propria causa, lat., ingen kan vara domare i egen sak. <img l>

Judge [dʃa'dʃ], William Q., amerikansk teosof, af irländsk börd, f. 1851 i Dublin, d. 1896 i New York, kom redan som barn till Amerika och vann som jurist anseende i New York. Redan tidigt visade han djup håg för filosofiska och religiösa spörsmål. Då han 1874 träffade H. P. Blavatsky (se d. o.), blef han genast hennes närmaste medarbetare och öfvertog 1878, då hon för alltid lämnade Amerika, ledningen af den teosofiska rörelsen i detta land och fick vid hennes frånfälle (1891) värdigheten af öfverhufvud för den ”esoteriska eller inre sektionen af samfundet i hela världen. Han var en framstående talare och organisatör. Under tio år var han redaktör för tidskr. ”The Path” (hvarur många af hans artiklar på svenska samlats i ”Teosofiskt bibliotek”). Bland hans skrifter märkas Echoes from the Orient, The ocean of theosophy (”Teosofiens ocean”, 1900). Då 1894 Annie Besant jämte braminer riktade ett häftigt angrepp mot J., slöto sig visserligen de amerikanske teosoferna nästan enhälligt till honom, men i Indien och Europa öfvergick en stor del af dem på hennes sida. Före sitt frånfälle hade J. testamenterat sitt ledarskap till Katherine Tingley (se d. o.). O—m. Judic [ʃydi'k], Anne Marie Louise, född Damiens, fransk skådespelerska, f. 1849, besökte Paris’ konservatorium under Régnier och studerade därefter sång. 1867 blef hon gift med regissören Israël, kallad ”Judic”. Hon debuterade s. å. på Gymnase-teatern i en subrettroll, öfvergick till Eldorado, där hon blef mycket bemärkt, och kom 1872 till Bouffes parisiens, där hon inom kort intog främsta platsen. Operetten ”La timbale d’argent” kom upp till tvåhundra föreställningar i rad, tack vare fru J:s rent parisiska talang, och följdes af en mängd stycken af samma slag. 1876 tog hon anställning vid Variétés. Hon har varit oöfverträffad i den beslöjadt frivola antydningen bakom en mask af intagande naivitet. Bland hennes förnämsta roller må nämnas La belle Hélène, Niniche, Lili, Mam’zelle Nitouche (”Lilla helgonet”) och titelrollen i ”Les charbonniers”. Hon uppträdde med framgång äfven i London, Bruxelles, Petersburg, Wien, Berlin, Spanien, Amerika o. s. v. samt besökte 1886 Stockholm med egen trupp och uppträdde då i ”Niniche”, ”Nitouche”, ”Lili” och ”Fiacre 117”. A. L.* Judica, lat., namn på femte söndagen i Fastan, taget från Ps. 43: 1, som i den latinska bibelöfversättningen börjar med orden Judica me, Deus (”Döm mig, Gud!”). Söndagen benämnes äfven Dominica passionis. (J. T. B.) Judichær, Sören Poulsen, dansk metriker, f. 1599 på Gottland, där fadern var präst, d. 1668, blef 1627 rektor i Vordingborg och 1637 kyrkoherde i Slangerup. Vägledd af Opitz, medverkade J. både som sånglärare, psalmförfattare och metrisk teoretiker till genomförande af den förändring i den danska metriken, för hvilken Arrebos öfversättning af Psaltaren (1623) bildade utgångspunkten. Denna förändring bestod väsentligen däri, att den gamla accenträkningen som den enda metriska principen aflöstes af den på missförstånd af de romanska språkens versbildning grundade principen, att man, för att få ”regelrätta” verser, borde räkna både de betonade och de tonlösa stafvelserna. Skrifter: Synopsis prosodiæ danicæ eller En kort extract aff riimkunsten (1650) och Prosodia danica eller Den danske riimkunst (1671). C. R.* Judiciell (af lat. judicialis), hörande till domstolsväsendet. — Judiciell indelning, en med afseende på rättskipningen gjord indelning af ett territorium. Sverige var 1909 i detta hänseende indeladt i 3 hofrättsjurisdiktioner, omfattande tillsammans 121 domsagor, fördelade i 223 tingslag. (E. K.) Judicium, lat., rättslig dom; omdöme: omdömesformåga. Judicum (med underförstådt liber), lat., Domareboken (se d. o.). Judiska kalendern. Se Kronologi. Judiska kurrentskriften. Se Hebreisk skrift, sp. 168. Judiska landet. Se Judéen. Judiska språket och litteraturen. Se Hebreiska språket och litteraturen samt Rabbinska språket och litteraturen. Judisk gudstjänst. Som yttre, adekvat tecken att ära Gud betraktade forntiden, äfven den judiska, offret. Att individens öfversvallande hjärta finner sitt uttryck i lofprisande, tack, bön, klagan, ånger o. d. alltefter behof och förmåga, ligger i människans natur, och bibeln gifver oss, särskildt i Psalmerna, de härligaste böner af alla slag. Babyloniska fångenskapen förde med sig nödvändigheten att i offrets ställe införa bönen. Därmed var grunden lagd till den offentliga bönkulten, som mellan templets återuppbyggande och den nytestamentliga tidsperioden mycket utvecklade sig. Jämte en på det noggrannaste ordnad offerritual träffades äfven anstalter att göra folket bekant med innehållet i Pentateuken. Först valdes sabbaten härtill. Senare föredrogos också på måndag och torsdag såsom marknadsdagar, då mängden strömmade från de smärre platserna till städerna, stycken af Pentateuken. Denna förordning föres tillbaka ända till Esra. Det under syrerkrigen vaknade medvetandet om den själfständiga, nationella egenarten liksom olikheten i gudstron gentemot omkringboende folk jämte erfarenheten, huru väl ett högre skydd mot öfverlägsna fiender behöfdes, utvecklade som religiösa behof hos den tidens judar följande moment: 1) Den ifriga bekännelsen om Guds enhet, 2) hågkomsten af det historiska faktum, som gjorde judarna till ett folk, uttåget ur Egypten, och 3) bön till Gud om skydd och bistånd i alla lefnadsförhållanden. Bekännelsen uttrycktes med versen 5 Mos. 6: 4: ”Hör Israel, Jahve är vår Gud; Jahve är en”. Detta korta symbolum bildar kärnan af den dagliga bönen. (Jfr Mark. 12: 29.) Efter begynnelseordet Schema (”hör”) kallas den schemabönen. Den kompletteras genom det därpå följande stycket, som handlar om kärlek till Gud af allt hjärta o. s. v., och af 5 Mos. 11: 13 ff., som handlar