Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Järn ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förhållanden, som förefinnas vid de högre temperaturerna,
så att de kvarstå trots afsvalningen. Afkyles
därför järnet hastigt, innan temperaturen sjunkit
till 700° C., erhålles således kolet i lösning
i en modifikation, som kallas martensit,
i järnet, och särskildt gäller detta, om
temperaturen ej nedgått till öfre kritiska
temperaturen. Då martensiten utmärkes för stor
hårdhet, blir järnet på detta sätt härdadt
(se Härdning). Resultatet af härdningen
är beroende äfven af kolhalten i järnet. Om
kolhalten understiger cirka 0,45 proc.,
förändras hårdheten genom härdningen i så ringa
grad, att man för dylika järnsorter ej brukar
använda härdning. Järn af mindre än omkr. 0,45
proc. kolhalt kallas mjukt järn. Öfverstiger
kolhalten 0,45 proc., låter järnet efter
härdning använda sig till skärande verktyg,
och vid omkr. 0,90 proc. uppnår järnet
maximum af härdbarhet. Järn, som sålunda
låter härda sig, kallas stål. Stål har med
det mjuka järnet den egenskapen gemensam, att
det i värme låter smida sig, hvarför dessa
järnsorter sammanfattas med det gemensamma
namnet smidbart järn. Stiger kolhalten öfver 2
proc., är järnet ej smidbart. Det benämnes då
tackjärn. Gränserna mellan tackjärn och stål
och särskildt mellan stål och mjukt järn äro
rätt sväfvande. Mer och mer vanlig blir äfven en
annan indelningsgrund i fråga om benämningarna
järn och stål, i det allt smidbart material, som
vid tillverkningen erhållits i smält tillstånd
(se nedan), kallas stål, under det att sådant
material, som erhålles i degigt tillstånd,
i motsats därtill kallas järn.
Smidbart järn smälter vid lägre temperatur,
ju högre kolhalten är; vid 0,1 proc. kol är
smältpunkten omkr. 1,475° C. och vid 1,5
proc. kol omkr. 1,360° C. Järnstycken med
lägre kolhalt än omkr. 1,2 proc. kol kunna
genom vällning sammanfogas vid hög temperatur,
s. k. vällvärme, hvarvid dock en nödvändig
förutsättning är, att beröringsytorna
äro fullt metalliskt rena och fria från
oxider. Smidbarheten är större, ju lägre
kolhalten är. Järnets hållfasthetsegenskaper
(se Hållfasthet) äro olika vid
olika kolhalter. Hårdheten ökas med stigande
kolhalt. Hållfastheten är större, ju högre
kolhalten är upp till en gräns af omkr. 0,90
proc. kol, hvarefter den med stigande kolhalt
åter minskas. Tänjbarheten är störst hos
kolfattigt material och sjunker med stigande
kolhalt. Såväl genom härdning som genom
bearbetning af järnet i kallt tillstånd,
t. ex. genom kallsmidning eller dragning,
höjes hållfastheten, men samtidigt minskas
tänjbarheten. Hög hållfasthet och hög tänjbarhet,
hvilka hvar för sig i regel äro mycket önskvärda
egenskaper, låta därför ej gärna förena sig
hos ett och samma material. Till förmån för
hållfasthetsegenskaperna är det, om järnet
är finkornigt i stället för grofkornigt; i
så fall är hållfastheten jämförelsevis hög,
samtidigt som tänjbarheten minskats, om än ej
i samma grad (se Härdning). Följande siffror
angifva hållfasthetsegenskaperna hos en del
svenska järnsorter (martingötjärn, se nedan)
med olika kolhalter.
| Kolhalt i | Draghållfasthet | Töjning i proc. på 10 |
| proc. | kg. pr kvcm. | cm. längd |
| 0,10 | 3,476 | 41,6 |
| 0,20 | 3,970 | 35,5 |
| 0,30 | 4,323 | 32,6 |
| 0,40 | 4,971 | 30,4 |
| 0,50 | 5,677 | 26,3 |
| 0,60 | 6,693 | 20,6 |
| 0,70 | 7,388 | 15,6 |
| 0,80 | 7,874 | 13,4 |
| 0,90 | 8,777 | 10,7 |
| 1,00 | 8,742 | 11,9 |
| 1,10 | 8,368 | 7,9 |
| 1,20 | 7,833 | 7,3 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
