den 1789 uppsattes, var J. des débats et des décrets. Om dess öden 1799—1841 se Bertin. Tidningen försvarade till slutet ministärens politik under Ludvig Filip. Med februarirevolutionen miste den sitt politiska inflytande, men icke sitt anseende som talangfullt redigerad. Under andra kejsardömet visade den framgent sina orleanistiska sympatier, intog efter 1870 års tilldragelser en vacklande hållning, men slöt sig vid tiden för Thiers’ störtande (maj 1873), om ock något motvilligt, till den konservativa republiken. Bland dess redaktörer efter Bertin må nämnas Léon Say, Patinot och den nuv., de Nalèche. Af dess medarbetare märkas Jules Janin (som där skrifvit öfver 2,000 följetongsuppsatser), Michel Chevalier, Barrière, John Lemoinne, Renan och Philarête Chasles. Tidningen utkommer f. n. 2 ggr dagligen. Vid dess hundraårsfest 1889 utgafs en historik öfver den. Journal des savants [ʃorna'l dä savã'], en i Paris utkommande litteraturtidning, den äldsta i sitt slag, uppsattes 5 jan. 1665. Dess förste redaktör var Denis de Sallo, parlamentsråd i Paris. Tidningens uppgift skulle vara att innehålla: 1) förteckning öfver samt granskning af de förnämsta böcker, som trycktes i Europa, 2) biografiska utkast och loftal öfver ryktbara skriftställare kort efter deras frånfälle, 3) redogörelse för fysiska, kemiska och matematiska rön samt uppfinningar inom mekaniken, 4) de viktigaste utslag från världsliga och andliga domstolar i Frankrike och andra länder. Journal des savants utkom till 1724 med ett nummer i veckan, därefter med ett i månaden. 1701 kom den i statens ego, upphörde i nov. 1792, men återupprättades 1 sept. 1816. Tidningen stod ända till 1902 under statens skydd, lydde under ministeriet för offentliga undervisningen och hade en redaktion, hvars medlemmar, liksom ledamöterna i en akademi, utsågos genom kooptation; ministern stadfäste valen. Sistn. år indrogo kamrarna anslaget till tidskriften. Den öfvertogs då af Institut de France, som utser en redaktionskommitté med ledamöter ur de olika akademierna. Jfr M. Cocheris, ”Table méthodique et analytique du Journal des savants” (1860). Journalen [ʃur-], tidning, en fortsättning (1824—