folklekar (i ”Svenska fornsånger”, III, sid. 417 ff.). Jfr Folklekar, sp. 767. R. G. Jullian [ʃylliā’], Camille, fransk historiker, f. 1859 i Marseille, sedan 1891 professor i historia vid humanistiska fakulteten i Bordeaux, är lärjunge till Fustel de Coulanges (se d. o.) och har öfversett och utgifvit flera af dennes efterlämnade arbeten. Själfständigt har han utgifvit bl.a. Inscriptions romaines de Bordeaux (1887—92), Histoire de Bordeaux des origines jusqu’en 1895 (1895), Vercingétorix (1901) och Recherches sur la religion gauloise (1904). Jullien [ʃylliä̃'], Jean Lucien Adolphe, fransk musikskriftställare, f. 1845 i Paris, har varit musikkritiker i ”Revue et gazette musicale”, ”Ménestrél”, ”Journal des débats”, ”Moniteur universel” och ”L’art” samt författat en mängd arbeten, mest i musik, såsom L’opéra en 1788 (1873), La musique et les philosophes au XVIII:e siècle (s. å.), Weber à Paris (1877), Airs variés (s. å.), La cour et l’opera sous Louis XVI, Marie Antoinette et Sacchini, Salieri, Favart et Gluck (1878), L’opéra secret au XVIII:e siécle (1880), de båda värdefulla och präktigt utstyrda biografierna Richard Wagner (1886) och Hector Berlioz (1888) samt Musiciens d’aujourd’hui (2 bd, 1891—94). A. L.* Jullundur [dʃa′ləndə]. Se Jalandhar. Julmånad. Se December. Julpigoree [dʃalpīgå̄′rī]. Se Jalpaiguri. Julros, bot. Se Helleborus. Julruskor. Se Jul, sp. 259. Julsjö, socken i Örebro län. Se Hjulsjö. Julstjärna, bot. Se Euphorbia. Julstuga, en förr mycket bruklig samlingsplats för allmogens julnöjen. Där tillbragtes tiden med dans, sång, mimiska upptåg och skämtvisor, diktade öfver något kändt ämne af allmännare intresse, ofta jämväl öfver någon närvarande person. Genom Holbergs ”Julestue” får man en inblick i de upptåg, som vid dylika tillfällen förekommo. Julstugorna ha, på grund af upprepade oordningar, i senare tid på de flesta ställen förbjudits af myndigheterna. I Danmark förbjödos de redan 1735 genom en af Kristian VI utfärdad förordning. R. G. Julsånger (Julvisor), stycken, som afsjungas vid jultiden och merendels stå i samband med halft dramatiska upptåg. De äro urgamla och torde i de flesta fall gå tillbaka till de under katolska tiden i kyrkorna, särskildt vid jultiden, brukliga dramatiska föreställningarna, de s. k. juldramerna (se Mysterier). Mest känd bland julsånger är den om ”trettondagsstjärnan”, hvilken ännu i dag mimiskt utföres i många delar af Sverige. (Den finnes, jämte varianter, upptecknad i A. I. Arwidssons ”Svenska fornsånger”, III, sid. 515 ff.). R. G. Jul sö i östra Jylland vid norra sluttningen af Himmelbjerget, den största af dess sjöar (565 har). Jultomtarna, ett välgörenhetssällskap, som stiftades i Stockholm julaftonen 1870 af några unga köpmän, för beklädande af fattiga barn vid jultiden. Utdelningsfesten hålles hvarje år söndagen före jul i Stora börssalen. Sedan anmälningar om skyddslingar gjorts af sällskapets ledamöter under hösten, göra sig styrelsemedlemmarna genom personliga besök i hemmen underrättade om de verkliga behofven af gåfvorna. Utom fullständig beklädnad erhålla barnen vid festen rikliga gåfvor af hvarjehanda nyttiga saker, hvarjämte dans kring julgran, musik och tal förekomma. Ordf. var i 31 års tid den vittre grosshandlaren Johan Johansson (se denne). 1909 bekläddes af sällskapet 191 barn. Tillgångarna, efter hand ökade genom donationer, utgjorde vid nyåret 1910 öfver 127,000 kr. Efter mönstret af detta sällskap ha dylika stiftats landet rundt. Julus, zool. Se Julidæ. Julvisor. Se Julsånger. Julön (eng. Christmas island). 1. En till Fanningöarna, Polynesien, hörande ö (atoll) i Stilla oceanen under 1° 57′ n. br. och 157° 27′ v. lgd. Areal 606 kvkm. Den upptäcktes af Cook 24 dec. 1777 och togs i besittning af nordamerikanerna, hvilka där ämnade tillgodogöra sig guanolagren, men öfvergafs sedan af dem och annekterades 1888 af engelsmännen. Den har nu omkr. 100 inv. — 2. Ö, 300 km. s. om Javas västra ända, under 10° 25′ s. br. och 105° 42′ ö. lgd, förenades i jan. 1889 med engelska kronkolonien Straits settlements och hade 1907 1,180 inv., som bearbeta öns rika fosfatlager. Ön var obebodd, då den 1688 besöktes af Dampier. Den har en areal af 102 kvkm. och en höjd af 356 m. samt består af kalksten ofvan en vulkan, som i branta afsatser uppstiger från ett djup af mer än 4,000 m. När de förste nybyggarna kommo till ön (1897), hade den tät timmerskog och rik undervegetation. En monografi öfver ön har skrifvits af C. W. Andrews vid British museum (1900). (J. F. N.) Jumala [jō-], finsk myt., betyder f. n. ”gud” (gud i allmänhet, äfvensom de kristnes gud), hos de ortodoxe finnarna äfven ”helgonbild”. Ordet är för första gången belagdt i Olof den heliges saga (1026), där Jómali omtalas som bjarmernas (här: karelernas) gud med bildstod i en helig lund; det förekommer i lapskan (ibmel, jubmel, ”gud”, troligen lån från finskan), och dess stamord har man antagligen i det tjeremissiska jumo (”den högste guden”, äfven epitet för särskilda gudar) samt i förra leden af det mordvinska jondol (”blixt”); däremot är det osäkert, huruvida vissa afledningar i andra finsk-ugriska språk äro att hänföra till samma stam. Ordets ursprungliga betydelse är svår att fastställa, då man icke kunnat enas om dess etymologi. Den gamla härledningen af jumu, ”dån” (hvaraf jumala, ”åskans hem, himmel, himmelens gud”) torde böra förkastas. Enligt en förklaring (framställd af förf.) skulle man här ha att göra med en efterbildning af det indiska bhagas, ”lycka”, ”lyckobringare” (gudaepitet), fornpers. baga, ”gud” (som lånats till mordvinskan i formen pavas, ”lycka”, ”gud”), i det nämligen den finska stammen juma- skulle betyda ”lycka” och genom ariskt inflytande blifvit benämning på gud (jfr det nämnda indiska ordet); denna förklaring är likväl icke säker. Man har äfven sökt finna en arisk etymologi för ordet, men de hittills framställda försöken förefalla mindre sannolika. E. N. S. Jumelbomull [ʃymä′l-]. Se Bomullsindustri, sp. 1055, och Egypten, sp. 1465. Jumet [ʃymǟ], industrikommun i belgiska prov. Hainaut, med stor glas- och järnindustri samt stenkolsgrufvor. 26,531 inv. (1903). J. F. N. Jumfru. Se Jungfru 3. Jumièges [ʃymiǟʃ], lat. Gemmēticum, franskt benediktinkloster, stiftadt 654 af Filibert den helige, sedan 1621 tillhörigt maurinernas kongregation,