ett mönster af rättvisa och lindrade de tyngande skatterna i landet. De krigiska angelägenheterna sköttes på ett utmärkt sätt. Alemannerna blefvo slagna i ett blodigt fältslag vid Argentoratum (Strassburg), och frankerna måste underkasta sig, hvarjämte försvaret stärktes genom befästningar. J:s växande anseende förtröt Konstantius, som genom befälhafvarna i Gallien beredde sin frände den ena svårigheten efter den andra. Slutligen utfärdade han år 360 befallning, att J:s bästa hjälptrupper skulle lämna Gallien och afgå till Österlandet; men vid marschen genom den ort, där J. hade förlagt sitt högkvarter, Lutetia (nuv. Paris), utbröt soldaternas förbittring i myteri, i det att de ville upphöja J. till kejsare. Denne sökte på allt sätt afböja utmärkelsen, men fann sig slutligen nödgad att gifva efter. Dock bemödade han sig i det längsta att på fredligt sätt uppgöra saken med Konstantius. Men då allt var fruktlöst, bröt han, 361, upp mot öster, där han i slutet af året i Mesien emottog underrättelsen, att Konstantius, som från kriget med perserna gått honom till mötes, på vägen aflidit. Nu var J. ensam härskare. Redan under sitt krigståg mot Konstantius hade han afkastat masken, låtit öppna de hedniske gudarnas tempel och själf offrat åt dem. För att rättfärdiga sitt affall afsände han skrifvelser, bland hvilka den till atenarna, ett äkta konstverk, ger oss en djup inblick i hans karaktär och utvecklingshistoria. — Bevekelsegrunderna till J:s affall och följande uppträdande synas ha varit flera. Utan tvifvel hade han fattat en viss afsmak för den kristna läran på grund af de kyrkliga stridigheter, hvilka under de senaste tiderna egt rum och föranledt split, ofördragsamhet och förföljelser. Redan från barndomen intagen af beundran för antiken, såg han af denna hvad den hade bäst, medan han i kristendomen fäste sin blick vid skuggsidorna eller svagheterna hos dess bekännare i yttre måtto. Själf sedlig och rättänkande, ogillade han på det högsta all den uselhet, som bedrefs vid det kristna hofvet, och trodde, att mera godt var att hämta af en förbättrad och förädlad hedendom än af en, såsom han tyckte sig finna, förskämd kristendom, i synnerhet som den stora massan af folket ännu hyllade hednaläran. Den verkliga lifskraften i kristendomen förbisåg han, ty han hade mera lärt känna den yttre formen än anden. För att utföra sina afsikter till hedendomens återställande stadgade han, att kyrkan skulle återlämna all statsjord, som den erhållit, och de andlige mista den frihet från vissa bördor, som varit dem förunnad. Vidare förbjödos de kristne att undervisa i grammatik, retorik och dylika kunskapsämnen samt utestängdes från statens ämbeten. För öfrigt var deras religionsöfning fri, och de olika trosriktningarna fingo utveckla sig fritt. Hvad den hedniska religionen angick, skulle den höjas och förädlas i flera afseenden. Prästernas vandel skulle vara strängt sedlig, fattigförsörjning efter de kristnes föredöme inrättades, filosofisk predikoverksamhet anordnades, och åt det hela skulle ges fastare organisation. Men det var att hälla nytt vin på gamla flaskor; hednaläran var icke mottaglig för den utveckling, som tillämnades densamma, och J. fann sig mer än en gång sviken i sina förhoppningar. De kristne sammanslötos starkare än förr just genom motståndet mot kejsaren. Det var i synnerhet den lag, som nekade dem undervisning, hvilken ansågs farlig. För öfrigt höllo de sanne kristne med stränghet på sin öfvertygelse; och ehuru många, särskildt inom hären, afföllo och kastade rökelse på hednagudarnas altaren, stod dock den kristna tron fast, härdad och stärkt genom den nya pröfningen. J. själf synes ha blifvit mera otålig och bitter till sinnes till följd af det sega motstånd, som mötte honom. Huru hans sinnesstämning skulle ha kommit att verka i yttre måtto, är ovisst. Döden satte nämligen snart en gräns för hans sträfvanden. — J. hade länge tillrustat ett fälttåg mot perserna, som voro hotande och besvärliga grannar. I mars 363 ryckte han in i Persien och hade i början framgång; men perserna började då härja och bränna landet, så att romarna måste besluta sig för ett återtåg åt nordväst. Strider föreföllo ständigt, och vid ett tillfälle kastade sig J. i stridsvimlet utan harnesk, blef sårad af en lans och uppgaf strax därefter andan (26 juni 363). I dödsstunden samtalade han med filosoferna Priscus och Maximus om själens odödlighet. Man vill äfven veta, att han, redan sårad, i förkänslan af sin död utropat: ”Du har segrat, galilé”. Hans verk föll med honom, och kristna läran blef åter den rådande. — J. efterlämnade skrifter på grekiska, nämligen mot de kristne (utg. af K. J. Neumann 1880), bref (åtskilliga af dem, som nu bära hans namn, äro dock oäkta), tal, en satir mot invånarna i Antiokia och en annan dylik, behandlande kejsarna från Julius Cæsar. — Om J. har skrifvits mycket, och man har bedömt honom mer eller mindre strängt. Bland författare, som särskildt behandlat honom, må här nämnas tysken D. F. Strauss, ”Der romantiker auf dem throne der cæsaren” (1897), engelsmannen Rendall (med bibliografi, 1879) och fransmännen L. Aubé, som författat en ”Histoire des persécutions de l’église” (1875—85) och utgifvit en studie öfver honom, och P. Allard, ”Julien l’apostat” (3 bd, 1900—03), samt svensken J. E. Centerwall, ”Julianus affällingen” (1884). Skönlitterärt har J. behandlats af bl. a. F. Dahn, i en roman (”Julianus affällingen”, sv. öfv. 1894), och D. Meresjkovski i ”Kristus och Antikrist. 1. Gudarnes död. Julianus affällingen” (sv. öfv. 1907). Poetiska framställningar af honom ha gifvits af bl. a. Ibsen i läsdramen ”Kejser og galilæer” (1873) samt af B. E. Malmström i dikten ”Julianus”. Ibsen framhåller hufvudsakligen J:s svaghet och missräkningar i den kamp, hvari han inlät sig, samt motsatsen emellan den ideala värld, som han tänkte sig, och den, som verkligen omgaf honom. Malmström söker gifva en bild af hans själslif, då han lider af otrons marter och vill gifva sin krona för trons gåfva, tills han slutligen börjar ana, att kärleken och försoningen skola öfvervinna honom. R. Tdh. Julianus af Eclanum. Se Pelagianism. Julianus Florentinus, italiensk målare. Se Bugiardini. Julias, städer. Se Bet-Haran och Betsaïda. Julidæ, zool., familj af dubbelfotingarnas ordning och tusenfotingarnas klass, utmärkt af den cylindriska, hårdskaliga kroppen, bestående af mer än 30 leder, hvilken vid fara hoprullas i spiral. I Sverige finnas 17 arter, fördelade på släktena Julus, Blaniulus och Isobates. Störst är det förstnämnda