sammanträder periodvis; för hvarje gång inkallas nya jurymän. Reglerna för valet af jurymän äro högst växlande. Allmänt gäller, att endast män af en viss ålder, bildning, medborgerlig ställning och god frejd kunna användas till jurymän, likasom att personer, som bekläda vissa offentliga befattningar, äro från jury uteslutna. Öfver alla de personer inom ett större distrikt, hvilka kunna till jurymän användas, uppgöres en ”grundlista”; från denna öfverflyttas för hvart år ett visst antal till en ”årslista”, och bland de på denna upptagna inkallas slutligen erforderligt antal till tjänstgöring vid hvarje session (”tingslistan”). För hvarje särskild sak utses därefter jurymän på det sätt, att, sedan personer, hvilka kunna vara jäfviga att döma i saken, uteslutits, ett större antal namn (vanligen dubbelt så många, som erfordras) uttages; därefter uppropas dessa efter lottning, då åklagaren och den tilltalade ega att, utan uppgifvet skäl, utesluta lika många, hvarmed fortfares, till dess att antingen det nödiga antalet namn lämnats utan anmärkning eller ock blott så många namn återstå, som till fulltalig jury erfordras. De valde aflägga ed, hvarefter förhandlingen af saken eger rum. Efter dennas slut skall juryn som sådan afgifva svar å de frågor, som föreläggas densamma. Enligt engelsk rätt erfordras för ett ”verdikt” enhällighet; kan icke sådan vinnas, vare sig för eller mot den tilltalade, åtskiljes juryn, och målet hänskjutes till en ny jury. På kontinenten gäller icke fordran på enhällighet, utan den tilltalade frias, såvida icke två tredjedelar af juryn rösta emot honom. Icke alla brottmål framläggas för jury; den omgång och uppoffring å de enskildes sida för det allmänna, som äro förenade med juryns användande, kräfva en inskränkning. Endast i gröfre brottmål anses juryförhandling i allmänhet nödvändig, och äfven i dessa användes den vanligen icke, när den tilltalade aflagt en trovärdig bekännelse. Särskildt vid politiska och pressförbrytelser anses den dock alltid vara behöflig, emedan i sådana fall den offentliga maktens organ kunna misstänkas för bristande frihet i omdöme. Att inom jurydomstolen rätt fördela kompetensen mellan juryn och domarna är en af juryinrättningens svåraste uppgifter. Den slutliga domen skall utgöra ett resultat af bådas samarbete; detta arbete tillgår dock icke så, att de gemensamt rådpläga och besluta, utan så, att hvardera afdelningen bestämmer sin särskilda del af domen. Till det yttre framträder förhållandet mellan juryn och domaren så, att juryn besvarar en eller flera af domaren framställda frågor och att domaren i enlighet med svaren måste afgifva sitt yttrande i saken. Bestämmandet af straffet, själfva straffmätningen, tillhör domaren ensam; juryn skall endast gifva ett underlag för domen. Men hvad skall detta yttrande innehålla? På grund af juryns historiska utveckling har i den engelska rätten förhållandet mellan juryn och domaren kommit att uttryckas så, att den förra besvarar den faktiska delen af frågan, den senare själfva rättsfrågan; och man har på grund däraf antagit, att det tillkommer juryn endast att afgöra om vissa fakta få anses vara bevisade eller icke, men att allt, som är af rent juridisk natur, faller utom dess kompetens. Denna uppfattning var den förhärskande vid juryns införande i Frankrike och blef i viss mån bestämmande för juryns utveckling på kontinenten. Man antog, att afgörandet, huruvida vissa uppgifna handlingar äro bevisade eller ej, kräfver ”endast förstånd och samvete” och därför med skäl tillhör juryn, men att bestämmandet af det straff, som bör följa, är den enda rättstillämpningen och därför bör hänskjutas till domaren. I själfva verket är denna uppfattning hvarken den engelska rättens eller i sig själf riktig. Den engelska juryn besvarar frågan, huruvida den tilltalade är skyldig eller icke till det brott anklagelseakten närmare angifver. Detta svar innefattar otvifvelaktigt äfven ett besvarande af rättsfrågor; ty ingen kan säga, huruvida vissa fakta lagligen böra anses för t. ex. mord, dråp, vållande till annans död, huruvida skulden upphäfves genom bristande tillräknelighet m. m., utan att han förstår, hvad lagen menar med dessa begrepp. Skulle därför juryn på egen hand afgöra frågan om skuld och oskuld, kunde för visso dess ”verdikt” blifva ett rent hugskott. I England ger emellertid domaren juryn en framställning af hela den rättsliga sidan af saken (charge), genomgår de olika möjligheterna från juridisk synpunkt och anvisar juryn att yttra sig jakande eller nekande om skuldfrågan, allteftersom den finner ett eller annat särskildt angifvet faktum lagligen styrkt eller icke, hvarvid han tillika ”resumerar” den förebragta bevisningen och uttalar sin åsikt om dess resultat. Juryn är väl icke uttryckligen förpliktad att följa denna anvisning, men ett afvikande därifrån betraktas som brott mot jurymanseden. Den engelska juryn pröfvar således formellt hela rättsfrågan, med undantag af frågan om straffmätningen, men gör det under omedelbar ledning af domaren. I Frankrike sökte man gifva juryn dess förment rätta ställning genom att icke affatta frågan så som i England, utan i frågan upptaga brottets i lagen gifna kännemärken, helst med lagens egna ord — sålunda, för att taga ett exempel ur svensk rätt, skulle frågas icke, om den tilltalade är skyldig till mord, utan om han i afsikt att döda med berådt mod beröfvat någon lifvet —, och denna form för frågan har där bibehållit sig. Denna upplösning af frågan ger densamma emellertid endast skenbart karaktären af ett rent faktiskt spörsmål; uttrycken ”berådt mod” och ”uppsåt att döda” ha en bestämd juridisk betydelse, och äfven om, såsom i Frankrike i vissa fall skall ske, lagens uttryck utbytas mot andra, måste de alltid förstås efter lagens mening, om frågan skall rätt besvaras. Juryn verkställer sålunda alltid en rättstillämpning. Såväl i Frankrike som i öfriga länder med jurydomstol skall juryn erhålla ledning för sitt omdöme genom en framställning af sakens rättsliga sida (och i allmänhet också en sammanfattning af bevisningen) af domstolens president. Någon full trygghet för, att denna framställning följes, ges icke. Om likväl domstolens ledamöter anse juryn utan skäl ha fällt den tilltalade, kunna de upphäfva beslutet och underställa målet en ny jury: ett obehörigt friande kan däremot icke af domstolen häfvas. Därigenom att det är domstolen, som bestämmer, hvilka frågor skola föreläggas juryn, inskränkes juryns frihet; denna är hänvisad till de brott, som domstolen anser kunna föreligga, och får endast jakande eller nekande besvara frågorna (i deras helhet eller delvis), men icke sätta något annat i stället. Det är därför af vikt, att frågorna framställas så, att icke juryn, om den icke