<img l>
Amalia af Brandenburg, förmäldes 1752 med Fredrik V
och blef moder till arfprins Fredrik, men vann
aldrig den folkgunst, som Fredrik V:s första
gemål egt, ehuru hon alltid talade danska och gaf
sin son en äkta dansk utbildning. Hon blandade
sig ej i statsangelägenheter, men visade stor
månhet om sin otrogne make till hans död,
1766. Vid sin styfson Kristian VII:s hof
måste hon tåla många kränkningar i synnerhet
af Struensee. Ej af personlig ärelystnad,
utan af förargelse öfver drottning Karolina
Matildas uppförande satte hon sig i spetsen för
den sammansvärjning, som 17 jan. 1772 medförde
hennes fienders fall, och styrde sedan under 12
år landet i den sinnessjuke konungens namn med
sin son och O. Guldberg som rådgifvare. Ej heller
öfver den unge kronprins Fredrik (sedermera
Fredrik VI) vann hon något inflytande och
aflägsnades af honom från makten genom en ny
palatsrevolution i april 1784. Hon klandrades ej
blott för praktlystnad och slösaktighet, utan
äfven för vild hämndgirighet mot Struensee, ja
beskylldes t. o. m. senare för att ha undanröjt
kronprinsens äldsta barn, hvilket är rent
förtal. Hon utvidgade 1785 ”Födselsstiftelsen”
(se
Frederiks hospital) i Köpenhamn.
E. Ebg.
Julianehaab [-hå̄b], den sydligaste,
folkrikaste och mest produktiva af de danska
kolonidistrikten på Grönland, sträcker sig
omkr. 300 km. från 61° n. br. till Kap Farvel
samt omfattar 14 större eller mindre halföar och
en mängd öar. J., som grundlades 1775, hade 1908
2,902 inv. Inom dess område lågo två herrnhutiska
missionsstationer: Lichtenau och Frederiksdal,
som 1900 öfvertogos af danska kyrkan. I denna
nejd, antager man, låg de gamle nordbornas
”Österbygd”, och där finns den märkliga
kyrkoruinen Kakortok.
E. Ebg.
Julianister, kyrkohist. Se
Monofysiter.
Julianska kalendern. Se
Kronologi.
Julianska perioden. Se
Kronologi.
Julianus. 1.
Salvius J., rättslärd på Hadrianus’ (d. 138
e. Kr.) tid. Han ordnade till ett helt de
romerske pretorernas edikt och utgaf flera
skrifter i lagväsendet, särskildt
Digesta. —
2.
Didius Salvius (enl. andra efter fadern
Seperus) J., den föregåendes ättling, romersk
kejsare. Se
Didius Julianus.
R. Tdh.
Julianus, Flavius Claudius, med tillnamnet
Apostata
(affällingen), romersk kejsare, son af Julius
Konstantius (en broder till kejsar Konstantin
den store), föddes 331 e. Kr. Jämte sin broder
Gallus blef han skonad vid de förföljelser,
som efter Konstantin den stores död anställdes
mot släkten. J. öfverlämnades att uppfostras åt
en eunuck, Mardonios, hvilken med både ömhet och
skicklighet utbildade den lofvande gossen. Denne
fick af honom lära att behärska sina lidelser,
och hans ögon öppnades för det stora och ädla
genom kännedom om Homeros och hvad forntidens
höga bildning hade att bjuda den unge. Han kände redan
i sin barndom ett slags helig längtan efter
solgudens (Helios’) glans. Hofvets laster och
uselhet vande han sig att förakta, på samma
gång han ej kunde undgå att märka de yttre
faror, som hotade honom från hans släktingar på
kejsartronen. Emellertid fick han längre fram
en annan lärare i Eusebios och blef af honom
grundligt invigd i kristendomens läror. 345
sändes han jämte sin broder Gallus i ett
slags förvisning till bergslottet Makellon
i Kappadocien. Därifrån återkallades han 351
till Konstantinopel, under det att samtidigt
Gallus upphöjdes till caesar med Antiokia
till residens. — J. studerade i Konstantinopel
vältalighet och filosofi under ledning af berömda
lärda, och med sin rika begåfning gjorde han
snart framsteg, som drogo allas blickar till
honom. Konstantius sände honom därför, då
han tågade mot inkräktaren Magnentius, till
Nikomedia i Bitynien, där litterära studier
blomstrade. J. hängaf sig med ifver åt dessa
och fördjupade sig i de gamles mästerverk
äfvensom i nyplatonska skrifter. Hans sinne för
hedendomens bildning gjorde honom misstänkt hos
ifriga kristna, men genom yttre religionsöfningar
förstod han afleda misstankarna och hade under
fortsatt vistelse i Asiens städer tillfälle att
göra bekantskap med flera lärda och framför alla
med Maximus, en frejdad filosof och mystiker,
hvarjämte ”sofisternas konung”, vältalaren
Libanios, utöfvade stort inflytande på hans
utveckling. Då Magnentius’ uppror var kufvadt,
lät Konstantius kalla till sig och aflifva
Gallus, som genom grymhet och våldsbragder
missbrukat sin makt. Äfven J. efterskickades,
men skonades, i synnerhet genom kejsarinnan
Eusebias bemedling. 355 erhöll han tillstånd
att resa till Aten, där han i sex månader med
brinnande ifver egnade sig åt filosofien och
vältaligheten. Genom vetenskaplighet, håg för
den antika bildningen och angenämt väsen vann
J. atenarnas beundran och kärlek samt fick en
allt starkare riktning åt de hedniske mästarnas
läror och blef mera förtrogen med deras anda.
<img l>Kejsar Julianus. Efter en
antik sardonyx-kamé i f. d.
Marlboroughska samlingen,
England.
Men en annan verksamhet än studierna i Aten
väntade den unge prinsen. Konstantius såg sig
om efter en medhjälpare, hvilken kunde skydda
Västerlandet mot barbarerna. Kejsarinnan, som,
själf snillrik och högt bildad, fäst sig vid J.,
förmådde sin gemål att upphöja honom till cæsar
och förmäla honom med sin syster Helena. Efter en
kort vistelse vid hofvet i Mediolanum (Milano),
där hans betänkligheter
att emottaga befälet i Gallien
öfvervunnos af kejsarinnan, afreste J.
till Gallien. Där fick han
sätta sig in i krigaryrket och söka bringa
ordning och skick bland trupperna, allt under det
generalerna, med kejsarens vilja, motverkade honom.
Men J. genomförde värfvet och vann hären för sig. Själf
iakttog han den största enkelhet och måttlighet, var
