Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 13. Johan - Kikare / 235-236 (1910) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Judar ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Jordan), belägen mellan Iduméen i s. och
Samarien och Galiléen i n. Namnet förekommer
dock t. ex. hos Josefos äfven i en vidsträcktare
bemärkelse, så att det betecknar hela det af
judar bebodda området (se Palestina). Gränserna
för J. i inskränkt mening låta sig enligt Josefos
och Talmud någorlunda säkert bestämmas. Enligt
den förstnämnde var J:s längst mot n. belägna
stad Koreä, som låg i östlig riktning från
det gamla Sikem, vid en biflod till Jordan,
ungefär midt emot Jabboks utflöde i denna
flod. Mot Samarien bildade en ort Anuath
Borkaios gräns, den låg 3 km. n. ö. om det
nuv. El-Lubban. I områdets nordvästra hörn
utgjorde Antipatris gränsstad. Mot v. sträckte
sig J. på Jesu tid icke ända fram till
Medelhafvet. Makkabéen Simon hade visserligen
eröfrat Joppe, men Pompejus hade tagit staden
från judarna. Sedan hade Cæsar återgifvit
den. Men efter Archelaos’ afsättning kom den
under de romerske prokuratorerna. Emellertid
var den judiska befolkningen i denna stad
och den söderut liggande Jamnia (Jabne) rätt
talrik, då båda under det judiska kriget måste
eröfras. Men trots allt detta räknades icke ens
de af judar bebodda orterna i denna trakt till
Judéen i inskränktare mening (jfr Apg. 12: 19);
befolkningen var visserligen judisk, men landet
hade icke af gammalt tillhört judarna. Sålunda
torde J:s västra gräns ha utgjorts af Lydda,
Ammaus, Betletefa med områden. I s. gränsade
J. till Iduméen (se Edom) och i ö. till Döda
hafvet och Jordan. Det sålunda angifna området
inneslöt ej blott Juda, utan äfven Dans, en
del af Efraims och Benjamins gamla stamland. De
förnämsta städerna voro, utom Jerusalem, Hebron,
Betlehem och Jeriko. Landets beskaffenhet
var och är mycket olika på olika trakter:
österut från Jerusalem och Betlehem ligger den
ödsliga och vilda Juda öken, i v. på gränsen mot
kustslätten ligger en sluttande trakt (Schefela:
”lågland”), som bildar ett tämligen tydligt
afgränsadt område för sig, och mellan detta
och Juda öken i ö. utbreder sig det egentliga
berglandet, utefter hvars kam de större städerna
(utom Jeriko) äro belägna. Berglandet når en
höjd af 700—1,000 m. ö. h. Juda öken sänker sig
till nära 400 m. u. h.
E. S—e.

Judehatt, en orangefärgad, kägelformig
topphatt med hvit rand (eller hvit med gul rand),
hvilken persedel judarna i flera länder under
medeltiden (från 1200-talet) genom tvångspåbud
voro ålagda att bära (se fig. och jfr Judemärket
samt Judesuggan).

Judehattar.

Judeich [jōdajch], Friedrich, tysk skogsman,
f. 1828 i Dresden, d. 1894, tjänstgjorde vid
det sachsiska skogsindelningsverket 1849—57,
förvaltade därefter skogar i Böhmen och blef
1866 direktör för forstakademien i Tharand. Han
räknas till de mera framstående äldre tyske
skogsmännen. Bland hans många arbeten märkas
Die forsteinrichtung (1871; 6:e uppl. 1894)
och Lehrbuch der mitteleuropäischen
forstinsektenkunde (2 bd, 1885—95, tills.
med prof. Nitzsche). 1867—87 redigerade
J. ”Tharander forstliches jahrbuch”.
G. Sch.

Judekirs, bot. Se Judekörsbär.

Judekristna kallas i kyrkohistorien de, som
under den kristna kyrkans första tid öfvergingo
till kristendomen från judendomen. Vanligen
bibehöllo de i flera afseenden mer eller mindre
sitt judiska åskådningssätt. Det dröjde rätt
länge, innan de öfvervunno den fördomen, att en
hedning, för att kunna få upptagas i den kristna
kyrkan, först måste genom omskärelsens ceremoni
ha blifvit medlem af ”egendomsfolket”. Aposteln
Paulus var den, som egentligen realiserade den
friare åskådningen, att hedningarna direkt
genom tron blefvo medlemmar af det ”nya,
evangeliska egendomsfolket” äfvensom att den
mosaiska ceremoniallagen i intet afseende var
bindande för de kristne. Redan förut hade
dock Petrus döpt en hedning, den romerske
centurionen Cornelius (Apg. 10), och omkr. år
50 e. Kr. hade apostlarna samfälldt på ett möte
i Jerusalem uttalat sig för samma grundsats
(Apg. 15). Emellertid fortlefde under de första
århundradena en lagisk judekristen dom i såväl
”nasaréernas” mildare som ”ebioniternas”
strängare parti. För Tübingenskolans hypotes
om en oförsonlig strid under den apostoliska
tiden mellan ett judekristet parti, med Petrus i
spetsen, och ett hedningekristet, med Paulus som
partichef, saknas dock tillräckliga historiska
grunder.
J. P.

Fig. 1. Physalis Alkekengi.

Fig. 2. Ett judekörsbär inuti fodret. (1/2 nat. storl.)

Judekörsbär, Judekirs, Japanska körsbär,
bot. farm., de gulaktiga, saftiga, sötsyrliga,
men tillika något fadda bären af Physalis
Alkekengi L. (se fig. 1), en i mellersta och södra Europa
och Asien växande solanacé, hvilken ofta odlas
som prydnadsväxt och till dekorationsändamål
för det praktfulla fodrets skull. Fodret är
vid fruktmognaden stort, ballonglikt uppblåst
(se fig. 2), mönjerödt och bibehåller äfven
torkadt länge sin färg; fruktbärande grenar
användas därför ofta i torra buketter. Bären
voro förr officinella under namnet Bacccæ
Halicacabi l. Alkekengi. Ännu större,
orangerödt fruktfoder har Ph. Francheti,
som nyligen införts i trädgårdarna.
Gr. L—m.

Judemärket, det förödmjukande särmärke, som
judarna under den senare medeltiden i flera
länder voro ålagda att bära på dräkten. Det
bestod af ett på bröstet eller manteln insydt,
orangefärgadt hjul e. d.

Juden, Jakob, finsk skriftställare, f. 1781 å
Jutila gård (Hattula socken, Tavastehus län),
d. 1855 i Viborg, hade en tid tjänst som
vallgosse å nämnda gård. Han fick sedan följa
sin böjelse för läsning och blef 1800 student i
Åbo. Under sin studietid vistades han i olika
delar af Finland, hvarigenom han lärde sig i
grund känna såväl folkets

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>