Jordan), belägen mellan Iduméen i s. och Samarien och Galiléen i n. Namnet förekommer dock t. ex. hos Josefos äfven i en vidsträcktare bemärkelse, så att det betecknar hela det af judar bebodda området (se Palestina). Gränserna för J. i inskränkt mening låta sig enligt Josefos och Talmud någorlunda säkert bestämmas. Enligt den förstnämnde var J:s längst mot n. belägna stad Koreä, som låg i östlig riktning från det gamla Sikem, vid en biflod till Jordan, ungefär midt emot Jabboks utflöde i denna flod. Mot Samarien bildade en ort Anuath Borkaios gräns, den låg 3 km. n. ö. om det nuv. El-Lubban. I områdets nordvästra hörn utgjorde Antipatris gränsstad. Mot v. sträckte sig J. på Jesu tid icke ända fram till Medelhafvet. Makkabéen Simon hade visserligen eröfrat Joppe, men Pompejus hade tagit staden från judarna. Sedan hade Cæsar återgifvit den. Men efter Archelaos’ afsättning kom den under de romerske prokuratorerna. Emellertid var den judiska befolkningen i denna stad och den söderut liggande Jamnia (Jabne) rätt talrik, då båda under det judiska kriget måste eröfras. Men trots allt detta räknades icke ens de af judar bebodda orterna i denna trakt till Judéen i inskränktare mening (jfr Apg. 12: 19); befolkningen var visserligen judisk, men landet hade icke af gammalt tillhört judarna. Sålunda torde J:s västra gräns ha utgjorts af Lydda, Ammaus, Betletefa med områden. I s. gränsade J. till Iduméen (se Edom) och i ö. till Döda hafvet och Jordan. Det sålunda angifna området inneslöt ej blott Juda, utan äfven Dans, en del af Efraims och Benjamins gamla stamland. De förnämsta städerna voro, utom Jerusalem, Hebron, Betlehem och Jeriko. Landets beskaffenhet var och är mycket olika på olika trakter: österut från Jerusalem och Betlehem ligger den ödsliga och vilda Juda öken, i v. på gränsen mot kustslätten ligger en sluttande trakt (Schefela: ”lågland”), som bildar ett tämligen tydligt afgränsadt område för sig, och mellan detta och Juda öken i ö. utbreder sig det egentliga berglandet, utefter hvars kam de större städerna (utom Jeriko) äro belägna. Berglandet når en höjd af 700—1,000 m. ö. h. Juda öken sänker sig till nära 400 m. u. h. E. S—e. Judehatt, en orangefärgad, kägelformig topphatt med hvit rand (eller hvit med gul rand), hvilken persedel judarna i flera länder under medeltiden (från 1200-talet) genom tvångspåbud voro ålagda att bära (se fig. och jfr Judemärket samt Judesuggan).

Judehattar.

Judeich [jōdajch], Friedrich, tysk skogsman, f. 1828 i Dresden, d. 1894, tjänstgjorde vid det sachsiska skogsindelningsverket 1849—57, förvaltade därefter skogar i Böhmen och blef 1866 direktör för forstakademien i Tharand. Han räknas till de mera framstående äldre tyske skogsmännen. Bland hans många arbeten märkas Die forsteinrichtung (1871; 6:e uppl. 1894) och Lehrbuch der mitteleuropäischen forstinsektenkunde (2 bd, 1885—95, tills. med prof. Nitzsche). 1867—87 redigerade J. ”Tharander forstliches jahrbuch”. G. Sch. Judekirs, bot. Se Judekörsbär. Judekristna kallas i kyrkohistorien de, som under den kristna kyrkans första tid öfvergingo till kristendomen från judendomen. Vanligen bibehöllo de i flera afseenden mer eller mindre sitt judiska åskådningssätt. Det dröjde rätt länge, innan de öfvervunno den fördomen, att en hedning, för att kunna få upptagas i den kristna kyrkan, först måste genom omskärelsens ceremoni ha blifvit medlem af ”egendomsfolket”. Aposteln Paulus var den, som egentligen realiserade den friare åskådningen, att hedningarna direkt genom tron blefvo medlemmar af det ”nya, evangeliska egendomsfolket” äfvensom att den mosaiska ceremoniallagen i intet afseende var bindande för de kristne. Redan förut hade dock Petrus döpt en hedning, den romerske centurionen Cornelius (Apg. 10), och omkr. år 50 e. Kr. hade apostlarna samfälldt på ett möte i Jerusalem uttalat sig för samma grundsats (Apg. 15). Emellertid fortlefde under de första århundradena en lagisk judekristen dom i såväl ”nasaréernas” mildare som ”ebioniternas” strängare parti. För Tübingenskolans hypotes om en oförsonlig strid under den apostoliska tiden mellan ett judekristet parti, med Petrus i spetsen, och ett hedningekristet, med Paulus som partichef, saknas dock tillräckliga historiska grunder. J. P.

Fig. 1. Physalis Alkekengi.

Fig. 2. Ett judekörsbär inuti fodret. (1/2 nat. storl.)

Judekörsbär, Judekirs, Japanska körsbär, bot. farm., de gulaktiga, saftiga, sötsyrliga, men tillika något fadda bären af Physalis Alkekengi L. (se fig. 1), en i mellersta och södra Europa och Asien växande solanacé, hvilken ofta odlas som prydnadsväxt och till dekorationsändamål för det praktfulla fodrets skull. Fodret är vid fruktmognaden stort, ballonglikt uppblåst (se fig. 2), mönjerödt och bibehåller äfven torkadt länge sin färg; fruktbärande grenar användas därför ofta i torra buketter. Bären voro förr officinella under namnet Bacccæ Halicacabi l. Alkekengi. Ännu större, orangerödt fruktfoder har Ph. Francheti, som nyligen införts i trädgårdarna. Gr. L—m. Judemärket, det förödmjukande särmärke, som judarna under den senare medeltiden i flera länder voro ålagda att bära på dräkten. Det bestod af ett på bröstet eller manteln insydt, orangefärgadt hjul e. d. Juden, Jakob, finsk skriftställare, f. 1781 å Jutila gård (Hattula socken, Tavastehus län), d. 1855 i Viborg, hade en tid tjänst som vallgosse å nämnda gård. Han fick sedan följa sin böjelse för läsning och blef 1800 student i Åbo. Under sin studietid vistades han i olika delar af Finland, hvarigenom han lärde sig i grund känna såväl folkets