Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Jämtlands bibliotek ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
är kändt i fullkomligt rent tillstånd. Den
motsvaras af en mängd salter, järnoxidul-
eller ferrosalter, som i kristalliseradt
tillstånd i allmänhet äro gröna och utmärkas
genom stor benägenhet att upptaga syre,
hvarigenom de förvandlas till basiska
oxid-(ferri-)salter. De äro därför kraftiga
reduktionsmedel i synnerhet vid närvaro af starka
baser, såsom kali, kalk o. s. v. Järnklorur och järnjodur
bildas genom inverkan
af motsvarande vätesyror på järn. Järncyanur,
Fe (CN)2, bildar med andra cyanmetaller mycket
beständiga komplexa salter, t. ex. blodlutsalt
(se d. o.), K4 (CN)6 Fe, hvilka härleda sig från
en kristalliserande 4-basisk vätesyra, som
kallas ferrocyanvätesyra och tecknas H3 (CN)6 Fe.
Denna syras kaliumsalt är gult blodlutsalt,
dess ferrisalt berlinerblått (se d. o.). —
Bland ferrosalterna är sulfatet eller järnvitriolen (se d. o.),
Fe SO4 + 7H2 O, viktigast.
Till ferriföreningarna hör
järnoxid, Fe2 O3, som förekommer i mineralriket
(se Blodstensmalm, Järnmalmer) och med konst
erhålles genom glödgning af järnvitriol eller
af basiskt ferrisulfat; oxiden återstår härvid
som ett brunrödt pulver, Caput mortuum. I orent
tillstånd utgör den rödfärg (se d. o.). Oxiden är
föga löslig i syror och mycket hård; den nyttjas
som poleringsmedel (Crocus Martis) och färg,
äfven i porslinsmålning. Järnoxidhydrat,
Fe (OH)3, eller enligt andra Fe2 (OH)6, utgör
sjö- och myrmalm samt erhålles som en brunröd,
i syror löslig, men i alkalier olöslig fällning,
då lösliga baser sättas till ferrisalter. Det
nyttjas som desinfektionsmedel, emedan det
till förruttnande ämnen afger syre och själf
reduceras till järnoxidul (resp. karbonat och
svafveljärn). I blandning med kalk nyttjas
det till rening af lysgas från svafvelväte,
som därmed ger svafvel, vatten och svafveljärn
(se Lysgas). Med syror ger hydratet
järnoxidsalter l. ferrisalter, hvilka äro hvita,
gula eller bruna. Bland salterna märkas nitratet,
Fe (NO3)3 + 6H2 O, stora, ljust violetta
kristaller, sulfatet, ljusgul saltmassa, som med
kaliumsulfat ger järnalun,
Fe K (SO4)2 + 12H2 O (eller denna formel fördubblad), svagt
violetta oktaedrar, pyrofosfatet, hvars lösning
icke har öfriga järnsalters vidriga smak och
ej fälles af alkali eller blodlutsalt, och
järnklorid (lat. Chloretum ferricum),
Fe Cl3 + 6H2 O, gulbrun delikvescent massa. Järncyaniden,
Fe (CN)3 eller Fe2 (CN)6, ger med cyankalium
rödt blodlutsalt K3 (CN)6 Fe. Ehuru ferrihydratet
till syror förhåller sig som bas, visar det
sig dock i många fall som en syra. Sålunda
uppträder det som syra i den allmänt förekommande
järnoxiduloxiden l. magnetiska järnmalmen,
(Fe O)2 Fe O2. Ferrisulfiden, Fe2 S3, är en
svafla. Flera af dess svafvelsalter finnas i
mineralriket, t. ex. kopparkis, Cu2 S2 (Fe S)2,
magnetkis, Fe3 S6 Fe2, m. fl. Järnsyra är en
mycket obeständig syrsättningsgrad af järn,
som i form af kaliumsalt bildas genom inverkan
af smältande salpeter på fint fördeladt järn
eller genom inverkan af klorgas på järnoxid,
blandad med kalilut. Salterna motsvara till
sammansättningen sulfaten, således formeln
M2 O2 Fe O2, och äro till färgen purpur-
eller körsbärsröda; i lösning sönderfalla de
snart under afskiljande af ferrihydrat. —
Om järnets användning i medicinen se Järnmedel.
