Jukuleggen. Se Fillefjeld. Jul, kristenhetens förnämsta högtid, firas till minne af Jesu födelse. Ordet jul (isl. jól) är af omtvistadt ursprung. Enligt O. Rudbeck skulle ordet vara en biform till sv. hjul (hjulet var vintersolståndets symbol). Ihre framkastar emellertid den förmodan, att det möjligen härstammar från angls. géol, som stundom betecknar månaden december. Denna åsikt delas af senare tiders forskare. Grundbetydelsen af det angls. geohol, géol är ”glädje”, ”skämt”, ”upptåg”, och ordet är besläktadt med lat. jocus, skämt, hvadan jul alltså skulle beteckna festen som ett slags saturnalier (se nedan). Den svenska julhögtiden ingår 24 dec. (julaftonen) och afslutas 6 jan. (trettondedagen). Förr varade julen t. o. m. 13 jan. (tjugondedagen, Knuts dag; däraf det gamla uttrycket ”Tjugondag-Knut kör julen ut”) och räknade då flera helgdagar än nu (helgdagarna 3:e-dag och 4:e-dag-jul m. fl. afskaffades genom k. förordn. 4 nov. 1772). — Den verkliga tidpunkten för Jesu föedelse ha hvarken de heliga skrifterna eller traditionen bevarat, och den var länge föremål för lärda meningsutbyten mellan de heliga fäderna. Det var emellertid inom västerländska kyrkan, som man först (omkr. midten af 4:e årh.) började fira 25 dec. (juldagen) som dagen för Jesu ankomst till jorden, och i slutet af 4:e årh. upptogs detta bruk äfven af österländska kyrkan. Inom denna hade man förut (alltifrån 3:e årh.) firat 5 jan. (Epiphania) som Jesu födelsedag. Det var en särskild och djup tanke, som låg till grund för valet av 25 dec.: i det jordiska ljusets återvändande såg man nämligen en symbol af det för världen uppgångna andliga ljsuet. Äfven ur en annan synpunkt var denna tid egnad att företrädesvis göras till en kristen hufvudfest. Af ålder firade nämlingen de flesta gamla folk just vid denna tidpunkt naturens återuppvaknande med offerfester, helgade åt den eller de gudar, som representerade dessa nyvaknande krafter. Sådana fester voro judarnas ”tempelinvigningsfest”, grekernas ”chronia”, romarnas ”saturnalia” och nordbornas ”midvintersblot” (jólablót). Våra hedniska förfäders jublot var en solfest, som firades vid ”höknatten” (omkr. tjugondagen; se bl. a. O. Montelius, ”Midvinterns solfest”, i ”Sv. fornminnesfören:s tidskrift”, bd. 9, 1894). Äfven af kelterna betraktades nämnda tid som helig. En del af de plägseder, som voro förbundna med dessa urgamla fester, gick upp i den kristna högtiden, som däraf erhöll en egendomlig prägel. Många af dessa ursprungligen hedniska bruk kunna ännu återföras till sin gamla källa. Sålunda äro t. ex. det i norden gängse bruket att på julaftonen ”doppa” (se Doppardagen) i de sjudande kött- och fläskgrytorna, seden att om julnatten hvila på halm (bruklig redan vid de gamla offergästabuden, julljusen, julskinkan (som leder sina anor från den åt guden Frej helgade julgalten), kappåkningen från den tidiga morgongudstjänsten på juldagen, julottan (annandagens ”Staffansskede” i Hälsingland) äfvensom en mängd julskrock och jullekar, julbocken (fig. 1) och andra karnevalsupptåg, olika slags julbröd (se fig. 2–6) i form af djurskepnader, människogestalter (”Nisse och Nasse”) eller julkusar m. m. rena lämningar af nämnda förgångna kulturstadium.

Fig. 1. Julbock (Uppland).

Gamla svenska julbröd: fig 2 ringkors, fig. 3 likarmadt kors (bägge sinnebilder af solen), fig. 4 »gullvagn» (hvars grundform är hakkorset, se d. o.), fig. 5 julgrisbröd. (2, 3 o. 5 efter O. Rudbecks “Atland», 4 i Nordiska museet.)

Fig. 6. Julkuse (Uppland).

Äfven bruket af julklappar är äldre än kristendomen. Det florerade redan hos romarna, hvilka under saturnalierna tilldelade hvarandra små gåfvor (lat. strena, hvaraf fr. étrenne, nyårsgåfva), såsom frukter, blommor, vaxljus o. d. Den bland de germanska folken numera brukliga julgranen går, hvad den allmänna bruk i Sverige vidkommer, ej längre tillbaka än till omkr. 1820-talet, ehuru dess förekomst bland de högre stånden kan påvisas redan i midten af 1700-talet. I Tyskland är bruket af julgran, Christbaum, äldre; det uppkom i Strassburg, där det omnämnes första gången 1605, och höll sig kvar där under de följande 100 åren, innan