skolväsen, återkallades 1797 och var under ett år justitieminister, hvarefter han ånyo genom Godoys intriger utan rannsakning och dom förvisades till Mallorca och hölls där i strängt fängelse i sju år, tillbragta under vetenskapligt arbete. J. utnämndes därefter af konung Josef (Bonaparte) till inrikesminister, men afböjde utnämningen för att i stället egna sina krafter åt den patriotiska centraljuntan i Sevilla. Hans hälsa var emellertid bruten, han återvände 1810 till sin födelsestad, men måste fly för fransmännen på ett fartyg, som förliste 1811 vid Puerto de Vega. J. var högt uppburen såväl af anhängare som motståndare. Spanska akademien förlänade honom 1781 titeln ”académico supernumerario”. Af J:s arbeten må nämnas Informe sobre la ley agraria (1794), som äfven utom Spanien förvärfvade honom ett berömdt namn i jordlagstiftningens historia, Memoria sobre las diversiones públicas (1812), tragedien Pelayo, komedien El delinquente honrado och satiren Pan y toros, ett skarpt angrepp mot tjurfäktningar. Obras utkommo i 7 bd 1830—32 (senare uppl. 1845); bd 46 och 50 af Rivadeneiras ”Biblioteca de autores españoles” omfatta uteslutande J:s arbeten. Litt.: E. Mérimée, ”Études sur la littérature espagnole au XIX:e siècle” (i ”Revue hispanique”, 1894). Ad H—n. Jowett [dʃa͡u'it], Benjamin, engelsk universitetslärare, f. 15 april 1817 i Camberwell, d. 1 okt. 1893 i Oxford, blef 1842 lärare vid Balliol college i Oxford, påverkades starkt af traktarianismen, men slöt sig sedan, under inflytande af A. P. Stanley, närmast till de bredkyrklige. 1855 blef han professor i grekiska och 1870 föreståndare (master) för Balliol college, hvars tongifvande lärarkraft han då länge varit. J. utöfvade på sina lärjungar, till hvilka hörde många sedermera inom statslifvet och universitetet i ledande ställningar verksamma män, ett starkt personligt och karaktärsdanande inflytande. Hans kommentarer öfver Pauli bref (2 bd, 1855, ny uppl. 1859) utsatte honom från högkyrkligt håll för beskyllningar för kätteri. 1871 utgaf han en berömd öfv. af Platons dialoger (3:e uppl., 5 bd, 1892), hvarjämte han äfven öfversatte Thukydides (2 bd, 1881) och Aristoteles’ Politik (2 bd, 1885). J. blef till sist en medelpunkt för hela det intellektuella lifvet i Oxford och verkade, särskildt som universitetets vice-kansler 1882—86, energiskt för detta lärosätes utveckling, bl. a. äfven för universitetsutvidgningsrörelsen. Jfr biografi af L. Tollemache (1895) samt E. Abbot och L. Campbell, ”Life and letters of J.” (2 bd, 1897). V. S—g. Jovialis, pseudonym. Se Rapp, K. M. Jovialisk, fr. jovial (af lat. jovialis, hörande till Juppiter, hvilken planet astrologerna ansågo medföra glädje och lycka), gladlynt, skämtlysten, fryntlig. — Subst. Jovialitet. Jovianus (fullst. Flavius Claudius Varronianus J.), romersk kejsare, blef efter kejsar Julianus’ död, juni 363, af hären från befälhafvare för lifvakten upphöjd till kejsare. Han slöt därefter en skymflig fred med persiske konungen Sapor, till hvilken han måste af träda det viktiga Nisibis jämte flera städer och områden. J. upphäfde sin företrädares förordningar mot de kristne, men tillstadde hedningarna fri religionsöfning. På återvägen till Konstantinopel afled han helt plötsligt i Galatien (febr. 364). R. Tdh. Jovicentrisk (af lat. Juppiter, genit. Jovis), astron., kallas en rörelse (t. ex. hos Juppitersmånarna eller hos en komet), som hänför sig till planeten Juppiter som centralkropp. Jfr Geocentrisk och Heliocentrisk. B—d. Jovi deo magno, lat. Se I. D. M. Jovinianus, romersk munk, d. omkr. 406, lefde ett asketiskt lif; men ehuru han ansåg, att munkaskes och ogift stånd i ett och annat särskildt fall voro goda och behöfliga för kristendomslifvets bevarande, bekämpade han den då gängse åsikten, att de skulle inför Gud vara något förtjänstfullt och förläna en högre grad af helighet och salighet. En på tro och dop grundad gemenskap med Kristus är det heliga kristendomslifvet, som, enligt J:s åsikt, höjer alla troende i jämbredd med hvarandra. Kyrkofadern Hieronymus uppträdde i skrift med bitterhet mot J.; biskop Siricius af Rom (390) och sedan biskop Ambrosius af Milano exkommunicerade honom. Åtskilliga protestantiska kyrkohistoriker i nyare tid ha i J. sett en ”sin tids protestant”. J. P. Jovi optimo maximo, lat. Se I. O. M. Jovius [jå'vius]. Se Giovio. Joyce [dʃå͡i's], George, engelsk puritansk krigare (födelse- och dödsår okända), var 1647 kornett vid sir Thomas Fairfax’ kavalleriregemente och bemäktigade sig under striden mellan armén och parlamentet Karl I:s person i Holmby house (3 juni) för att genom dennes bortförande öfva påtryckning på parlamentet i arméns intresse. Huruvida han därvid öfverskridit Cromwells instruktioner, är omstridt. J. omtalas 1650 som öfverstelöjtnant, afskedades 1653 af Cromwell för stämplingar med anledning af långa parlamentets upplösning och flydde vid restaurationen till kontinenten. Han omtalas senast 1670, då han undan engelska regeringens förföljelser nödgades fly från Rotterdam. V. S—g. Joyeuse entrée [ʃωajȫṡ ãtrē], flam. Blijde inkomst (”det glada intåget”), Brabants äldsta författningsurkund, besvors från 1356 till 1792 i ständernas närvaro af hvarje regeringen tillträdande hertig af Brabant och Limburg vid hans intåg i residenset (däraf namnet). Den bestod urspr. af 59 artiklar, men erhöll 3 nya artiklar af Filip den gode (1419—67) och 2 af Karl V. Sista artikeln bestämde, att undersåtarna skulle vara fria från sin trohetsed, om hertigen på något sätt bröte mot författningen. Jfr Brabant. Ju, inskärningar af Dalälfven. Se Ido. Juan [choa'n], spanskt namn för Johan. Se Don Juan och Johan, sp. 1437. Juana [choa'na], spansk namnform för Johanna. Juana [choa'na], Columbus’ namn på Cuba (se d. o., sp. 934). Juan d’Austria [choa'n], Don. 1. Don J. d’A. (Johan af Österrike), oäkta son till kejsar Karl V och Barbara Blomberg, en borgardotter i Regensburg, f. där 24 febr. 1547, d. 1 okt. 1578 i lägret vid Namur, uppfostrades under namnet Geronimo i Spanien under Luis de Quijadas tillsyn och blef 1559 af konung Filip II af Spanien erkänd som broder, hvarefter han kallades Don Juan d’Austria. Fadern hade bestämt honom till munk, men böjelse dref honom till krigaryrket, och 1568 utnämndes han af Filip II till generalkapten öfver Medelhafvet. 1569—70 bekämpade han