är af samma mening som domstolen angående det föreliggande brottets beskaffenhet, skall nödgas fria, ehuru den anser den tilltalade skyldig till ett annat brott. Domstolen bör i sådant fall uppställa en ”eventuell” fråga, för den händelse att juryn skulle besvara den första frågan nekande; dock eger domstolen härvidlag icke full frihet, emedan den i allmänhet icke får gå utom åklagarens formulering af åtalet. Utom den egentliga skuldfrågan, hvilken framställes särskildt för hvarje åtaladt brott och för hvarje tilltalad person, kunna i juryförfarandet på kontinenten äfven andra s. k. ”tillsats”- eller ”bifrågor” framställas: huruvida särskilda omständigheter, som utesluta straffbarheten, föreligga, om kvalifikationsgrunder eller förmildrande omständigheter böra antagas m. m. Har den framställning af sakens rättsliga sida, som lämnats juryn, varit oriktig, kan domen efter klagan häfvas. I öfrigt är möjligheten att genom domens öfverklagande vinna ändring däri inskränkt till den rättsliga sidan af målet; ny pröfning af bevisningen i högre instans är utesluten. Grunden till juryns stora utbredning har man utan tvifvel främst att söka på det politiska området. Juryn var, då den först infördes i Frankrike, en omedelbar tillämpning på domarmakten af Montesquieus sats om maktens delning, och den har alltjämt uppfattats som ett korollarium till folkfrihetens och själfstyrelsens grundsats. Äfven från rättskipningens synpunkt erbjuder den utan tvifvel väsentliga fördelar. Den gör rättskipningen i god mening populär, underhåller rättsmedvetandet hos folket och låter det sunda oförvillade omdömet säga sitt ord med vid rättens skipande, hvilket särskildt inom straffrätten är af vikt, då gränsen mellan det tillåtna och det otillåtna ofta nog måste bestämmas, med hänsyn till hvad lifvets vanliga förhållanden fordra. Jurydomstolen påkallar en följdriktig tillämpning af grundsatsen om muntlighet och omedelbarhet i rättegången och om bevispröfningens frihet; den utesluter möjligheten af det äldre förfarandets formalism. Men dessa fördelar sammanhänga icke nödvändigt med juryn. Omedelbarhet och muntlighet likasom fri bevispröfning kunna tillämpas utan jury, och ett verksamt deltagande af lekmän i rättskipningen är möjligt äfven under annan form än jury. Från rättskipningens synpunkt kan det icke gärna förnekas, att användandet af denna form är förenadt med betänkliga olägenheter. Den möjliggör godtycke från jurymännens sida i stället för sådant från domstolens, och den ofvan påvisade omöjligheten att skarpt söndra rättsfråga och bevisfråga leder ofta nog därtill, att frågor underställas juryn, hvilka den icke kan vara mäktig att lösa. Där juryn på grund af en traditionell uppfattning vid sitt bedömande af rättsfrågor, såsom i England, icke afviker från domarens anvisning, ligger uti juryformen ingen fara; men erfarenheten från andra länder visar, att en sådan frivillig begränsning från juryns sida icke alltid kan förväntas. Väl gifves mot ett orättvist fällande skydd i domarnas makt att då ingripa. Men mot ett godtyckligt eller på missförstånd grundadt friande ges ingen hjälp; och att söka ett berättigande till ett sådant förhållande däri att, när juryn icke finner, att den åtalade handlingen är brottslig, oaktadt den är det, den tilltalade bör frias, emedan antagligen icke heller han själf kunnat inse handlingens brottslighet, synes icke kunna uthärda en närmare pröfning. Jury i tryckfrihetsmål. Den svenska tryckfrihetsförordningen stadgar i § 5, att ”lagligheten af åtalade tryckta skrifters innehåll skall pröfvas af en jury eller nämnd”. Denna skall bestå af 9 personer, hvilka väljas så, att hvar och en af parterna utser 4 samt domstolen 5 personer, mot hvilka laga jäf ej förefinnes, hvarefter hvardera parten utan anförande af skäl utesluter en bland de af motparten och en bland de af rätten utsedde. Någon lista på valbara personer upprättas icke; det föreskrifves blott, att till jurymän skola tagas i orten boende, ”för medborgerlig dygd väl kända” personer. Förlust af medborgerligt förtroende torde således få anses vara det enda hindret för valbarhet. Juryn åhör icke förhandlingen i målet. Först sedan denna är slutad, sammanträder juryn, då domaren till densamma öfverlämnar den åtalade skriften och handlingarna i målet jämte ”en kort och noga bestämd skriftlig sammanfattning af målets beskaffenhet och skick”. Domaren framställer därefter den fråga, som af juryn skall besvaras: är den åtalade skriften brottslig efter det lagens rum åklagaren åberopat? Har åklagaren alternativt åberopat flera lagrum, framställas däremot svarande alternativa frågor. Någon närmare utveckling af de åberopade lagrummens innehåll ger domaren icke. Efter enskild öfverläggning afger juryn sitt svar. Till den anklagades fällande erfordras, att minst 2/3 af de röstande därom äro ense; i annat fall är han frikänd. Sedan svaret meddelats domstolen, afkunnar denna utslaget, hvilket, om den tilltalade förklarats skyldig, innehåller bestämmelse af straffet. I. Afz. Juryman. Se Jury och Jurydomstol. Jus (plur. jura), lat., mänsklig rätt i allmänhet, i motsats till gudomlig rätt, fas (se d. o.); subjektiv rättighet; rättvisa; objektiv rättssats, lag, lagfarenhet. Jfr Rätt.<br> <tab>1. J. accrescendi. Se Accrescensrätt.<br> <tab>2. J. advocatiæ [-tsie], lat. Se Jura, sp. 299.<br> <tab>3. J. albanagii, lat. Se Hemfallsrätt.<br> <tab>4. J. alluvionis, lat., rätt till alluvion (se d. o.).<br> <tab>5. J. angariæ, lat., folkr., den af krigförande makt utöfvade befogenheten att, oberoende af egarens samtycke, begagna för krigsändamål (t. ex. transporter, vattenspärrning) de neutrala fartyg, som befinna sig inom dess maktområde. Ett sådant förfarande medför ovillkorlig skyldighet att hålla fartygsegaren fullt skadeslös. I fransk-tyska kriget 1870—71 kom grundsatsen till användning, när 6 engelska handelsfartyg på befallning af en preussisk general sänktes i Seinefloden och denna åtgärd erkändes af engelska regeringen vara en utöfning af jus angariæ. Enligt svensk rätt är det befälhafvare å svenskt fartyg förbjudet att låta nyttja sig och sitt fartyg för transport af krigförandes trupper eller befordran af deras depescher (§ 6 i k. kung. 30 april 1904), och enligt äldre författningar var sådan befälhafvare skyldig att formligen protestera, om han tvangs därtill mot sin vilja.<br> <tab>6. J. belli, lat., ”krigets rätt”, sammanfattningen af de folkrättsliga bestämmelser, som gälla vid krigs förande. Se Krig.<br> <tab>7. J. cæsareum, lat. Se Kejsarrätt.