ställning före föreningen med Sverige", 1884). J. förblef i Norges ego till 1645, då det genom freden vid Brömsebro lades till Sverige och en kort tid synes ha bildat ett län med Härjedalen, hvarefter det med detta ingick i det stora Västernorrlands län. När detta delades 1762, bildades ett län af J., Ångermanland och Medelpad, medan Härjedalen lades till det nybildade Gäfleborgs län, men 1810 förenades J. och Härjedalen till Jämtlands län. -- Landskapets vapen är en i blått fält gående älg, silfver, anfallen i ryggen af en örn, guld, och i bringan af en varg, guld; hertiglig krona. K. S. I geologiskt afseende utmärkes J. genom den stora utbredning, som silursystemets aflagringar, kalksten, lerskiffer m. m., där ega. Hela den centrala delen upptages däraf, alltifrån Klöfsjö i s. öfver hela Storsjöområdet samt vidare förbi Åreskutan och Kallsjön i n. v. och Ströms vattudal i n. till Tåsjö i Ångermanland. Sydöstra och östra delarna af J. upptagas hufvudsakligen af en grof ögongranit (Refsundsgranit), hvarjämte såväl andra graniter som gnejs och något hälleflintgnejs där utgöra berggrunden. En granit, som är yngre än urberget, uppträder inom Ragunda socken i östligaste delen af J. samt inom Offerdals socken och v. därom emot norska gränsen i n. v. Porfyr träffas också inom sistnämnda fjälltrakt, men hufvudparten af fjällområdena inom J:s västra och norra delar, till afstånd af 50--80 km. från riksgränsen, är uppbyggd af en mäktig serie kristalliniska skiffrar (glimmer- och hornbländeskiffrar, fylliter m. m. jämte kvartsit, sparagmit m. m.), de s. k. fjällskiffrarna, af hvilka en del räknas till det prekambriska, algonkiska systemet, en del åter anses vara omvandlade siluriska bergarter. Inom nämnda fjällregioner ha väldiga rubbningar och förskjutningar egt rum. Upptornade i kolossala, delvis öfverändakastade veck ha de algonkiska lagerkomplexerna blifvit af de bergskedjebildande krafterna pressade framåt mot ö. och skjutna långt öfver de yngre silurlagren ("öfverskjutning"). Åreskutan, Oviksfjällen, Landverkshöjden och Offerdalshöjden äro återstående delar af den sålunda milsvidt öfverskjutna "skollan". Uti fjällskiffrarna äro J:s i allmänhet föga betydande malmfyndigheter belägna: kopparkis i förekomsterna på nedre sluttningen af Åreskutan, magnetkis jämte kopparkis i Herrångskalsgrufvan och Bunzows grufva samt magnetkis vid Lundörren nära Härjedalsgränsen. Den fasta berggrunden täckes till en mycket stor del af istidens morängrus (jökelgrus, kross-stensgrus), hvilket bildar den allmänna jordmånen, utom på de mera inskränkta områden, som upptagas af torfmossar samt af de på lägre mark utmed vattendragen aflagrade svämbildningarna. Morängruset besitter inom stora trakter, i synnerhet där silursystemets bergarter bilda underlaget, en ganska stor bördighet till följd af sin kalkhalt samt inblandningen af lätt vittrande och sönderfallande lerskifferfragment. Området kring Storsjön är bekant för sin godartade jordmån. Af J:s rullstensåsar är den mellan Skalstugan och Bodsjöedet utsträckta synnerligen vackert utbildad. -- Här och där, t. o. m. så långt upp bland fjällen som vid Medstugan, finnes en stundom af morän täckt, tydligt skiktad, delvis kalkhaltig lera (issjölera), som aflagrats i de sjöar (issjöar), hvilka under ett visst skede af istiden uppdämdes till ganska betydlig