bemärkelseår i staters och institutioners tillvaro, viktigare uppfinningar, stora mäns, skalders och konstnärers födelse- eller dödsår. Här må nämnas jubelfesten 1864 öfver Sveriges och Norges 50-åriga union, 5 juli 1840 boktryckarkonstens 400-årsjubileum, 7 juli 1883 firandet af dess införande i Sverige för 400 år sedan; 1868 Lunds universitets 200-års- och 1877 Uppsala universitets 400-års-jubelfest, 1865 högtiden till minne af Ansgarius’ död för 1,000 år tillbaka, 10 okt. 1871 Sten Sture-festen med anledning af slaget vid Brunkeberg (10 okt. 1471), 100-årsjubileerna 1878 öfver Linnés död, 1882 öfver k. svenska Operans grundande och Tegnérs födelse samt 1883 öfver Geijers födelse, s. å. 400-årsjubileer öfver Rafaels och Luthers födelse, 1894 300-årsjubileet öfver Gustaf II Adolfs födelse, 400-årsjubileet 1896 öfver Gustaf Vasas födelse, 50-årsfesten 1898 till minne af Berzelius’ död, Svenska vet. akad:s minnesfest 1901 öfver Tyko Brahe (död 1601) och 200-årsjubileet 1907 öfver Linnés födelse samt den allsvenska jubelfesten 1908 på 250-årsdagen af Roskildefreden. I stort sedt är den tilltagande hågen för offentliga jubileer en yttring af nutidens utvecklade historiska sinne samt vördnad för nationella och allmänmänskliga moment i framfarna tider. Jubelmagister. Se Jubeldoktor. Jubelporten. Se Jubelår. Jubelår (lat. annus jubilæi l. jubilæum, af hebr. jobel, trumpet, basun; i den äldre svenska bibelöfversättningen: klangår l. friår) kallades hos judarna hvart femtionde år, året närmast efter det sjunde sabbatsåret (se Sabbat). Jubelåret tillkännagafs öfver hela Palestina medelst basunstötar på Försoningsdagen (10:e dagen i sjunde månaden; 3 Mos. 25: 8 ff.). Under jubelåret skulle allt jordarbete hvila och hvad som då växte på marken skulle vara allas egendom, trälarna skulle frigifvas, alla skulder efterskänkas och all egendom, vare sig köpt eller förpantad, återgå till den ursprunglige egaren eller dennes laglige arfvinge. Jubelåret, som påbjudes i 3 Mos. 25 och 27: 16—24, synes aldrig ha blifvit fullt förverkligadt, enligt hvad den senare judiska traditionen förklarar. — Det romersk-katolska jubelåret infördes af påfven Bonifatius VIII genom bullan af 22 april 1300. Enligt denna skulle hvart hundrade år firas af den katolska kristenheten som jubelår på det sätt, att vid kyrkorna S. Petrus, S. Paulus och S:ta Maria maggiore samt Laterankyrkan i Rom mässan dagligen skulle besökas samt böner förrättas af romarna i 30 och af pilgrimer i minst 15 på hvarandra följande dagar, hvarvid åt de festfirande tillförsäkrades full aflat för alla synder. Ett ofantligt tillflöde af pilgrimer gaf glans och styrka åt påfvestolen och fyllde romarnas fickor med guld, hvarför Klemens VI 1343 förordnade, att hvart femtionde år skulle firas som jubelår. Urban VI förkortade 1389 tiden mellan jubelåren till 33 år (Kristi lifslängd) och Paul II 1470 till 25 år. Urban VI:s efterträdare, Bonifatius IX, som firade det af Urban utlysta jubelåret 1390, lät dessutom genom aflatskrämare försälja jubelårsaflaten för den summa en Romresa skulle ha kostat eller t. o. m. för tredjedelen däraf, utan skyldighet för köparen att infinna sig i Rom. Samme påfve firade också det följande året ett ”efterjubileum”. Alexander VI införde år 1500 särskilda ceremonier