om lön och straff. Hågkomsten uttrycktes genom 4 Mos. 15: 37 ff., som innehåller budet om tofsarna, manar Israel till helighet och slutar med orden: ”Jag är Jahve, eder Gud, som befriat eder ur Egypten” o. s. v. Den egentliga bönen lämnades i början, d. v. s. i förkristlig tid, öppen för ögonblickets och individens behof. Sedan början af 2:a årh. e. Kr. känna vi den som fast formel under namn af Schemoneh Esreh = ”adertonbönen”, emedan den innehåller 18 benediktioner. Ur dessa tre moment har under tidernas lopp utbildat sig en rikhaltig liturgi. Hvarje enskildt moment utvidgades. — Ett ingående studium har Zunz egnat dessa böner i sina epokgörande arbeten: ”Die gottesdienstlichen vorträge der juden” (2:a uppl. 1892), ”Die synagogale poesie des mittelalters” (1855) och ”Die ritus des synagogalen gottesdienstes, geschichtlich entwickelt” (1859). Jfr f. ö. G. Klein, ”Den första kristna katekesen”, sid. 263 ff. Judarnas religiösa högtider. Utom sabbaten, som firades hvarje vecka, och nymånadsdagarna, som utmärktes genom särskilda föreskrifter, firades sex andra fester: 1) Påskfesten, under 7 dagar, från 15 i månaden Nisan (april), 2) Veckofesten (se Pingstfest) i månaden Sivan (juni), 3) Nyårsfesten i Tischri (sept.), 4) Försoningsfesten i samma månad, 5) Löfhyddofesten och 6) Slutfesten äfvenledes i samma månad. — Under vintertiden inföll ingen fest. Påskfesten inföll vid början af första skörden, pingstfesten vid slutet af densamma och löfhyddofesten vid slutet af den andra skörden. Under alla fester var förrättningen af hvardagligt arbete förbjuden. För alla festerna föreskrefvos särskilda offer och en högtidlig gudstjänst. — För påsk-, pingst- och löfhyddofesten föreskrefvos dessutom vallfärder till nationalhelgedomen i Jerusalem, för att befrämja den religiösa och politiska enheten hos det teokratiska folket. (Om de särskilda föreskrifterna för de olika festerna se de särskilda artiklarna om dem.) Till alla dessa fester, med undantag af försoningsfesten, lade judarna till det i lagen bestämda antalet en dag, så att de nu fira påsk under 8, pingst under 2 dagar o. s. v. (judarna i Palestina fira dock ej flera dagar, än lagen föreskref, med undantag för nyårsfesten, hvilken äfven de fira under 2 dagar). Orsaken till denna tillökning är att under den talmudiska tiden kalenderräkningen noga och oföränderligt fasthölls. Man bestämde festernas början efter månens nytändning; då denna möjligtvis först ett dygn senare blir synlig, så kunde t. ex. påskfesten icke börja 15, utan 16 Nisan, och alla följande fester under årets lopp måste sålunda framflyttas en dag. Nu är kalenderräkningen visserligen stadig, och något tvifvelsmål om tiden för festernas början kan icke förekomma, men judarna ha af konservativt intresse behållit det ökade antalet festdagar. — Till dessa mosaiska fester kommo tre rabbinska: 1) Toraglädjefesten, då föreläsningen af perikoperna afslutas, 23:e dagen i Tischri (sept.), sålunda dagen efter slutfesten, 2) Purimfesten, till minne af den händelse, som förtäljes i Esters bok, 14 Adar (mars), 3) Tempelinvigningsfesten, till minne af Makkabéernas seger öfver syrerna, under 8 dagar, från 25 Kislev (dec.). Jfr J. F. L. George, ”Die ältern jüdischen feste” (1835). L. L. (G. K—n.) Judit. Se Judits bok. Judits bok, en gammaltestamentlig apokryfisk bok, hvars innehåll är följande. Den assyriske konungen Nebukadnessar i Ninive skickar ut sin öfverfältherre Holofernes på ett krigståg mot judarna. Holofernes belägrar den lilla staden Betulia, som är nära att falla i fiendens händer, men genom list räddas af en ung, skön och from änka, Judit. Hon beger sig med en slafvinna till fiendens läger och lofvar Holofernes att genom förräderi lämna staden i hans händer. I glädjen häröfver tillställer han ett gästabud, och J., som med sin skönhet bedårat honom, af hugger den rusige fältherrens hufvud, då hon om natten är i enrum med honom. Assyrerna fly, och staden är räddad. — Framställningen är på sina ställen groft ohistorisk och sagolik, hvarför redan Luther i denna berättelse såg en allegori: J. skulle vara det judiska folket och Holofernes detta folks hedniska fiender. Boken är troligtvis ursprungligen skrifven på hebreiska eller arameiska af någon palestinsk jude i 2:a årh. f. Kr. Den grekiska text, hvarpå den förekommer i sitt nuv. skick, tyder genom sina många hebraismer på en öfversättning. Ämnet har dramatiskt behandlats af bl. a. tyskarna J. Greff i ”Tragedia des buchs Judith” (1536), Hans Sachs i ”Ein comedie... die Judith...” (1551, tr. 1560); en af okänd person verkställd svensk bearbetning från senare hälften af 1500-talet af dessa dramer ”Holofernj och Juditz Historja opå Rijm” uppfördes då af studenter i Uppsala och utgafs 1895 med inledning af O. Sylwan (i ”Skrifter utg. af Sv. litt. sällsk.”, bd 16), M. Opitz (1635), Fr. Hebbel (1840) m. fl. Ännu oftare har motivet behandlats i målarkonsten, bl. a. af Botticelli, de båda Palma, Michel Angelo, Rafael, Giulio Romano, Rubens, Tizian, Tintoretto, Paolo Veronese, Andrea Mantegna och Horace Vernet. J. P. Judson [dʃa'dsən], Adoniram, amerikansk missionär, f. 1788 i Malden, nära Boston, begaf sig 1812, understödd af kongregationalisterna, till Calcutta för att verka som deras missionär i Indien, men öfvergick där till baptismen. Då Ostindiska kompaniet hindrade honom att bosätta sig i Indien, slog han sig till en början ned i Rangoon. Ett nybildadt amerikanskt baptistmissionssällskap tog honom i sin tjänst. I följd af främlingshatet hölls han nära två år i svårt fängelse i Ava och hade andra svårigheter att utstå. Han arbetade emellertid rastlöst, lärde sig burmanska språket, författade en grammatik och en ordbok öfver burmanskan och öfversatte hela bibeln till detsamma samt utförde genom predikoverksamhet och byggande af kapell på olika orter en verklig apostels verksamhet. Men hans hälsa bröts, och 1845 begaf han sig till hemlandet. Han återvände dock snart till Burma. En svår sjukdom nödgade honom 1850 att åter lämna landet, men han dog 12 april s. å. under hemfärden ombord på fartyget på Indiska oceanen, däri hans stoft sänktes. Vid hans död uppgick de omvändes och döptes antal till 7,000, fördelade i 63 församlingar, betjänade af 163 missionärer. Det begynta missionsarbetet har med sådan framgång bedrifvits af ofvannämnda sällskap, att i Burma och Assam nu finnas 72,000 nattvardsberättigade församlingsmedlemmar, hvarjämte ett stort antal skolor upprättats, bl. a. ett teol. seminarium i Insein för utbildande af infödda lärare och predikanter. C—th.