är kändt i fullkomligt rent tillstånd. Den motsvaras af en mängd salter, järnoxidul- eller ferrosalter, som i kristalliseradt tillstånd i allmänhet äro gröna och utmärkas genom stor benägenhet att upptaga syre, hvarigenom de förvandlas till basiska oxid-(ferri-)salter. De äro därför kraftiga reduktionsmedel i synnerhet vid närvaro af starka baser, såsom kali, kalk o. s. v. Järnklorur och järnjodur bildas genom inverkan af motsvarande vätesyror på järn. Järncyanur, Fe (CN)₂, bildar med andra cyanmetaller mycket beständiga komplexa salter, t. ex. blodlutsalt (se d. o.), K₄ (CN)₆ Fe, hvilka härleda sig från en kristalliserande 4-basisk vätesyra, som kallas ferrocyanvätesyra och tecknas H₃ (CN)₆ Fe. Denna syras kaliumsalt är gult blodlutsalt, dess ferrisalt berlinerblått (se d. o.). — Bland ferrosalterna är sulfatet eller järnvitriolen (se d. o.), Fe SO₄ + 7H₂ O, viktigast. Till ferriföreningarna hör järnoxid, Fe₂ O₃, som förekommer i mineralriket (se Blodstensmalm, Järnmalmer) och med konst erhålles genom glödgning af järnvitriol eller af basiskt ferrisulfat; oxiden återstår härvid som ett brunrödt pulver, Caput mortuum. I orent tillstånd utgör den rödfärg (se d. o.). Oxiden är föga löslig i syror och mycket hård; den nyttjas som poleringsmedel (Crocus Martis) och färg, äfven i porslinsmålning. Järnoxidhydrat, Fe (OH)₃, eller enligt andra Fe₂ (OH)₆, utgör sjö- och myrmalm samt erhålles som en brunröd, i syror löslig, men i alkalier olöslig fällning, då lösliga baser sättas till ferrisalter. Det nyttjas som desinfektionsmedel, emedan det till förruttnande ämnen afger syre och själf reduceras till järnoxidul (resp. karbonat och svafveljärn). I blandning med kalk nyttjas det till rening af lysgas från svafvelväte, som därmed ger svafvel, vatten och svafveljärn (se Lysgas). Med syror ger hydratet järnoxidsalter l. ferrisalter, hvilka äro hvita, gula eller bruna. Bland salterna märkas nitratet, Fe (NO₃)₃ + 6H₂ O, stora, ljust violetta kristaller, sulfatet, ljusgul saltmassa, som med kaliumsulfat ger järnalun, Fe K (SO₄)₂ + 12H₂ O (eller denna formel fördubblad), svagt violetta oktaedrar, pyrofosfatet, hvars lösning icke har öfriga järnsalters vidriga smak och ej fälles af alkali eller blodlutsalt, och järnklorid (lat. Chloretum ferricum), Fe Cl₃ + 6H₂ O, gulbrun delikvescent massa. Järncyaniden, Fe (CN)₃ eller Fe₂ (CN)₆, ger med cyankalium rödt blodlutsalt K₃ (CN)₆ Fe. Ehuru ferrihydratet till syror förhåller sig som bas, visar det sig dock i många fall som en syra. Sålunda uppträder det som syra i den allmänt förekommande järnoxiduloxiden l. magnetiska järnmalmen, (Fe O)₂ Fe O₂. Ferrisulfiden, Fe₂ S₃, är en svafla. Flera af dess svafvelsalter finnas i mineralriket, t. ex. kopparkis, Cu₂ S₂ (Fe S)₂, magnetkis, Fe₃ S₆ Fe₂, m. fl. Järnsyra är en mycket obeständig syrsättningsgrad af järn, som i form af kaliumsalt bildas genom inverkan af smältande salpeter på fint fördeladt järn eller genom inverkan af klorgas på järnoxid, blandad med kalilut. Salterna motsvara till sammansättningen sulfaten, således formeln M₂ O₂ Fe O₂, och äro till färgen purpur- eller körsbärsröda; i lösning sönderfalla de snart under afskiljande af ferrihydrat. — Om järnets användning i medicinen se Järnmedel. 2. Metall. Järnet är den mest använda af metallerna, hvarför dess förbrukning inom ett land plägar anses som en mätare af folkets kultur. Dess ymniga förekomst, lättheten att däraf kunna framställa de mångfaldigaste former samt de olika egenskaperna hos dess särskilda modifikationer göra det också mera än någon annan metall egnadt att tillfredsställa människans behof. Det förekommer i naturen vanligen i oxideradt eller svafvelbundet tillstånd; de jämförelsevis små kvantiteter gediget järn, som påträffats, kunna, vare sig de äro af telluriskt eller kosmiskt ursprung, betraktas endast som mineralogiska märkvärdigheter och ha ingen praktisk betydelse. I oxideradt tillstånd förekommer däremot järnet så allmänt spridt öfver hela naturen, att knappast någon kropp finnes, vare sig organisk eller oorganisk, hvaruti järn ej ingår. Då dess syreföreningar, eller oxider, förekomma samlade i så stor mängd, att de kunna varda föremål för praktisk bearbetning, kallas de järnmalmer (se d. o.). Fyndigheter innehållande järnet i form af svafvelföreningar äro ej brytvärda i och för järnframställning, då svafvel inverkar högst menligt på järnets egenskaper och endast med stor svårighet kan i tillräcklig grad aflägsnas därur, om det ingår i afsevärd mängd. Sedan större delen af det i svafveljärnet ingående svaflet blifvit begagnadt för andra industriella ändamål, använder man dock understundom den järnrika oxiderade återstoden (purple ore) till järnframställning. I den användning järnet har i det praktiska lifvet förekommer det aldrig fullständigt rent, utan städse förenadt med större eller mindre mängder andra ämnen. Denna halt af främmande ämnen är af den största betydelse för järnets egenskaper, då olika ämnen alltefter den mängd, i hvilken de ingå i järnet, bibringa detta olika egenskaper. På samma sätt förändras äfven järnets egenskaper alltefter den värmebehandling eller bearbetning det underkastats. Det är tack vare det inflytande, som dessa tre faktorer — sammansättning, värmebehandling och bearbetning — utöfva, som järnet kan erhållas i en sådan mångfald olika modifikationer, lämpade för olika ändamål och användningar. Bland de ämnen, som förekomma i järnet, tjänar en del med fördel till ernående af vissa önskvärda egenskaper, hvarför de afsiktligt tillföras järnet, om så erfordras, under det att andra i regel ha ett öfvervägande menligt inflytande och därför äro att räkna till oarterna. Till de ämnen, som kunna ingå som nyttiga beståndsdelar i järn, äro i första rummet att nämna kol, kisel och mangan samt, för vissa järnsorter, nickel, krom, volfram, vanadin, molybden och titan. I de flesta fall skadliga äro fosfor, svafvel och koppar samt alla gaser. Naturligtvis kunna dock de ämnen, som här räknats till de nyttiga, vara till skada, om de förekomma i olämpliga kvantiteter, liksom deras lämplighet ju äfven är beroende på den användning, för hvilken järnet är afsedt. Å andra sidan kan äfven en del af de som skadliga uppräknade ämnena, t. ex. svafvel och fosfor, under vissa omständigheter vara till nytta. Som allmänna regler för de förändringar järnets egenskaper undergå vid en ökad halt af främmande ämnen kunna anföras: 1. Hållfastheten (se d. o.) och hårdheten (se d. o.) ökas, tills halten af