<img l>
många nya områden och stammar, samt ytterligare
till monbuttu- eller mangbáttu-folkets land
och floden Uelle. Denna öfvergick han på flera
punkter, hvarefter han drog västerut för att
undersöka Njam-Njams västligare områden. I
begrepp att 1883 återvända till kusten och
Europa, måste han söka sin tillflykt hos Emin
Pascha i Lado. Tillsammans med denne och
Casati vände han sig till Unjoro och ämnade
därifrån framtränga till östkusten, men
härskaren af Uganda nekade honom att färdas
genom hans land. Till hans undsättning afgingo
1885 under Fischer och Lenz två expeditioner,
hvilka likväl ej funno honom. Slutligen lyckades
han genom att kringgå Uganda komma till Sansibar
1886, men med förlust af sina samlingar. Bland
mera viktiga resultat af J:s resa i njam-njams
land var undersökningen af Uelles öfre lopp,
hvarigenom senare, till följd af van Gèles
expedition uppför Ubangi, dessa båda strömmars
identitet blef konstaterad. Sina erfarenheter
och högst viktiga vetenskapliga iakttagelser
meddelade han i ”Petermanns mitteilungen” samt
i det stora verket
Reisen in Afrika 1875—86
(3 bd, 1889—91).
Junkerhof [jo'ȵkerhåf]. Se
Danzig, sp. 1383,
jämte fig.
Junker Karl. Se
Folkungaätten, sp. 794.
Junker Knut. Se
Knut Haakonssön jarl.
Junkershamns batteri, på Gottland, i Östergarns socken,
byggdes 1713 och bestyckades med 8 kanoner,
men lämnades efter kriget att förfalla.
L. W:son M.
Junkerskolor. Se
Junker.
Junkoid, bot., säges om ett blad, som är långt,
smalt cylindriskt och ofåradt; dylika blad
finnas hos
Juncus-arter, cyperacéer och några
umbellater. Med junkoida skott, förekommande hos
Scirpus- och
Juncus-arter och
Restionaceæ,
menas sådana höga, cylindriska, bladlösa och
ogrenade skott, som likna artens blad. Växter med
junkoida blad eller skott förekomma i synnerhet
på våt och kall, för vindarna utsatt mark.
G. L—m.
Juno, fornromerskt namn på en
gudinna. Till följd däraf att den motsvarande
grekiska gudinnan Hera blef känd och dyrkad i
Rom, nyttjades sedan företrädesvis namnet J. att
beteckna dennas väsen och verksamhet (se
Hera). —
Hos romarna framträdde
Juno företrädesvis
som himlaljusets gudinna, åt hvilken var
helgad
calendæ, den första dagen i månaden,
då månen åter visade sig efter nytändningen,
liksom Juppiter (Zeus) hade ”idus”, fullmånens
dag. Däraf fick hon namnet J.
lucina (af
lat.
lux, ljus); och, eftersom ljuset tänktes
födas af mörkret, såg man i henne barnsbördens
gudinna. Särskildt egnades henne dyrkan af gifta
kvinnor, och hennes fest,
matronalia, firades
1 mars. Såsom äktenskapsgudinna hette hon J.
pronuba. — En särskild junokult var den i
Latium, där gudinnan åkallades som J.
sospita mater regina,
d. ä. den frälsande modern-himladrottningen, och
hade sin helgedom i Lanuvium. En afbildning af
”J. sospita” finnes i Vatikanen. Hon föreställes
där klädd i kvinnodräkt, med getskinn ofvanpå,
och har en lans i den högra, en sköld i den vänstra
handen. Dessutom dyrkades hon flerstädes som
himladrottning och maka åt Juppiter. Så i Rom på
Capitolium, där hennes bild var uppställd i det
bekanta templet. I Kroton åtnjöt hon dyrkan som
J.
lacinia, och till hennes ära var där
byggdt ett tempel midt i en lund, där Hannibal
åt henne uppreste ett altare med en inskrift,
som redogjorde för hans bragder.
R. Tdh.
Juno sospita. Antik staty (i Vatikanen).
Juno, astron., en af småplaneterna
mellan Mars och Juppiter, den tredje i
upptäcktsordningen. J. upptäcktes af Harding
1 sept. 1804. Medelafståndet från solen är
2,668 gånger jordens och omloppstiden 4,36 år.
E. J. (B—d.)
Junones, rom. myt. Se
Genius.
Junonisk, lik gudinnan Juno (se d. o.),
majestätisk, ståtlig, yppig (om kvinnor).
Junosuando, by med kapell, poststation och
gästgifvargård i Pajala socken, Norrbottens
län, omkr. 150 km. n. ö. om Gällivare, vid
Torne älf, nära Tärendö älfs utflöde. Omkr. 19
km. västligare längs landsvägen till Vittangi
ligger strax inom lappmarksgränsen i Jukkasjärvi
socken J. masugnsby, hvarest, sedan järnmalm 1640
där upptäcktes, masugn anlades 1647 (sedermera
flyttad till Tornefors vid Torne älf), utgörande
ett af de många Kengisverken.
Junot [ʃynå̄]. 1.
Andoche J., hertig af
Abrantes (fr.
duc d’Abrantès), fransk general,
f. 23 okt. 1771 i Bussy-le-Grand (dep. Côte
d’Or), d. 29 juli 1813 i Montbard, blef 1792
frivillig och ådrog sig Napoleons uppmärksamhet
vid belägringen af Toulon 1793, blef dennes
adjutant och följde honom sedan under fälttågen
i Italien och Egypten. Efter 18 brumaire (1799)
blef han kommendant i Paris, användes sedermera
som diplomat
