mycket tunnflytande, hvilket är till fördel vid gjutning. Kolhalten hos vanligen förekommande tackjärn varierar mellan 2,75 och 4 proc. Jämte kol förekommer ständigt kisel i tackjärnet i större eller mindre mängder, och tackjärnets egenskaper kunna till stor del uppfattas som resultat af en samverkan mellan dessa ämnen. Huruvida tackjärnet blir grått eller hvitt, beror i första hand på kiselhalten, i det kiseln har den egenskapen att minska kolets löslighet i det stelnade järnet, så att grafitbildningen i stället främjas. Gjuttackjärn håller vanligen 2 till 3 proc. kisel och 3 till 3,5 proc. kol, hvarvid omkr. 0,40 proc. kol förblifvit löst i järnet, under det resten utfällts som grafit. Järnet erhåller då ett jämförelsevis fint mörkt brott och är starkt och segt. Ökas kisel- eller kolhalten, blir grafitbildningen stegrad och kornstorleken större, och grafitfjällen täcka då hela brottytan. Samtidigt minskas hållfastheten. Om å andra sidan ett tackjärn håller mindre kol eller kisel, blir grafitbildningen mindre, brottet blir ljusare och samtidigt mera finkornigt. Järnet är då sprödare. Som ofvan nämnts, utöfvar äfven afkylningshastigheten stort inflytande på kolets förekomstsätt. Om mangan ingår i tackjärnet, ökas kolets löslighet och grafitbildningen försvåras. Vid hög manganhalt och särskildt om kiselhalten samtidigt är låg, blir tackjärnet hvitt, äfven om det håller mycket kol. Fosfor minskar hållfastheten, och för sådana tackjärnspjäser, där hög hållfasthet är af stor betydelse, bör därför fosforhalten vara låg, 0,1 till 0,4 proc. Å andra sidan gör fosforn järnet mera lättsmält och tunnflutet, hvarför en fosforhalt af upptill omkr. 1,5 proc. är till fördel i sådant gjutgods, där hållfastheten är af mindre betydelse. Svafvel gör tackjärnet tjockflytande och minskar grafitbildningen. Å andra sidan ökar en måttlig svafvelhalt tackjärnets styrka. Elektriska och magnetiska egenskaper. Järnets elektriska ledningsmotstånd är beroende på den halt legeringsämnen, som ingår i lösning i järnet, så att ju renare järnet är, dess mindre är ledningsmotståndet. Fullständigt rent järn angifves ha ett ledningsmotstånd af 7,6 mikrohm per kbcm., motsvarande en ledningsförmåga af 21 proc. af den rena kopparns. Ledningsmotståndet stiger sedan i proportion till antalet lösta atomer af legeringsämnena i järnet, så att en viss procentsats af ett ämne verkar dess kraftigare höjande på motståndet, ju mindre dess atomvikt är. Ett härdadt stål, som håller allt kolet i lösning, har alltså större ledningsmotstånd än ett glödgadt stål. Genom tillsats af t. ex. kisel eller aluminium till järnet kan man åstadkomma en afsevärd höjning af ledningsmotståndet, hvilket är af betydelse vid användning af järn till vissa elektriska maskindelar. För vanliga järnsorter torde ledningsförmågan variera mellan 14 proc. af kopparns ledningsförmåga för mjukt järn till 7 proc. för vissa stålsorter. Järnets magnetiska egenskaper äro beroende äfven af sammansättningen och den behandling materialet undergått. Ju renare järnet är, dess mindre är koercitivkraften och dess starkare magnetisk induktion mottager jämet. Mjukt välljärn utmärkes för mycket låg koercitivkraft samt stor permeabilitet. Med ökad kolhalt ökas koercitivkraften och minskas permeabiliteten. Tillsatser af kisel och mangan verka i samma riktning. En tillsats af nickel nedsätter permeabiliteten i hög grad; s. k. ”omagnetiskt stål” är en legering med en nickelhalt af 15 proc. och däröfver. Härdadt stål utmärkes för mycket hög koercitivkraft och användes därför för permanenta magneter. Tackjärn har ringa permeabilitet och mindre koercitivkraft än det kolrika, ohärdade stålet. Järnets framställning. De processer, genom hvilka järnet framställes ur järnmalmerna, omfatta reduktionen af järnets syreföreningar, smältning af det utreducerade järnet och särskiljandet af de bergarter, som tillsammans med dessa syreföreningar ingå i järnmalmen, samt slutligen bibringandet af den speciella sammansättning af järnet, som åsyftas. De nu använda metoderna för järnets framställning omfatta en direkt framställning af de slutliga järnsorterna endast i det fall, att det gäller framställningen af tackjärn. Detta erhålles direkt vid masugnsprocessen (se Masugn) och vid den elektriska järnframställningen (se Järnframställning i elektrisk ugn). Åsyftar man däremot framställning af smidbart järn, måste man enligt ena eller andra färskningsmetoden rena tackjärn från en del af kolet jämte andra ingående ämnen. Orsaken till att framställningen i dessa fall måste omfatta mer än en metod är, att de metallurgiska förhållandena vid ett rationellt utvinnande af järnet ur malmen med nödvändighet leda till tackjärn som slutprodukt. Det erhållna tackjärnets sammansättning är beroende på de använda malmernas beskaffenhet jämte andra omständigheter, och dessa variationer i tackjärnets sammansättning leda därtill, att man icke har valet fritt i fråga om färskningsmetod vid tackjärnets omvandling till smidbart järn. Men den begränsning, som sålunda gör sig gällande, kunna dock olika metoder väljas, som gifva skiljaktiga resultat i fråga om det erhållna järnets kvalitet eller lämpa sig för olika förutsättningar af ekonomisk art. Häruti är grunden att söka till, att den moderna metallurgien omfattar ett mångtal olika metoder för järnframställningen, hvilka alla äro af praktisk betydelse och ha sitt berättigande hvar på sitt håll. Vid järnframställningen underkastas järnmalmerna ofta i första hand en behandling af rent fysisk natur. Det är i vissa fall förmånligt att underkasta malmen en rostning (se d. o.), d. v. s. en upphettning under rikligt lufttillträde. Denna rostning kan ha till ändamål att utdrifva vatten och kemiskt bundet kolsyra ur malmen, att oxidera svafvel och arsenik i malmen, så att dessa bortgå i gasform, eller att underlätta den följande reduktionen genom att luckra upp malmstyckena eller höja järnets oxidationsgrad. Rostning användes nästan alltid i Sverige, men endast undantagsvis i utlandet. Anrikning (se d. o.) af järnmalmen består i ett mekaniskt frånskiljande af de bergarter i malmen, som icke hålla järn. Genom anrikningen är en del af det arbete undangjordt, som tillhör järnframställningen och som fullföljes genom reduktionen och smältningen af malmen. Inom den svenska järnhandteringen användes anrikningen allmänt, men spelar i utlandet en underordnad roll. Reduktionen af järnmalmen sker i hufvudsak medelst kol, som oxideras till koloxid, samt medelst sekundärt bildad koloxid, som i sin ordning oxideras till kolsyra. Vid masugnsprocessen (se Masugn) uppsättes kolet som koks eller träkol, som samtidigt får tjänstgöra som bränsle för alstrandet af det för smältningen