lynne och seder som de olika folkdialekterna. Hans stil blef därför mycket populär och hans språk fritt från dialektegenheter. 1810, när finska regeringskonseljen skulle bildas, hade J. goda förhoppningar att erhålla translatorstjänsten i finska språket vid densamma; men då man fordrade, att han i finskan skulle skrifva x och z i st. f. ks och ts, såsom han, enligt de i finskan strängt följda fonetiska lagarna, hade börjat skrifva, afstod han från alla förhoppningar på tjänsten. J. blef magistratssekreterare 1812 i Fredrikshamn och 1813 i Viborg. Från denna befattning tog han afsked 1840 och lefde sedan som skeppsmätare i Viborg, alltjämt med stor ifver verksam för folkets upplysning. Vid Åbo universitet hade J. fått de första väckelserna till skriftställarverksamhet af Porthan och Franzén. Det första häftet af hans skrifter (Kirjoituksia) utkom 1810, och 1815 utgaf han en finsk samling ”Nya ordspråk”. 1816 utkom en större runa, Suomalainen, där finnens fredliga kamp mot naturens makter prisas, men där det också framhålles, huru han är färdig att värna sin frihet mot hotande faror. Vid slutet af denna dikt var fogad den bekanta sången, som börjar med orden: Arvon mekin ansaitsemme (”Äfven vi förtjäna heder”), hvilken ännu ofta klingar i Finlands bygder och gifver ett vackert uttryck åt nationalkänslan. Från samma tid härröra ett par afhandlingar och teaterstycket Perhekunda (Familjen), hvilka utgöra de första finska försöken på filosofiens och dramatikens områden. Men snart väckte J:s oförtrutna litterära verksamhet anstöt; särskildt voro hans skämtsamma sånger en förargelseklippa för de andlige, hvilka i dem ofta fingo sitta emellan. I handskrift spriddes kring landet en mot honom riktad finsk motruna, och till följd däraf skref J. 1819 en af sina bästa sånger: Hyvästijättö Wäinämöiselle (Afsked till Väinämöinen), där han säger sin kantele farväl. Men länge kunde J. ej finna sig i denna själfpålagda tystnad. Redan samma år publicerade han Huilun humina eli takaisintulo Wäinämöisen hyvästijätöstä (Flöjtens ljud eller återvändandet från Väinämöinens afsked). 1826—27 utgaf han bland andra dikter äfven Sangari Sionissa (Hjälten i Sion), däri Frälsarens verksamhet och lidande besjungas. Ett i den finska litteraturhistorien ovanligt öde vederfors hans på svenska skrifna Tankar i varianta ämnen. J. anklagades för att i dem ha sökt sprida mot kristna läran fientliga åsikter, och hans bok brändes offentligen af bödeln (1828), innan senatens slutliga dom i saken fallit. Bittert sårad af denna skymf, uppbrände J. sina ännu otryckta skrifter och offentliggjorde för andra gången sitt beslut att afstå från allt skriftställen. Sedan likväl hofrättens dom af senaten upphäfts (1831), började J. åter publicera såväl dikter som prosastycken. Sina sista lefnadsår använde J., som utnämnts till hedersdoktor vid universitetet, mest till att granska och förbättra sina skrifter för en samlad upplaga, hvilken efter hans död utgafs af hans son (1856—58). J. hade under sin ungdom tagit intryck af 1700-talets upplysningsfilosofi, hvarför han mest lade an på utbildandet af förståndet, och hans dikter äro ej mycket annat än retorisk-didaktisk prosa i metrisk form. Som Porthans lärjunge hängifven allt fosterländskt, uppoffrade han både sina krafter och sina tillgångar för folkets upplysning och utbildandet af dess språk, hvars hängifnaste beundrare och förkämpe han var, redan långt innan Arwidssons, Beckers och Snellmans maningar ljudit. O. G.* Judenburg [jōd-], stad i Steiermark, vid Mur. 4,924 inv. (1900). Tillverkning af liar och kopparvaror. I trakten järnverk och brunkolsgrufvor. J. F. N. Judendom, Judarnas religion. Namnet judar bära israeliterna l. hebréerna sedan babyloniska fångenskapen (se d. o.) som afkomlingar af sina förfäder från konungariket Juda. Vid denna tid tog deras religion en riktning, som för den kommande tiden skulle blifva af stor betydelse. Från Israels historiska tid känna vi två stånd, som egnade sig åt folkets religiösa uppfostran: präster och profeter. Till Aron anknyta sig de förre, till Mose de senare. Prästreligionen känna vi i detalj. Utgången ur Israels folkreligion, har allt hedniskt material blifvit förandligadt och gjorts dugligt för Jahves tjänst. Offer, fastor och yttre reningar utgöra grundkaraktären i denna religion och alla dessa urgamla bruk och prästerliga lagar, äfven kallade ceremoniallagen, utvecklas småningom till en enhetlig, innerligt sammanhängande lifsform och framställes som af Gud åt Mose gifven lag. Af annan, högre art är profetreligionen. Enligt denna fordrar Jahve icke offer och fastor, utan ”omskurna hjärtan”. Icke genom att iakttaga kultbuden kan man vinna Guds nåd, utan därigenom, att folket obetingadt hängifver sig åt den gudomliga viljan. Uppfattningen och lydandet af de sedliga fordringarna, den inre och icke den yttre renheten utgöra den enda måttstocken för fromheten. En sammanfattning af prästreligionen ega vi i prästkodex. Profetreligionens kompendium är dekalogen. — Då profeternas ideella fordringar måste stranda på folkets sedliga omogenhet, har redan tidigt uppstått ett behof att åstadkomma en allians mellan präst- och profetreligion. Det första kända försöket att kläda sedliga fordringar i bestämda paragrafer, att infatta ritual och kult i ramen af profetiska idéer ega vi i Deuteronomium (se d. o.). Längre i denna riktning har prästen och profeten Ezekiel (se denne) gått. Han försökte föreställa sig folkets helgelse och rening under form af iakttagandet af otaliga riter, som han härledde ur begreppet om Jerusalems Guds helighet. En i egentlig mening dominerande ställning har emellertid denna riktning inom den officiella judendomen fått först genom Esra. Denne präst och skriftlärde (sofer) kan anses vara den egentlige grundläggaren af den judiska församlingen. Af Artaxerxes I erhöll han tillåtelse att företaga en ny inflyttning till Palestina för att stärka Serubbabels koloni, som råkat i förfall. Jämte de heliga kärlen tog han med sig ”thorath Moscheh”, Moses lära. 459 f. Kr. ”renade” han folket enligt prästerlig mosaisk rättsåskådning, särskildt äfven från främmande kvinnor, och vidtog i förening med sin medhjälpare Nehemia alla mått och steg för att göra Israel till ett ”heligt folk”, d. v. s. afsöndra det från alla andra folk. De gamla, stora, världsomfattande religiösa tankar, som profeterna förkunnat, ha emellertid genom kanonisering af skrifterna, alltså äfven profeternas, under alla följande århundraden bibehållit sig, försvarat sin plats och bevarat religionen för förstelning, men ”lagen” har dock under århundradenas lopp nästan uteslutande gifvit sin prägel åt den officiella judendomens gestalt. Se Eskatologi, Esséer,