(ambassadör i Portugal 1805) och utnämndes 1806 till
guvernör i Paris. Hans intriger med Caroline
Bonaparte väckte Napoleons missnöje, hvarför
han aflägsnades som befälhafvare för den mot
Portugal 1807 utsända expeditionen. Han intågade
i Lissabon, till belöning hvarför han upphöjdes
till hertig af Abrantes, men slagen af Wellington
vid Vimeiro, nödgades han genom konventionen i
Cintra 1808 utrymma Portugal. Därefter deltog
han i Massénas olyckliga fälttåg i Portugal
1810—11 samt 1812 i kriget mot Ryssland, där hans
overksamhet under slaget vid Valutina vållade
Napoleon oersättlig skada. Han utnämndes till
guvernör öfver Illyriska provinserna, men blef
sinnessjuk.
2.
Laure J., hertiginna af
Abrantes
(fr.
duchesse d’Abrantès), den föregåendes maka,
född
Permon, dotter till en rik köpman,
f. 1784 i Montpellier, d. 1838 i Paris i
armod. Under revolutionen knöt hon i Paris
nära bekantskap med general Bonaparte och
hans adjutant Junot. Som denne senares maka
spelade hon därefter en lysande roll inom
det parisiska sällskapslifvet, öfverhopad
för en tid af Napoleons ynnestbevis, hvilka
dock snart förvandlades i onåd till följd
af hennes gemåls olyckliga kapitulation i
Cintra 1808. Efter Junots död, 1813, förbjöds
hon att vistas i Paris, hvilket förbud hon
s. å. öfverträdde, i det hon återvände till
Frankrikes hufvudstad, där hon slöt sig till
Bourbonerna, då kejsarens penningunderstöd
uteblefvo. — Laure J. är känd som författarinna
till
Mémoires (18 bd, 1831—34), hvilka, hållna
i en lätt och behaglig stil, genom en mängd
historiska notiser och anekdoter karakterisera
Napoleon och revolutionstiden. Se I. Turquan,
”La générale Junot, duchesse d’Abrantès”
(1901). Laure J. är hufvudpersonen i Mathilda
Mallings roman ”Fru guvernören af Paris” (1895).
1 o. 2. (G. K.)
Junsele. 1. Socken i Västernorrlands
län, Resele tingslag. 1,323 kvkm. 3,662
inv. (1908). J. utgör ett konsist. pastorat
i Härnösands stift, Ångermanlands västra
kontrakt. — 2. Revir i Mellersta Norrlands
öfverjägmästardistnkt, Västernorrlands län,
omfattar delar af Anundsjö och Skorpeds
socknar, äfvensom Junsele, Ådals-Lidens,
Resele, Eds, Multrå, Sånga, Öfver-Lännäs,
Boteå, Styrsnäs och Ramsele socknar och är
indeladt i 3 bevakningstrakter. Inom reviret
äro belägna 29 allmänna skogar om tillsammans
38,273 har, däraf 19 stycken kronoparker med
en sammanlagd areal af 32,808 har (1905).
2. M—g.
Junta l.
Junti, boktryckarfamilj. Se
Giunta.
Junta [sp. uttal cho'nta; af lat.
junctus,
förenad], eg. förening; församling, utskott,
kommitté; i Spanien särskildt benämning
på vissa administrativa och politiska
församlingar, egenmäktigt bildade eller kallade
af monarken.
Stora juntan var en af Karl
II (1665—1700) tillsatt kommitté för att afgöra
inkvisitionens befogenhet. Mest bekanta äro den
af Napoleon 1808 till Bayonne sammankallade
juntan samt den s. å. af spanjorerna bildade
centraljuntan med förgreningar, provinsjuntor,
som ledde befrielsekriget mot fransmännen. — Den
s. k.
Junta foral, hvilken skulle vidmakthålla
de baskiska provinsernas särskilda rättigheter,
har efter fueros’ (se d. o.) upphäfvande
1876 förlorat sin betydelse. — I Portugal
ingår ordet i benämningarna på de kommunala
representationerna i socken (parochialjunta)
och län (generaljunta). Om
junta dos mathematicos
där se
Behaim, sp. 1221.
Juntan (se
Junta), politisk-litterär
förening eller krets i Uppsala på 1790-talet,
hvilken samlades kring Benjamin Höijer och
G. A. Silverstolpe. Hos den sistnämnde plägade
kretsens medlemmar intaga sina middagar och
utbyta tankar om politisk frihet och tysk
litteratur. Se närmare
Höijer, sp. 242.
Juntiner, s. k.
Giuntatryck. Se
Giunta.
Juon, Paul, rysk tonsättare, f. 1872 i Moskva,
studerade där vid konservatoriet för Arensky
m. fl. och i Berlin för Bargiel, var under ett
år lärare vid det nybildade konservatoriet i
Baku och bosatte sig 1897 i Berlin, där han 1906
blef kompositionslärare vid musikhögskolan. Som
kompositör har J. gjort sig bemärkt för form- och
klangsinne. Han har hufvudsakligen egnat sig åt
kammarmusiken och närmast i Brahms’ anda skrifvit
bl. a. en stråkkvintett, pianotrio, pianosextett
samt, såsom varm beundrare af skandinavisk
natur och konst, en medryckande rapsodi (för
piano och stråkar) öfver grundstämningen i
Selma Lagerlöfs ”Gösta Berlings saga” (spelad
i Stockholm 1909 med tonsättaren vid pianot),
en trio-caprice efter samma diktverk och en
orkesterfantasi öfver danska folkvisor (jämte
det köpenhamnska rådhusklockspelets motiv). Han
har äfven komponerat pianostycken och sånger
samt skrifvit
Praktische harmonielehre (2 bd,
1901).
E. F—t.
Jupe [ʃypp], fr., kjol.
Jupiter. Se
Juppiter.
Jupon [ʃypå̄'], fr., underkjol.
Juppiter l.
Jupiter hette hos romarna och
andra italiska folk den högste himmelsguden,
”himlafadern”, motsvarande grekernas Zeus
(se d. o.). Namnet J. är bildadt af
Jovis
(urspr. Djovis, likasom
Zeus af roten
djav-
l.
djev-, den ljusa himlarymden, luftkretsen)
och
pater, fader. Han hette äfven
Diespiter, dagens fader. Likasom den grekiske
Zeus råder han i främsta rummet öfver
alla luftkretsens företeelser och dyrkas
därför såsom
J. Fulgurator l.
Fulminator,
blixtguden,
J. Tonans (åskguden, dundraren)
och
J. Pluvius (regnguden). F. ö. sträcker
sig hans gudamakt till lifvets alla områden,
och han har en mängd olika binamn.
Som segergifvare i striden heter han
J.
Victor, äfven
J. Stator (”som bringar slagordningen att hålla
stånd”), som den, åt hvilken den romerske
fältherren brukar hembära
spolia opima
(se d. o.),
J. Feretrius, som statens beskyddare
och upprätthållare
J. Conservator. Som hägnare
af rätt och trohet åkallades han vid fördrags
afslutande och står då
Juppiter jämte Juno och Minerva, efter midtpartiet
af en antik relief, som återger gafvelfältet
på det capitolinska Juppitertemplet i Rom.
