däggdjurens klass. Kroppen är undersätsig och tämligen kort, benen äro tjocka och starka, hufvudet stort, med nosen tämligen kort och trubbig samt ögonen och öronen små, halsen medelmåttigt lång, tjock samt svansen kort och yfvig. I hvarje käkhalfva finnas 3 framtänder, 1 hörntand, 4 oäkta och 1 (underkäken 2) äkta kindtand; underkäkens roftand saknar knöl innanför den mellersta taggen. Dithörande djur trampa på en del af fotsulan, vistas mest på marken, men kunna äfven klättra, äro mycket starka och rofgiriga samt förtära utom varmblodiga djur äfven fisk. Släktet innehåller blott en art, järfven, G. borealis (se fig.), som finnes i Europas, Asiens och Nord-Amerikas nordliga delar. Under kvartärperioden sträckte sig dess utbredningsområde söderut till Schweiz och Frankrike. I Sverige förekommer den, tämligen allmänt, i Norrlands och Lapplands fjälltrakter äfvensom, mycket sällan, i Dalarna och Värmland; tillfälligtvis har den ock visat sig i några andra landskap, t. o. m. i Skåne. Färgen är i allmänhet svartbrun, undertill rent svart; bakryggen, som är glänsande svartbrun, omgifves nedtill på sidorna och på länden af ett bredt, gulbrunaktigt band. Kroppens längd stiger till 80 cm. och svansens till 22,5 (hårkvastens dessutom till 18) cm. Järfven kan döda renar, älgar, får och getter samt blir därigenom ofta ganska skadlig. Om dess glupskhet ha underbara berättelser fordom varit i omlopp, och på grund häraf har den blifvit kallad filfras (af ty. vielfrass, storslukare). Om dagen ligger järfven merendels stilla och väl gömd. Den ströfvar ofta omkring och beger sig till en annan trakt, om tillgången på föda minskas. Den flyttar sig framåt med längre bågformiga och vacklande språng. Honan föder, i Sverige sannolikt i mars, 2—4 ungar. Den, som dödar en järf, erhåller af allmänna medel 10 kr. C. R. S.

Järfsö, socken i Gäfleborgs län, Arbrå och Järfsö tingslag. 73,989 har. 7,467 inv. (1909). J. utgör ett konsist. pastorat i Uppsala stift, Hälsinglands västra öfre kontrakt. I J. finnes ett statens sjukhus för spetälska. Järfven, zool. Se Järfsläktet. Järfälla, socken i Stockholms län, Sollentuna härad. 5,616 har. 1,298 inv. (1909). Annex till Spånga, Uppsala stift, Roslags västra kontrakt. Järla, ett halft mtl frälseskatte i Nacka socken, Stockholms län, tillhörigt järnvägsaktiebolaget Stockholm—Saltsjön, som köpte egendomen, ett f. d. Danvikshemman, samtidigt med att järnvägen drogs fram däröfver till Saltsjöbaden, med station J. (Saltsjö-J.) strax vid den gamla manbyggnaden. Mellan stationen och Järlasjön ligger aktiebolaget de Lavals ångturbins verkstad för tillverkning af ångturbiner af system de Laval och de Laval multipel, ångturbindynamos, centrifugalpumpar (zetapumpar), elektromotorfläktar m. m. (årligt tillverkningsvärde omkr. 2,3 mill. kr.). Bolagsordning antogs 1893, aktiekapital 1,6 mill. kr. Fastigheterna äro taxerade till 851,400 kr. (1909). Arbetarantalet omkr. 160 man. Strax bredvid, utmed Järlasjön, ligga ett stort garfveri (tax.-v. 758,000 kr.), tillhörigt det 1888 bildade Joh. Wideqvists läder- och remfabriksaktiebolag, samt en Svenska aktiebolaget gasackumulator (ombildadt 1909, aktiekapital 1,200,000 kr.) tillhörig filial (hufvudverkstad i Stockholm) för tillverkning af installationer för belysning af fyrar, lysbojar, järnvägsvagnar o. d. med acetylengas löst i aceton (se Acetylen). En stor del af J:s område är upptagen af egnahemsbyggen; särskildt må nämnas municipalsamhället Storängen, där sedan 1904 anlagts öfver ett hundratal egnahem, hvilka nu ha ett sammanlagdt taxeringsvärde af omkr. 3 mill. kr. Wbg. Järle-ån. Se Dylta å. Järlåsa, socken i Uppsala län, Hagunda härad. 9,387 har. 897 inv. (1909). J. utgör ett till egaren af Bredsjö säteri patronellt pastorat i Uppsala stift, Hagunda kontrakt. Järn. 1. Kem., metalliskt grundämne, som förekommer allmänt i naturen och varit kändt sannolikt sedan 1,500 år f. Kr. Det träffas i naturen gediget, reguljärt kristalliseradt i vissa meteorstenar (ferrit), kornformigt någon gång i basalt och som lösa block af telluriskt ursprung på Grönland. Oftast förekommer det, i förening antingen med syre (se Järnmalmer) eller med svafvel, i de allmänna mineralen svafvelkis och magnetkis. I mindre mängd finnes det nästan öfverallt: i de flesta mineral, i järnkällor, i växternas aska (se Assimilation, sp. 242) och i djurkroppen som organisk förening i blodets färgämne, hemoglobin (se d. o.). I stort framställes järn genom reduktion af järnets oxider, d. v. s. järnmalmerna. Järn i renaste form är hvitt, mjukt, segt, smidbart i rödglödgningshetta och kan sammansvetsas i hvitglödgningshetta, har eg. vikten 7,88 och smälter först vid mycket höga temperaturgrader. Karakteristiskt för järn jämte ett par närstående metaller, nickel och kobolt, är, att det drages af magneten. Det angripes af fuktig luft och betäckes med en brun skorpa af järnoxidhydrat eller rost. Det löses lätt af syror till oxidulsalter under utveckling af vätgas, men i köld och i närvaro af mycket vatten löses det af salpetersyra utan gasutveckling, hvarvid järn-(ferro-)nitrat och ammoniumnitrat uppstå. Någorlunda utspädd salpetersyra löser det under utveckling af kväfoxidulgas, koncentrerad syra under utveckling af kväfoxidgas, i hvilket senare fall ferrinitrat bildas. Järnets atomvikt, som tecknas Fe (af lat. ferrum, järn), är 55,9. Järnet har flera mättningsstadier. På det lägsta är det ett tvåatomigt element och ger oxidulen Fe O, kloruren Fe Cl₂, sulfiden Fe S o. s. v., s. k. ferroföreningar. På nästa mättningsstadium ger järnet oxiden Fe₂ O₃, kloriden Fe Cl₃ eller Fe₂ Cl₆, sulfiden Fe₂ S₃ o. s. v., s. k. ferriföreningar. På ett ännu högre mättningsstadium ger järnet oxiden Fe O₃, som dock lätt afger syre och reduceras till järnoxid. Ensamstående är föreningen Fe S₂, eller svafvelkis, som förutsätter en 4-atomig järnatom. Bland ferroföreningarna är oxidulen, Fe O, ett mattsvart, pyroforiskt (se d. o.) pulver, som icke