Maximilians af Österrike utropande till kejsare (1864, jfr Mexico, historia). J., som, äfven sedan hans presidenttid enligt författningen utlupit (1865), behöll den utöfvande makten, kämpade tappert mot främlingarna, men till en början utan framgång. Då emellertid den franska ockupationsarmén 1866 återkallades, lyckades J. utan svårighet besegra Maximilians trupper, och 1867 måste kejsaren själf gifva sig fången. Han ställdes inför krigsrätt och sköts 19 juni s. å. enligt krigsrättens af J. bekräftade dom. Sedan kampen mot utlänningarna slutats, vaknade oenigheten och oppositionen mot J. till lif, men han omvaldes dock, ehuru med allt mindre majoritet, till president 1867 och 1871. Den sista valstriden efterföljdes af flera upprorsförsök, mot hvilka J. förfor med blodig stränghet, utan att vid sitt plötsliga frånfälle ha hunnit undertrycka dem. Jfr Burke, ”Life of Benito J.” (1894). Juba (Djuba, Djebo, Jub, Ganale), flod på östra kusten af Afrika, i Somal-landet. Dess egentliga källflod synes vara Ganana, som bildas af Ganale Guracha (Svarta Ganale) och Ganale Gudda (Stora Ganale), hvilken sistnämnda uppstår på omkr. 2,260 m. h. under 7° 30′ n. br. och 39°—40° ö. lgd, vid foten af bergen i östra randen af en i etiopiska höglandet mellan öfre Havasch och Rudolfsjön gående depression. Längre ned upptager Ganana fr. v. Uelmal och Mane samt, under 4° 12′ n. br., den stora bifloden Web, som några och 60 km. från sin källa strömmar genom en 150 m. djup cañon och därefter genom en rad i kvartsberget urholkade grottor. Vid föreningen med Web är J. en strid ström af 80 m. bredd, men 15 km. längre ned, 180 m. ö. h., har den nära 200 m. bredd, sedan den där fr. h. upptagit en tredje hufvudström, Dau, som visserligen är lång, men smal och grund. J. strömmar sedan i sydlig riktning förbi handelsplatserna Lugh, Bardera och Saranli, blir under 2° 35′ n. br., där de sista forsarna förekomma, farbar med grundgående ångare; djupet växlar mellan 1,2—3,6 m., men är på sina ställen äfven mindre. Ofvanför mynningen är den 230 m. bred och har en hastighet af 4,5 km. i timmen. Själfva mynningen, 0° 15′ s. br., går öfver en sandbank af endast 1,8 m. vatten vid flodtid. Längd 1,500 km. Det af J. genomflutna landet är i allmänhet torrt, utom i källtrakterna, där tropiska skogar förekomma. Nedre J. undersöktes 1865 af van der Decken med en ångare till Lugh, och kapten Dundas kartlade denna del 1891; öfre loppet uppdagades först 1892—93 af italienarna Bòttego och Grixoni och har senare undersökts af Ruspoli, Donaldson Smith m. fl. Jfr Dundas i ”Geogr. journal” (1893) och Bòttego, ”Il Giuba esplorato” (1895). (J. F. N.) Juba, konungar i Numidien. 1. J., son af konung Hiempsal II, invecklades i striderna emellan Cæsar och Pompejus. Sedan länge ovän med Cæsar, angreps han af dennes anhängare Curio, hvilken han lyckades slå och döda (49 f. Kr.). När senare Cæsar själf anlände till Afrika, ville J. blifva öfverbefälhafvare för de stridskrafter, som skulle kämpa mot honom, men måste lämna platsen åt Pompejus’ svärfader, Metellus Scipio. Nederlaget vid Thapsus (46) tillintetgjorde det pompejanska partiet, och J. fann icke längre skydd hos sina undersåtar, hos hvilka han gjort sig hatad genom förtryck och trolöshet. För att ej falla i