för jubelårets firande. En tillmurad port på Peterskyrkan (Jubelporten l. Gyllene porten) skulle af påfven öppnas och af pilgrimer tvättas med vigvatten till tecken att jubelåret började. Detsamma skulle ske under kardinalers ledning i de tre andra ofvannämnda kyrkorna. Efter jubelårets slut skulle jubelportarna ånyo tillmuras och hållas stängda till nästa jubelår. Dessa ceremonier bibehållas ännu. 1900 firade Leo XIII det 23:e katolska jubelåret. J. P. Jubilæum. Se Jubileum. Jubilar, person, som firar jubileum. Jubilate (lat., af jubilare, jubla), namn på tredje söndagen efter påsk, hämtad från Ps. 66: 1, som i den latinska bibelöfversättningen börjar med orden Jubilate Deo omnis terra (”Höjen jubel till Gud, alla länder!”) och med hvars reciterande gudstjänsten fordom dags inleddes denna dag. Jubilation l. Jubilus (af lat. jubilare, jubla), mus., koloratur, melism (i medeltidens kyrkomusik). Jubilatrix, astron., en af småplaneterna. Jubileerboken (äfven kallad Lilla Genesis) är en senjudisk skrift från 1:a årh. e. Kr., urspr. författad sannolikt på hebreiskt språk, numera bevarad fullständigt endast i etiopisk öfversättning, till en del äfven i latinsk. Den innehåller en omskrifning af den kanoniska 1 Mosebok och ett stycke af 2 Mosebok. Till europeiskt språk har den etiopiska texten öfverflyttats af Dillmann (till tyska 1849—51) och af R. N. Charles (till engelska 1893—95). Jfr ock E. Kautzsch, ”Apokryphen und pseudepigraphen des alten testaments”. E. S—e. Jubilera (af lat. jubilare) fira jubileum, jubla, högljudt yttra sin glädje. Jubileum (lat. jubilæum), jubelfest (se d. o.). Jubileumsbrefkort. Se Frimärke, sp. 1452. Jubileumsfond, Konung Oskar II:s. Se Jubileumsfondssanatorier. Jubileumsfondssanatorier. I maj 1896 gjordes af några framstående män en vädjan till svenska folket att hylla konung Oskar II på 25-årsdagen af hans tronbestigning (18 sept. 1897) genom en nationalgåfva, hvars användning skulle öfverlämnas åt konungens afgörande. Redan i nov. s. å. uttalade konungen sin afsikt att, därest beloppet uppgingo till en betydande summa, använda detsamma för att bidraga till hämmande och botande af tuberkulosen. En månad senare tillsattes en kommitté, i hvilken drottningen åtog sig ordförandeskapet. I en promemoria till denna kommitté uttalade konungen bl. a. det önskemålet, att det borde anläggas ”slutna sanatorier för obemedlade lungsotspatienter (”folksanatorier”) i det stadium af sjukdomen, att patienterna kunna anses botliga eller åtminstone i sådan grad förbätterliga, att de genom en sanatoriekur kunna åter blifva arbetsdugliga. Inga onödiga omkostnader”, heter det vidare, ”må därför offras på blott yttre prydlighet och ännu mindre på lyx, på det att dessa vårt lands första lungsotssanatorier må komma så många lidande som möjligt till godo och blifva verkliga mönsteranstalter ej blott i ändamålsenlighet, utan, om möjligt, äfven i relativ prisbillighet, så att de må mana till anläggning af flera likartade anstalter på större kommuners, sjukkassors eller enskilda föreningars bekostnad. I hög grad önskligt är, att sanatorierna må blifva till antalet minst tre”. Resultatet af insamlingen blef visserligen storartadt, ty 18 sept. 1897 öfverlämnades till konungen 2,200,000 kr. såsom gåfva af 227,000 bidragande.