som en gång årligen sammanträder till ordinarie möte, den s. k. järnkontorsriksdagen. Ledamot af Brukssocieteten är hvarje egare af i Järnkontoret delaktigt järnbruk eller andel däri, äfvensom i de fall, där bruken egas af bolag, hvarje delegare i bolaget. Förvaltningen af Järnkontorets fonder jämte skötseln af de löpande ärendena handhas af en styrelse, som utses af Brukssocieteten och består af 5 ord. och 5 e. o. fullmäktige, af hvilka de sistnämnde dock inkallas endast på i reglementet föreskrifna tider för viktigare ärendens afgörande. Brukssocieteten utser en af fullmäktige till verkställande direktör för Järnkontoret och därjämte deputerade för årlig granskning af kontorets förvaltning. Hufvudsakliga uppgiften med Järnkontorets ekonomiska verksamhet är att bistå bruksegarna med penninglån på fördelaktiga villkor. I synnerhet under första tiden af kontorets tillvaro icke allenast nedsändes betydliga penningsummor till de stora järnförsäljningarna på Fastings marknad i Kristinehamn, utan kontoret uppköpte t. o. m. själf under betryckta tider järn af bruksegarna. Småningom har Järnkontoret inskränkt sig till att fylla denna del af sin uppgift genom beviljande af lån åt delegarna, och i samband härmed drifves sedan 1902 allmän bankrörelse. Järnkontorets delegare ega därvid rätt till vissa privilegierade lån mot 4 à 4 1/2 proc., hvilka gå under namn af förlagslån, olyckslån eller byggnadslån, samt ega i öfrigt inom viss gräns företrädesrätt framför andra lånsökare till ytterligare lån. För främjandet i öfrigt af järnhandteringens utveckling arbetar Järnkontoret på flera olika sätt, och nya initiativ i detta afseende tagas ständigt. Sålunda anslås regelbundet vissa belopp (i regel 30,000 kr. årligen) för anställande af rön och försök. Anslag utgå vidare till bergsskolorna samt till kolningsskolor och tekniska profningsanstalter. Vid Liljeholmen utanför Stockholm underhöll Järnkontoret sålunda 1876—96 en profningsanstalt, som var en föregångare till den sistnämnda år inrättade materialprofningsanstalten vid Tekniska högskolan. 1909 beslöt Järnkontoret att bygga ett försöksverk vid Trollhättan för utarbetande af metoden att tillverka tackjärn i elektrisk ugn, och för detta ändamål anslogs en summa af 250,000 kr. Vid Järnkontoret finnas anställda tekniska experter till tjänst i främsta rummet åt Brukssocietetens ledamöter och Järnkontorets styrelse. Redan 1751 tillsattes en öfvermasmästare (S. Rinman). Under tidernas lopp ökades antalet öfvermasmästare, eller, såsom de under en senare tid kallades, direktörer, till sex, hvarjämte under olika perioder funnits öfversmedsmästare, smidesverkmästare, stipendiater, elever, mekaniska ingenjörer o. s. v., hvilkas verksamhet svenska järnindustrien till stor del har att tacka för det framstående rum i tekniskt afseende, som den intagit, äfven i jämförelse med utlandets. F. n. finnas vid Järnkontoret anställda en öfveringenjör (sedan 1903 J. A. Brinell, se denne) samt 8 ingenjörer och smidesverkmästare, hvilka äro specialister inom olika grenar af järnhandteringen eller tillhörande områden, såsom träkolning och bränntorfstillverkning. Järnkontoret utdelar därjämte årligen ett antal stipendier och reseanslag åt tekniker och arbetare. Det utger äfven sedan 1816 egen teknisk tidskrift, Jernkontorets annaler, redigerad först af E. T. Svedenstierna, sedan 