höjd öfver stora områden och af hvilka Storsjön, Kallsjön, Nälden m. fl. äro återstoden. Strandterrasser högt öfver dessas nuv. nivåer angifva de forna issjöarnas storlek. Mot istidens slut afsmälte nämligen den skandinaviska landisen tidigare inom det egentliga fjällområdet än inom låglandet i det centrala Norrland. En stor iskalott blef liggande kvar ö., s. och s. ö. om Storsjön, där gränsen mot Medelpad och Härjedalen nu går, och därigenom uppdämdes det vatten, som i nutiden söker sig ut från fjälltrakterna mot Östersjöbäckenet, till stora sjöar, som stego, ända till dess de fingo aflopp öfver svensk-norska halföns vattendelare till Atlanten. De troligen största och de enda något närmare kända af dessa s. och ö. om halföns vattendelare uppdämda s. k. issjöar äro de centraljämtska. I samband med isens afsmältning öppnades allt lägre passpunkter, hvarigenom sjöarna gradvis sänktes, ända tills de, då isen helt afsmälte, fullständigt uttappades. De ännu öfverallt i fjälldalarna och utmed höjderna bevarade strandmärkena visa, att vattnen intagit flera skilda nivåer; de, som klarast och allmännast skönjas, ligga på 560, 465, 410 och 360 m. ö. h. Strandterrasser, strandvallar m. fl. strandbildningar finnas allmänt på nämnda höjd utmed Oviksfjällens fot, Åredalen, Kallsjön, Storsjön m. fl. nutida sjöar. Den största af de centraljämtska issjöarna torde ha intagit en yta ungefär tre fjärdedelar så stor som Vänerns (se närmare A. G. Högbom, "Om märken efter isdämda sjöar i Jemtlands fjälltrakter", i Sv. geol. undersökn., 1893, ser. C. n:r 128, och G. Andersson, "Den centraljämtska issjön", ibid., 1897, ser. C. n:r 166, och i "Ymer", 1897). Litt.: se Härjedalen, sp. 143. E. E. G. A. Det jämtländska allmogemålet hör till den nordskandinaviska (norska) gruppen med tungspets-r, "tjockt" l och öfriga med dessa båda följande "tjocka" språkljud, förmjukning af k och g äfven inuti ord, bestämd sing. fem. och plur. neutr. på vok., neutr. sing. e, plur. mask. och fem. -an- o. s. v., samt 1:a konjug. utan -de, -d, -t i pret. Jämtländskan kominer f. ö. mycket nära Norges nordanfjällska mål (trondhjemska), har liksom dessa förlorat slut-e och -a, t. ex. kook, koka, heest, hästar, tyykt, tyckte, uut, ute, och visar tilljämning (assimilation) i ord med tidigare kort vokal före kort konsonant: tälä, tala talade talat, lovo, lofva lofvade lofvat, stugu, stuga, byry, burit, o. s. v., har i-omljud i pres. ind. af starka verb, t. ex. fer (jag) far, samt pron. mä, vi, dä, ni; och den står genom dessa och andra kännetecken jämte härjedalskan de nämnda norska målen närmare än öfriga svenska, såsom ju också af landskapets historia kan väntas. Märk dessutom börjande hl- i st. f. sl-, t. ex. hlut, slut, tonförlust hos l före t, rs i st. f. r före k och p, t. ex. stärsk, stark, frikativt g, t. ex. steg och stugu, diftong för gammalt au, t. ex. läus, lös, staup, stöp, särskilda dativformer: sing. -ä, -en, -än, plur. -om, genit. genom omskrifning, t. ex. farfar hans far men, min fars farfar, obestämd art. vid namn, t. ex. en Grålle, samt dubbel art. vid attribut: i hel i hälvmil, en hel halfmil o. s. v. Allmogens tal blir genom allt detta för en vid detsamma ovan svensk mycket svårt att förstå. Från de egentliga jämtmålen skiljer sig i s. Bergs-, i ö. Ragundamålen med kvarstående -e (kaste o. s. v.), de senare