2. Metall. Järnet är den mest använda af
metallerna, hvarför dess förbrukning inom ett
land plägar anses som en mätare af folkets
kultur. Dess ymniga förekomst, lättheten att
däraf kunna framställa de mångfaldigaste former
samt de olika egenskaperna hos dess särskilda
modifikationer göra det också mera än någon annan
metall egnadt att tillfredsställa människans
behof. Det förekommer i naturen vanligen i
oxideradt eller svafvelbundet tillstånd; de
jämförelsevis små kvantiteter gediget järn,
som påträffats, kunna, vare sig de äro af
telluriskt eller kosmiskt ursprung, betraktas
endast som mineralogiska märkvärdigheter och ha
ingen praktisk betydelse. I oxideradt tillstånd
förekommer däremot järnet så allmänt spridt öfver
hela naturen, att knappast någon kropp finnes,
vare sig organisk eller oorganisk, hvaruti
järn ej ingår. Då dess syreföreningar, eller
oxider, förekomma samlade i så stor mängd, att
de kunna varda föremål för praktisk bearbetning,
kallas de järnmalmer (se d. o.). Fyndigheter
innehållande järnet i form af svafvelföreningar
äro ej brytvärda i och för järnframställning,
då svafvel inverkar högst menligt på järnets
egenskaper och endast med stor svårighet kan i
tillräcklig grad aflägsnas därur, om det ingår
i afsevärd mängd. Sedan större delen af det i
svafveljärnet ingående svaflet blifvit begagnadt
för andra industriella ändamål, använder man dock
understundom den järnrika oxiderade återstoden
(purple ore) till järnframställning.
I den användning järnet har i det praktiska
lifvet förekommer det aldrig fullständigt rent,
utan städse förenadt med större eller mindre
mängder andra ämnen. Denna halt af främmande
ämnen är af den största betydelse för järnets
egenskaper, då olika ämnen alltefter den mängd,
i hvilken de ingå i järnet, bibringa detta olika
egenskaper. På samma sätt förändras äfven
järnets egenskaper alltefter den värmebehandling
eller bearbetning det underkastats. Det är tack
vare det inflytande, som dessa tre faktorer —
sammansättning, värmebehandling och bearbetning
— utöfva, som järnet kan erhållas i en sådan
mångfald olika modifikationer, lämpade för olika
ändamål och användningar.
Bland de ämnen, som förekomma i järnet, tjänar en
del med fördel till ernående af vissa önskvärda
egenskaper, hvarför de afsiktligt tillföras
järnet, om så erfordras, under det att andra
i regel ha ett öfvervägande menligt inflytande
och därför äro att räkna till oarterna. Till de
ämnen, som kunna ingå som nyttiga beståndsdelar
i järn, äro i första rummet att nämna kol, kisel
och mangan samt, för vissa järnsorter, nickel,
krom, volfram, vanadin, molybden och titan. I
de flesta fall skadliga äro fosfor, svafvel
och koppar samt alla gaser. Naturligtvis kunna
dock de ämnen, som här räknats till de nyttiga,
vara till skada, om de förekomma i olämpliga
kvantiteter, liksom deras lämplighet ju äfven är
beroende på den användning, för hvilken järnet
är afsedt. Å andra sidan kan äfven en del af de
som skadliga uppräknade ämnena, t. ex. svafvel
och fosfor, under vissa omständigheter vara
till nytta.
Som allmänna regler för de förändringar
järnets egenskaper undergå vid en ökad halt af
främmande ämnen kunna anföras: 1. Hållfastheten
(se d. o.) och hårdheten (se d. o.) ökas, tills
halten af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