fiendens hand tog han sig själf af daga eller lät döda sig af en slaf, sedan han, enligt en berättelse, i tvekamp dödat den likaledes besegrade och till förtviflan bragte romaren Petrejus. — 2. J., den förres son, fördes af Cæsar till Rom, där han fick sin uppfostran. Senare blef han på Augustus’ tillskyndelse förmäld med en dotter af Antonius och Kleopatra samt fick år 25 f. Kr. en del af Numidien, senare Mauretanien, till rike. Han gjorde sig fördelaktigt känd genom skrifter af historiskt och geografiskt innehåll. R. Tdh. Juba, romersk författare, troligen i 3:e årh. e. Kr., skref, efter greken Heliodoros’ mönster, en lärobok i metrik, Ars metrica, hvilken bearbetades af Marius Victorinus och flitigt begagnades af senare skriftställare. R. Tdh. Jubal, Lameks son, Jabals broder, af Kains släktled, uppfinnare af harpa och pipa, omtalas i 1 Mos. 4: 21. Jubbulpore [dʃabəlpō'ə]. Se Jabalpur. Jubel (lat. jubilum, af hebr. jobel, trumpet. Jfr Jubelår), glädjeskri, stormande fröjd. Jubeldoktor (jfr Jubelår), doktor, hvilken upplefver den promotion, som försiggår på 50:e året efter det, då han själf vid samma universitet fick doktorsvärdighet. Jubeldoktor erhåller af vederbörande fakultet ett jubeldoktorsdiplom. Inom filosofiska fakulteten nyttjades vid de svenska universiteten före 1863 i stället titeln jubelmagister, en titel, som vid de i vissa svenska simskolor årligen anställda ”simpromotionerna” fortfarande tilldelas femtioårsjubilarerna. Vid det finska universitetet förekommer ännu promotion af både jubeldoktorer och jubelmagistrar. Jubelfest (lat. jubilæum), högstämd glädjefest tili åminnelse af en tilldragelse efter förloppet af 25, 50, 100, 200 etc. år. Den första allmänna jubelfesten under den kristna tidräkningen anställdes i kyrkligt syfte 1300 af påfven Bonifatius VIII (se Jubelår). Den sista påfliga jubelfesten i Sverige firades 1525. Den första evangeliska jubelfesten i Sverige begicks under Gustaf II Adolf med kyrkliga tacksägelser 21 januari, 21 februari och 21 mars 1621 till åminnelse af det andliga befrielseverket 100 år förut (och af det begynta politiska befrielseverket). 26 febr. 1693 hölls öfver hela riket den andra jubelfesten, till minne af evangeliska lärans slutliga stadfästande vid Uppsala möte (1593). Det tredje jubileet hölls 17 mars 1721 i samma syfte som det 100 år förut, det fjärde 14 (g. st.) juni 1730 till minne af Augsburgiska bekännelsens aflämnande, det femte 8 mars 1793 öfver Uppsala möte (i sammanhang med detta jubileum vidtogos förberedande åtgärder för att skaffa den svenska kyrkan en mera tidsenlig handbok och psalmbok), det sjätte 31 okt. 1817 som reformationens 300-årsjubileum, det sjunde 28 nov. 1830 till åminnelse af dels kristendomens införande genom Ansgarius 1,000 år förut, dels Augsburgiska bekännelsen samt Gustaf II Adolfs landstigning i Tyskland, det åttonde 1893 till minne af Uppsala möte. — Den första fosterländsk-historiska minnesfesten i Sverige torde ha varit firandet af Karl XII:s dödsdag 1818. Vidare föranstaltades 6 nov. (Gustaf II Adolfs dödsdag) 1832 en stor minnesfest, upprepad med en 250-årsfest 1882. — Sedan senare hälften af 1800-talet ha offentliga jubelfester öfver världsliga föremål blifvit allt oftare anordnade. Man firar numera äfven