Trots denna betydande omsättning är dock antalet af dem, som vänta på inträde, mycket stort. Behandlingsresultatet har under dessa år varit mycket tillfredsställande. Antalet af dem, som utskrifvits ”förbättrade”, har växlat mellan 69 och 82 proc. af samtliga utskrifna, och bland dessa ha många varit ”symtomfria”. Patienternas medelålder växlar mellan 25 och 30 år. Nedre åldersgränsen är 12 år. Behandlingstiden för hvarje patient har i medeltal varit 126 dagar. Sanatorierna ha under senare år blifvit alltmer eftersökta af läkare, som önska studera lungtuberkulosens diagnos och behandling. Och sedan 1904 utdelar Svenska nationalföreningen mot tuberkulos årligen 6 stipendier, hvartdera medförande fri vistelse på något af jubileumsfondens sanatorier under 2 månader. Jubileumsfonden har ökats dels genom insamling i anledning af konung Oskar II:s 75 års födelsedag, 249,943 kr., dels genom åtskilliga gåfvor 1901, 1904 och 1906, sammanlagdt 70,900 kr. En tid insamlades medel genom sparbössor, men då insamlingen visade ett år efter år minskadt resultat (för 1908 endast 1,948 kr.), vidtog öfverstyrelsen 1908 åtgärder för deras indragande. Konung Oskar II:s jubileumsfond med tillhörande sanatorier förvaltas af ett antal ”hufvudmän” (60, högst 80) från landets olika delar och en af 6 personer bestående öfverstyrelse (med stadgar af 23 maj 1899), som har sitt säte i Stockholm (ordf. i densamma har hittills varit förste hofmarskalken O. Printzsköld). Därjämte har hvarje sanatorium sin särskilda styrelse (ordf. har varit landshöfdingen i hvart och ett af de län, där sanatorierna äro belägna). Öfverläkare vid sanatorierna äro: vid Hålahult C. E. Waller, vid Österås J. Tillman och vid Hässleby E. Wadstein. E. Wadstein. Jubileumsfrimärke. Se Frimärke, sp. 1452.

Fig. 1. ”Jubelriksdaler” (frånsidan), slagen vid svenska jubelfesten 1721. (2/3 af orig:s storl.)

Fig. 2. Jubileumsmynt (åtsidan), slaget vid Oskar II:s regeringsjubileum 1897.

Jubileumsmynt, skådepenning l. praktmynt, som präglas till åminnelse vid någon nationell jubelfest eller något regentjubileum o. d. I Sverige ha jubileumsmynt af silfver slagits dels vid jubelfesten 17 mars 1721 öfver Sveriges befrielse genom Gustaf I från politiskt och andligt förtryck (se fig. 1), dels för Oskar II vid hans regeringsjubileum 1897 (se fig. 2) och hans guldbröllop 1907. De två senare mynten hade tvåkronors storlek och värde. Jubileumssparbössor. Se Jubileumsfondssanatorier, sp. 215. Jubilus. Se Jubilation. Jubmel (lapska, ”Gud”). Se Mytologi. Júcar [cho'kar], flod i östra Spanien, upprinner på södra sidan af Cerro de San Felipe (1,720 m. ö. h.), i prov. Cuenca, flyter i en stor båge först mot s., sedan mot ö. genom prov. Cuenca, Albacete och Valencia, där den fr. v. upptager Cabriel, samt faller ut i Valenciabukten af Medelhafvet. Längd omkr. 506 km.; flodområde omkr. 21,000 kvkm. Större delen af dess vattenmassa användes till bevattning af det bördiga slättlandet längs kusten. (J. F. N.) Juch. Se Joch. Jucker, en lätt, ädel vagnshästtyp i Ungern (se Hästen, pl. II). H. F. Juda, stad. Se Whyda. Juda (hebr., ”prisad vare han”). 1. Patriarken J., Jakobs fjärde son med Lea, framställes i 1 Mos. som kraftfull, pålitlig och rättänkande, ehuru icke fläckfri i sin vandel. Bland bröderna intager han nära nog platsen före Ruben, den förstfödde, och af sin döende fader får han också förstfödslorätten med det därmed förbundna messianska löftet (1 Mos. 49: 8—12). Härvid tillförsäkras profetiskt åt Juda stam primatet bland stammarna. — 2. Israelitisk stam, hvilken vid Kanaans delning utsåg åt sig sydligaste delen af landet, med undantag af kustlandet vid Medelhafvet, Filistéen (Jos. 15). Juda stam var talrikare än någon af de öfriga och egde därigenom en viss öfvervikt öfver dem samt vann ännu mer i betydenhet, sedan efter Sauls död en af dess medlemmar, David, blef konung. Därigenom att Juda stam sålunda kom i besittning af den kungliga tronen och jämväl af nationalhelgedomen väckte den afund hos Efraims stam, som näst Juda var den mest betydande, och denna bragte det ock efter Salomos död därhän, att de öfriga stammarna, med undantag af Benjamins, skilde sig från Davids regenthus. Juda stam och en del af Benjamins förblefvo under namnet Juda rike Davids ätt trogna. Se Israel. — 3. J., hebreisk lärd. Se Jehuda ha-Levi. 1—2. J. P. Judæ, Leo, Zwinglis mest framstående medarbetare i reformationsverket, f. 1482 i Gemar i Elsass, d. 19 juni 1542 i Zürich, studerade vid universitetet i Basel, där han sammanträffade med Zwingli och slöt med honom ett vänskapsförbund för lifvet. Båda blefvo 1506 magistrar, och 1522 flyttade J. som pastor till Zürich, där Zwingli hade blifvit kyrkoherde 1519. I Zürich gaf J. anledning till de bekanta disputationerna 1523, i hvilka de båda vännerna försvarade reformationens sak. S. å. förlofvade sig J. med en begin från Schwüz. I den zürichska bibelöfversättningen deltog han med ett nit, som berättigade honom att kallas själen i detta stora företag. Genom en mängd öfversättningar af reformatoriska skrifter verkade han i och utom Schweiz. Sedan Zwingli stupat i slaget vid Kappel, 1531, önskade man, att J. skulle intaga hans plats som ledare af reformationsverket. Han afsade sig emellertid detta uppdrag och föreslog som lämpligare den 22 år yngre Heinrich Bullinger, vid hvars sida han sedan stod lika trofast som vid Zwinglis. Han arbetade energiskt på kyrkans frigörelse från staten och höll, såsom Calvin, strängt på kyrkotukten. Fiende till allt tvång i trossaker, lutade han en tid, under inflytande af den sekteriske Kaspar Schwenckfeld, starkt åt sekterism, men bröt slutligen med honom och hans parti. Till Luther stod han i spändt förhållande på grund af dennes skarpa utfall mot Zwingli och Oekolampadius. Bland J:s