1820—45 af N. G. Sefström, 1846—52 af J. Åkerman och därefter af en kommitté, som bland sina under årens lopp växlande medlemmar räknat bl. a. K. Styffe, R. Åkerman, H. E. Tholander och G. Nordenström samt f. n. utgöres af J. A. Brinell, J. A. Leffler, W. Petersson och O. E. Tingberg. Numera utkomma annalerna i 6—8 tvångsfria häften om året och äro från 1900 kompletterade med Bihang till Jernkontorets annaler, som utgifves i 12 månadshäften om året och är afsedt för mindre, ej polemiska artiklar samt smärre meddelanden. Järnkontorets annaler är den äldsta ännu existerande bergsvetenskapliga tidskrift i världen. Järnkontoret har äfven offrat stora summor för utgifvande af arbeten, hvilka ansetts befordra den svenska järnhandteringens intressen. Bland sådana verk må nämnas: S. Rinman, ”Anledningar til kunskap om den gröfre jern- och stålförädlingen och des förbättrande” (1772), ”Försök til jernets historia” (1782) och ”Bergwerks-lexicon” (1788—89), E. Nordwall, ”Afhandling rörande mechaniquen” (d. 1, 1800), G. Broling, ”Anteckningar under en resa i England” (1811—17), E. T. Svedenstjerna och C. J. Lidbeck, ”Samlingar i bergsvetenskapen”, I—IV (1807—11), E. T. Svedenstjerna, ”Några underrättelser om engelska jernhandteringen” (1813), C. J. Lidbecks omarbetning af Garney’s handledning i svenska masmästeriet (1816), C. D. af Uhr, ”Berättelse om kolningsförsök” etc. (1814), ”Handbok för kolare” (1814; 3:e uppl. 1823), hans berättelser om puddlingsförsök (1825) och profblåsning af Grangärdesmalmer (1814), G. af Uhrs öfversikt af bergsmekanikens tillstånd (1817), L. Rosborgs underrättelser rörande stångjernssmidet (1809), G. Lundgren, ”Handbok för hyttarbetare” (1827), P. Lagerhjelm, ”Berättelse om försök med Persbergsmalmer” (1856), P. Lagerhjelm, J. H. af Forselles och G. S. Kallstenius, ”Hydrauliska försök” (1818), L. Horneman, ”Försök till handledning uti svenska markscheideriet” (1802), ”K. C. v. Leonhards Handbok i geologien och geognosien” (1833), G. Svedelius, ”Om kolning i mila” (1872), S. H. Samuelsson, ”Kort afhandling om bruksbokhålleri” (1864), W. E. Ahrenberg, ”Stämpelbok” (sista uppl. 1878), A. E. Törnebohm, ”Geologisk öfversigtskarta öfver mellersta Sverige” (1882), J. G. Wiborgh, ”Föreläsningar öfver järnets metallurgi” (utg. af E. G:son Odelstierna 1904), samt ett antal beskrifningar öfver Sveriges bergshandtering, utgifna på franska språket med anledning af större utställningar, senast till världsutställningen i Liège 1905 ”Exposé de l’industrie minière et métallurgique de la Suède”, redigerad af C. G. Dahlerus. — Som belöning åt personer, ”som inlagt synnerliga förtjänster om svenska bergshandteringens framgång och utveckling eller eljest på särdeles framstående sätt utöfvat en för Brukssocieteten gagnande verksamhet”, utdelas på styrelsens förslag understundom Järnkontorets stora medalj i guld. Under senare tid har denna medalj tilldelats disponenterna Kr. Aspelin (1896) och E. J. Ljungberg (1907). Styrelsen har jämväl rättighet att utdela en belöningsjetong i silfver, med inskriften ”För flit och skicklighet i bergsmannayrket”, att som hederstecken i kedja bäras å bröstet (den stora medaljen bäres ej). Samma jetong i guld utdelas, ”då utomordentliga förtjänster därtill kunna gifva anledning”. Den sistnämnda är Järnkontorets största hedersbelöning och har hittills