Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Judge ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
om lön och straff. Hågkomsten uttrycktes
genom 4 Mos. 15: 37 ff., som innehåller budet
om tofsarna, manar Israel till helighet och
slutar med orden: ”Jag är Jahve, eder Gud,
som befriat eder ur Egypten” o. s. v. Den
egentliga bönen lämnades i början, d. v. s. i
förkristlig tid, öppen för ögonblickets
och individens behof. Sedan början af 2:a
årh. e. Kr. känna vi den som fast formel under
namn af Schemoneh Esreh = ”adertonbönen”, emedan
den innehåller 18 benediktioner. Ur dessa tre
moment har under tidernas lopp utbildat sig
en rikhaltig liturgi. Hvarje enskildt moment
utvidgades. — Ett ingående studium har Zunz
egnat dessa böner i sina epokgörande arbeten:
”Die gottesdienstlichen vorträge der juden”
(2:a uppl. 1892), ”Die synagogale poesie
des mittelalters” (1855) och ”Die ritus des
synagogalen gottesdienstes, geschichtlich
entwickelt” (1859). Jfr f. ö. G. Klein, ”Den
första kristna katekesen”, sid. 263 ff.
Judarnas religiösa högtider. Utom sabbaten,
som firades hvarje vecka, och nymånadsdagarna,
som utmärktes genom särskilda föreskrifter,
firades sex andra fester: 1) Påskfesten, under
7 dagar, från 15 i månaden Nisan (april), 2)
Veckofesten (se Pingstfest) i månaden Sivan
(juni), 3) Nyårsfesten i Tischri (sept.),
4) Försoningsfesten i samma månad, 5)
Löfhyddofesten och 6) Slutfesten äfvenledes
i samma månad. — Under vintertiden inföll ingen
fest. Påskfesten inföll vid början af första
skörden, pingstfesten vid slutet af densamma
och löfhyddofesten vid slutet af den andra
skörden. Under alla fester var förrättningen
af hvardagligt arbete förbjuden. För alla
festerna föreskrefvos särskilda offer och en
högtidlig gudstjänst. — För påsk-, pingst- och
löfhyddofesten föreskrefvos dessutom vallfärder
till nationalhelgedomen i Jerusalem, för
att befrämja den religiösa och politiska
enheten hos det teokratiska folket. (Om de
särskilda föreskrifterna för de olika festerna
se de särskilda artiklarna om dem.) Till alla
dessa fester, med undantag af försoningsfesten,
lade judarna till det i lagen bestämda antalet en
dag, så att de nu fira påsk under 8, pingst under
2 dagar o. s. v. (judarna i Palestina fira dock
ej flera dagar, än lagen föreskref, med undantag
för nyårsfesten, hvilken äfven de fira under
2 dagar). Orsaken till denna tillökning är
att under den talmudiska tiden kalenderräkningen
noga och oföränderligt fasthölls. Man bestämde
festernas början efter månens nytändning;
då denna möjligtvis först ett dygn senare blir
synlig, så kunde t. ex. påskfesten icke börja 15,
utan 16 Nisan, och alla följande fester under
årets lopp måste sålunda framflyttas en dag.
Nu är kalenderräkningen visserligen stadig,
och något tvifvelsmål om tiden för festernas
början kan icke förekomma, men judarna ha
af konservativt intresse behållit det ökade
antalet festdagar. — Till dessa mosaiska fester
kommo tre rabbinska: 1) Toraglädjefesten,
då föreläsningen af perikoperna afslutas,
23:e dagen i Tischri (sept.), sålunda dagen
efter slutfesten, 2) Purimfesten, till
minne af den händelse, som förtäljes i Esters
bok, 14 Adar (mars), 3) Tempelinvigningsfesten,
till minne af Makkabéernas seger öfver syrerna,
under 8 dagar, från 25 Kislev (dec.).
Jfr J. F. L. George, ”Die ältern jüdischen
feste” (1835).
