Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 13. Johan - Kikare / 403-404 (1910) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Järnfärger ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

ursprungliga massformiga graniten, som i följd af
pressningen undergick en mer eller mindre total
omkristallisering. Att järngnejsen i stor
utsträckning är en verklig granit, en
gnejsgranit, är bevisadt af A. Hennig och
P. J. Holmquist.
A. Hng.

Järnhaltigt äppleextrakt. Se Järnmedel.

Järnhaltigt äpplete. Se Hemliga medel, sp. 391.

Järnhufva, bergsv. Se Eiserner hut.

Järnhufvudet. Se Demirbasch.

Järnhårda lönelagen. Se Arbetslön, sp. 1355.

Järnjodur, kem. Se Järn 1.

Järnjodurpiller, med. farm. Se Järnpiller.

Järnjodursirap, med. farm. Se Järnpiller.

Järnjord, Blå l. Blåjord. Se Vivianit.

Järnkakelugn är en sådan ugn, där
partiet kring eldstaden är bildadt af
gjutjärnshällar. Ugnens öfre värmespridande
delar äro af annat material: kakel, tegel
e. d. Järnkakelugnen är således en mellanform
mellan kakelugnen och järnugnen och förekommer
sedan medeltidens slut omväxlande med dylika
inom Tyskland, Alpländerna och Skandinavien,
—a —i.

Järnkisel, miner., en af järnoxid
genomträngd, ogenomskinlig, stundom
kristalliserad, oftast därb och tät
varietet af kvarts, hvars färg varierar
från röd till mörkbrun; står på öfvergången
till jaspis. Järnkisel anträffas oftast i
sällskap med blodstensmalm, i Sverige i Utö
järngrufvor, vid Långbanshyttan och Persberget.
P. T. C.*

Järnklorid, kem., med. farm. Se Järn 1 och
Järnmedel.

Järnkloridbomull, med. farm. Se Järnmedel.

Järnkloriddroppar, med. farm. Se Järnmedel.

Järnklorur, kem. Se Järn 1.

Järnknä, skpsb. Se Knä.

Järnkompanier. Bland de många handelskompanier
(se d. o.), som på Gustaf II Adolfs tid uppstodo
eller åtminstone projekterades, funnos ock
några, som åsyftade att göra järnhandeln
till ett monopol. Gustaf Adolf själf ifrade,
fastän fåfängt, för upprättandet i Göteborg
af ett handelskompani, som skulle uppköpa
och till export bearbeta det värmländska
tackjärnet. Ej heller ett 1626 tillämnadt
”general-järnkompani”, som skulle ega
uteslutande rätt att handla med det i hela
Sverige tillverkade järnet, kom någonsin i
verksamhet.
J. H.*

Järnkonstruktion, bygnk., hvarje af grof
järnplåt, vinkeljärn, u-järn eller andra
fasonjärn och balkar sammansatt bärande eller
stödande anordning. Järnkonstruktioner användas
till pelare, bärbjälkar och takstolar för
husbyggnader, till tornspiror, till de bärande
delarna i brobyggnader (se Bro med fig. 3,
5, 15—22 och Brobyggnadskonst med fig. 8—13
och 15), till hisstorn (t. ex. Eiffeltornet
i Paris och Katarinahissen i Stockholm),
till fartyg, till master och ställningar för
uppbärande af elektriska ledningar och lampor,
till hisskranar af många slag. De olika järnen
i en järnkonstruktion förenas med hvarandra
genom nitar, mera sällan genom skrufvar,
svetsning eller på andra sätt. Järnkonstruktioner
underkastas oftast, innan de utföras, noggranna
vetenskapliga beräkningar rörande bärigheten,
hvilka beräkningar grunda sig dels på det använda
järnets genom profning utrönta hållfasthet
och elasticitet, dels på de belastningar,
som komma att åverka konstruktionen.
Fr. E.

Fig. 1. Järnkontorets hus (och lokal) i Stockholm.

Fig. 2. Detalj af Kjellbergs fris på Järnkontorets hus.

Järnkontoret, en för Sverige egendomlig enskild
penninginstitution, afsedd att understödja och
befrämja den svenska järnhandteringen. Detta syfte
söker Järnkontoret fylla dels genom att lämna lån
till de delaktiga brukens egare eller, såsom den
officiella benämningen lyder, Brukssocietetens
medlemmar, dels genom beviljande af anslag för
främjande af järnhandteringens utveckling i tekniskt
hänseende. Den egentligen verksamme vid Järnkontorets
grundläggande var A. Bachmansson (sedermera
adlad med namnet Nordencrantz), hvilken redan
1743 började arbeta för saken. Järnkontorets
inrättande stadfästes genom k. br. 29 dec. 1747, och
med 1748 års ingång började det sin verksamhet.
Järnkontoret var både vid grundläggningen och en
tid efteråt utsatt för åtskilliga reglementeringar från
det vid riksdagarna härskande sekreta utskottets sida
samt erhöll först 1769 fullkomlig själfstyrelse. Dess
nu gällande reglemente är af K. M:t fastställdt 26
jan. 1894 samt i vissa delar 26 juli 1901.
Järnkontorets fond grundlades på det sätt, att delegarna
för hvarje skeppund vågfördt järn årligen betalade
1 dal. kmt, motsvarande 2 1/2 öre per centner (42,5
kg), en afgift, som fortfarande utgår. Från 1757
ha även manufaktureradt järn och stål varit
introducerade i Järnkontoret, hvarvid till en början olika
afgifter betalades för olika slag af sådant s. k.
svartsmide, men efter 1823 har den s. k.
järnkontorsdalern varit lika för allt slags järn och
stål. De flesta svenska järnbruk äro delegare i
Järnkontoret, och rösträtten utöfvas för respektive bruk
i förhållande till deras delaktighet i kontoret.
Järnkontorets högsta ledning utöfvas af Brukssocieteten,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>