(1899), och Silfverstolpe, ”De svenska klostren
före klostret i Vadstena” (i ”Hist. tidskr.”,
1902). — 3. Gods i ofvannämnda socken, vid
östra stranden af sjön Öljaren, består af J.,
4 3/8 mtl, jämte 18 29/84 mtl underlydande inom
socknen, med ångsåg och tegelbruk taxeradt till
592,200 kr. (1908). Godset är bildadt af det
forna klostrets egendom, bortförlänades efter
klostrets indragning till Olof Arvidsson
(Stenbock) och 1564 till Göran Persson samt
tillföll 1569 hertig Karl, som tidtals bodde
där. Gustaf II Adolf förlänade det 1622 till sin
moder, änkedrottning Kristina, efter hvilkens död
(1625) det öfverläts till den österrikiske
artilleriöfversten M. Wurmbrandt. (Se
vidare
Fågelsta, som ingick i
Julitagodset.) Efter reduktionen arrenderades
J. af släkten Palbitzky och köptes till skatte
1736. Den siste Palbitzkys (d. 1851) arfvingar
(systerbarnen Lewenhaupt) sålde J. 1876, något
förminskadt till grosshandl. J. Bäckström, hvars
son f. d. löjtnanten A. Bäckström nu (1910)
är dess egare. Jfr J. O. Granberg, ”Allart
van Everdingen och hans ’norska landskap’, det
gamla Julita och Wurmbrandts kanoner” (1902).
2. T. H—r. 3. Wbg.
Julita herrgård i nutiden.
Julius, namn på en romersk släkt, hvilken
skall ha härstammat från Alba Longa och
ledt sin härkomst från Æneas’ son Iulus
(l. Ascanius). En gren af ätten omfattade
Cæsares, bland hvilka utom den berömde
triumviren (se
Cæsar) må nämnas
C. Julius
Cæsar Strabo (d. 87 f. Kr.), känd som talare.
R. Tdh.
Julius. Tre påfvar ha burit detta namn. 1. J. I
den helige (337—352), till börden romare,
uppsteg på påfvestolen efter en osedvanligt lång
sedisvakans (tronledighet). Han ådagalade genom
byggande af flera nya kyrkor stort intresse
för de kyrkliga förhållandena i själfva
staden Rom och tog i den arianska striden
parti för Athanasius. Under J:s pontifikat
hölls den för det påfliga primatets utveckling
viktiga Sardicasynoden, där bl. a. beslöts,
att afsatta biskopar skulle ega rätt att
vädja till biskopen af Rom, som kunde hänvisa
saken till en provinsialsynod och dit delegera
domare. J. ärades senare som helgon (dag 12
april).
Julius II. Efter Rafaels målning, Florens.
2. J. II (1503—13) hette eg.
Giuliano della
Rovere, f. 1443 i Albizzola (vid Savona), d. 21
febr. 1513, egnade sig först åt köpmansyrket,
men öfvergick, sedan hans farbror Francesco
della Rovere blifvit kardinal, till kyrkans
tjänst och blef kardinal redan 1471 efter
farbroderns uppstigande på påfvestolen som Sixtus
IV. Hufvudsakligen på grund af J:s inflytande
bekläddes 1484 Innocentius VIII med påfvetiaran,
och under hans pontifikat intog
J. en ledande ställning. Vid konklaven
1402 motarbetade han Rodrigo Borgias val,
och sedan denne likväl bestigit påfvestolen,
flydde J. trots en skenbar försoning med den
nye påfven till Frankrike och förmådde Karl VIII
att företaga ett krigståg till
Italien för att eröfra Neapel och afsätta
påfven. Endast med stora eftergifter lyckades
Alexander vinna försoning med Karl, hvaremot
försoningen med J. kom till stånd först 1498. I
trots af densamma vågade J. ej återvända till
Italien, men verkade i Frankrike bl. a. som
äktenskapsunderhandlare för Cesare Borgia. Sedan
Alexander 1503 aflidit och efterträdaren Pius
III efter blott 26 dagars regering likaledes
gått ur tiden, valdes ej utan användande
af mutor och förespeglingar J. till påfve
1 nov. 1503. Cesare Borgia, Alexander VI:s
son, hade J. lyckats draga på sin sida genom
löfte att få behålla besittningarna i Romagna,
men redan 1504 tvangs han att afstå dem till
påfven. Genom denna expansion i Romagna råkade
påfvestolen i strid med venezianerna, som där
hade besittningar. 1504 åvägabragte J. ett mot
dem riktadt förbund mellan kejsar Maximilian I
och Ludvig XII i Frankrike, och därigenom tvangs
Venezia att återlämna sin del af Romagna med
undantag af Faenza och Rimini. Därefter vände
sig J., som själf med sina soldater delade
fältlifvets mödor, mot Perugia och Bologna,
som 1506 eröfrades. För att fråntaga Venezia
återstoden af Romagna stiftade J. 1508 mellan
Frankrikes, Tysklands och Spaniens härskare
ligan i Cambrai och slungade 1509 bannstrålen
mot Venezia, som, af fransmännen besegradt
vid Agnadello, ingick på J:s fordringar. Nu
vände sig den påfliga politiken mot Frankrike,
och J. belägrade Ferrara, hvars furste varit
fransmännens bundsförvant. Ludvig XII å sin sida
samlade en synod i Tours, som hotade att uppsäga
J. lydnad; äfven några af kardinalerna afföllo
och sammankallade ett kyrkomöte i Pisa. En ny
schism syntes förestå. Som ett motdrag häremot
sammankallade J. i juli 1511 ett konsilium till
Rom, och i okt. s. å. lyckades han åvägabringa
den s. k. heliga ligan mellan Venezia och
Ferdinand den katolske med syfte att drifva
ut fransmännen ur Italien. Men dessa segrade,
och påfven förlorade