L. L. (G. K—n.)
Judit. Se Judits bok.
Judits bok, en gammaltestamentlig apokryfisk
bok, hvars innehåll är följande. Den assyriske
konungen Nebukadnessar i Ninive skickar ut
sin öfverfältherre Holofernes på ett
krigståg mot judarna. Holofernes belägrar den
lilla staden Betulia, som är nära att falla
i fiendens händer, men genom list räddas af en
ung, skön och from änka, Judit. Hon beger sig
med en slafvinna till fiendens läger och lofvar
Holofernes att genom förräderi lämna staden i
hans händer. I glädjen häröfver tillställer han
ett gästabud, och J., som med sin skönhet bedårat
honom, af hugger den rusige fältherrens hufvud,
då hon om natten är i enrum med honom. Assyrerna
fly, och staden är räddad. — Framställningen är
på sina ställen groft ohistorisk och sagolik,
hvarför redan Luther i denna berättelse såg en
allegori: J. skulle vara det judiska folket och
Holofernes detta folks hedniska fiender. Boken är
troligtvis ursprungligen skrifven på hebreiska
eller arameiska af någon palestinsk jude i
2:a årh. f. Kr. Den grekiska text, hvarpå den
förekommer i sitt nuv. skick, tyder genom sina
många hebraismer på en öfversättning. Ämnet har
dramatiskt behandlats af bl. a. tyskarna J. Greff
i ”Tragedia des buchs Judith” (1536), Hans
Sachs i ”Ein comedie... die Judith...” (1551,
tr. 1560); en af okänd person verkställd svensk
bearbetning från senare hälften af 1500-talet
af dessa dramer ”Holofernj och Juditz Historja
opå Rijm” uppfördes då af studenter i Uppsala
och utgafs 1895 med inledning af O. Sylwan (i
”Skrifter utg. af Sv. litt. sällsk.”, bd 16),
M. Opitz (1635), Fr. Hebbel (1840) m. fl. Ännu
oftare har motivet behandlats i målarkonsten,
bl. a. af Botticelli, de båda Palma, Michel
Angelo, Rafael, Giulio Romano, Rubens, Tizian,
Tintoretto, Paolo Veronese, Andrea Mantegna
och Horace Vernet.
J. P.
Judson [dʃa’dsən], Adoniram, amerikansk missionär,
f. 1788 i Malden, nära Boston, begaf sig 1812,
understödd af kongregationalisterna, till
Calcutta för att verka som deras missionär i
Indien, men öfvergick där till baptismen. Då
Ostindiska kompaniet hindrade honom att
bosätta sig i Indien, slog han sig till en
början ned i Rangoon. Ett nybildadt amerikanskt
baptistmissionssällskap tog honom i sin tjänst. I
följd af främlingshatet hölls han nära två år i
svårt fängelse i Ava och hade andra svårigheter
att utstå. Han arbetade emellertid rastlöst,
lärde sig burmanska språket, författade en
grammatik och en ordbok öfver burmanskan och
öfversatte hela bibeln till detsamma samt
utförde genom predikoverksamhet och byggande
af kapell på olika orter en verklig apostels
verksamhet. Men hans hälsa bröts, och 1845
begaf han sig till hemlandet. Han återvände
dock snart till Burma. En svår sjukdom
nödgade honom 1850 att åter lämna landet,
men han dog 12 april s. å. under hemfärden
ombord på fartyget på Indiska oceanen, däri
hans stoft sänktes. Vid hans död uppgick
de omvändes och döptes antal till 7,000,
fördelade i 63 församlingar, betjänade af 163
missionärer. Det begynta missionsarbetet har
med sådan framgång bedrifvits af ofvannämnda
sällskap, att i Burma och Assam nu finnas 72,000
nattvardsberättigade församlingsmedlemmar,
hvarjämte ett stort antal skolor upprättats,
bl. a. ett teol. seminarium i Insein för
utbildande af infödda lärare och predikanter.
C—th.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
