skrifter intaga hans två tyska katekeser, en större och en mindre, samt en latinsk för gymnasier ett framstående rum. 1541 lyckades han få katekisationen offentligen införd i Zürich. J. P. Juda ha-Levi. Se Jehuda ha-Levi. Judaism, judendomen betraktad såsom åsikt eller lära.

Fig. 1. Fången judes ansikte. Efter en fornegyptisk relief.

Fig. 2. Judar i exilen. Efter en assyrisk lågrelief.

Judar (i äldre tider kallade israeliter eller hebréer), ett semitiskt folk, som enligt sina urgamla traditioner (upptecknade i 1 Mos.) härstammar från Mesopotamien. Från detta land ”på andra sidan (Eufrat) liggande” (hebr. eber, hvaraf de enligt somliga fått namnet hebréer, se d. o., ett namn, som enligt andra dock föranledts först af deras invandring öfver Jordan) invandrade judarna (enligt traditionen omkr. 2,000 år f. Kr.) under patriarken Abrahams ledning till Palestina (”Kanaans land”). Där hade de sedermera till ledare Abrahams son Isak och sonson Jakob, med tillnamnet Israel (se d. o.), efter hvilken namnen Israels barn, Israels folk l. israeliter uppgifvas ha kommit och från hvars 12 söner upprunnit 12 (13) Israels stammar. Sedan Jakobs son Josef skickats till Egypten och där vunnit upphöjelse, flyttade Jakob och hans öfriga söner öfver till Egypten (landskapet Gosen). Den nyare forskningen betraktar dessa berättelser om stamfäderna som förhistoriska sagor, hvilka skulle förklara de israelitiska stammarnas uppkomst och folkets släktskap med andra semiter (ammoniter och moabiter som ättlingar af Abrahams brorson Lot, edomiter som ättlingar af Isaks son Esau och de arabiska grannfolken som afkomlingar af Ismael och Abrahams andra söner), men de böra tillika uppfattas som förebildliga legender, som skulle inpränta gudsfruktan och orubblig tillit till Gud. Israeliternas invandring till Egypten anses ha försiggått under hyksostiden (se Egypten, sp. 1480), och deras utvandring plägar förläggas till slutet af 13:e årh. f. Kr. under Farao Merenptahs regering. — Judarnas egentliga historia börjar med Mose, som på befallning af ”fädernas Gud”, Jahveh (l. Jehovah), blef sitt folks befriare och ledare, i det han dels samlade alla enskilda stammar till en enhet på religiös och sedlig grundval (ren monoteism utan bilddyrkan), dels förde ut israeliterna från Egypten genom öknen s. om Palestina (d. v. s. förbi stamfrändernas landskap) och till sist österifrån in i Kanaans land. Under Moses efterträdare Josua satte judarna sig fast i detta land och utbredde sig efter hand under hårdnackade och blodiga strider öfver stora delar däraf. Huruvida invandringen försiggått med ens eller småningom, stam efter stam, är ännu en öppen fråga; men säkert är, att kananéerna till stort antal förblefvo bosatta i landet midt ibland eller rundt omkring invasionens folk och höllo sig kvar där länge. Det är äfven ovisst, om den lära och sedelag, som Mose säges ha kungjort, och den gudsdyrkan han skall ha påbjudit h. o. h. härleda sig från honom eller blott äro en senare, gradvis verkställd utformning af hans ursprungliga urkund; men visst är, att den för folkmedvetandet kom att stå som hans verk: Moses lag, upptecknad i den heliga ”thora”, d. v. s. pentateuken. Kananéerna öfvade under den följande tiden stort inflytande på israeliterna genom sin dels sinnligt retande, dels vildt själfuppoffrande gudsdyrkan, så att israeliterna sökte förena dyrkan af Jahve, deras egen särskilde folkgud, med kulten af Baal, det eröfrade landets gudom, eller ock byggde altaren rundt om i landet, och uppställde Jahves bild i st. f. att hålla sig till blott och bart ”förbundets ark”, symbolen af deras hängifvenhet för Jahve. Dessutom gjorde kananéerna gång på gång större eller mindre delar af Israels folk beroende. Som anförare i kampen mot dessa nya förtryckare uppträdde s. k. domare (se d. o.). Därefter upprättades (omkr. 1000 f. Kr.) konungadömet, hvarunder Israel hade sin storhetstid. Om detta samt om rikets delning (omkr. 933 f. Kr.) i Israels rike och Juda rike och om bägge rikenas undergång (resp. 722 och 586 f. Kr.) och om judarnas bortförande till Babel se Israel. Efter 50—60 års nödtvunget uppehåll i Babylon, babyloniska fångenskapen (se d. o.) l. exilen, där folket mycket starkt tillväxte, kom befrielsen. Ty då perserkonungen Kyros 538 störtat det babyloniska riket, gaf han judarna tillåtelse att återvända till deras land, och stora skaror drogo först under Sesbassar och Serubbabel samt omkr. 100 år senare under Esra och Nehemia hem till Palestina. Jerusalem och templet återuppfördes, Moses lag blef åter fullt gällande, och folket erhöll sin politiska organisation med öfversteprästen som ledare (naturligtvis under den persiske ståthållaren), hvarjämte det bildades en tempelaristokrati (grundvalen för den senare sadduceismen). Den nya staten hade ung. samma område som det forna Juda rike och framträdde alltså som dettas fortsättning. Alltifrån den stunden blefvo judarna — som de sedan uteslutande kallas — ståndaktiga i förfädernas tro, äfven under inbördes tvister; äfven den del af judarna, som stannade kvar i Babylon, höll fast därvid i många hundra år. Samaritanerna upptogo likaledes Jahves dyrkan, fastän i vanställd form, men förskötos af judarna och byggde sig därför eget tempel på Gerissim. 333 eröfrade Alexander den store Palestina, men lät judarna behålla