ursprungliga massformiga graniten, som i följd af pressningen undergick en mer eller mindre total omkristallisering. Att järngnejsen i stor utsträckning är en verklig granit, en gnejsgranit, är bevisadt af A. Hennig och P. J. Holmquist. A. Hng. Järnhaltigt äppleextrakt. Se Järnmedel. Järnhaltigt äpplete. Se Hemliga medel, sp. 391. Järnhufva, bergsv. Se Eiserner hut. Järnhufvudet. Se Demirbasch. Järnhårda lönelagen. Se Arbetslön, sp. 1355. Järnjodur, kem. Se Järn 1. Järnjodurpiller, med. farm. Se Järnpiller. Järnjodursirap, med. farm. Se Järnpiller. Järnjord, Blå l. Blåjord. Se Vivianit. Järnkakelugn är en sådan ugn, där partiet kring eldstaden är bildadt af gjutjärnshällar. Ugnens öfre värmespridande delar äro af annat material: kakel, tegel e. d. Järnkakelugnen är således en mellanform mellan kakelugnen och järnugnen och förekommer sedan medeltidens slut omväxlande med dylika inom Tyskland, Alpländerna och Skandinavien, —a —i. Järnkisel, miner., en af järnoxid genomträngd, ogenomskinlig, stundom kristalliserad, oftast därb och tät varietet af kvarts, hvars färg varierar från röd till mörkbrun; står på öfvergången till jaspis. Järnkisel anträffas oftast i sällskap med blodstensmalm, i Sverige i Utö järngrufvor, vid Långbanshyttan och Persberget. P. T. C.* Järnklorid, kem., med. farm. Se Järn 1 och Järnmedel. Järnkloridbomull, med. farm. Se Järnmedel. Järnkloriddroppar, med. farm. Se Järnmedel. Järnklorur, kem. Se Järn 1. Järnknä, skpsb. Se Knä. Järnkompanier. Bland de många handelskompanier (se d. o.), som på Gustaf II Adolfs tid uppstodo eller åtminstone projekterades, funnos ock några, som åsyftade att göra järnhandeln till ett monopol. Gustaf Adolf själf ifrade, fastän fåfängt, för upprättandet i Göteborg af ett handelskompani, som skulle uppköpa och till export bearbeta det värmländska tackjärnet. Ej heller ett 1626 tillämnadt ”general-järnkompani”, som skulle ega uteslutande rätt att handla med det i hela Sverige tillverkade järnet, kom någonsin i verksamhet. J. H.* Järnkonstruktion, bygnk., hvarje af grof järnplåt, vinkeljärn, u-järn eller andra fasonjärn och balkar sammansatt bärande eller stödande anordning. Järnkonstruktioner användas till pelare, bärbjälkar och takstolar för husbyggnader, till tornspiror, till de bärande delarna i brobyggnader (se Bro med fig. 3, 5, 15—22 och Brobyggnadskonst med fig. 8—13 och 15), till hisstorn (t. ex. Eiffeltornet i Paris och Katarinahissen i Stockholm), till fartyg, till master och ställningar för uppbärande af elektriska ledningar och lampor, till hisskranar af många slag. De olika järnen i en järnkonstruktion förenas med hvarandra genom nitar, mera sällan genom skrufvar, svetsning eller på andra sätt. Järnkonstruktioner underkastas oftast, innan de utföras, noggranna vetenskapliga beräkningar rörande bärigheten, hvilka beräkningar grunda sig dels på det använda järnets genom profning utrönta hållfasthet och elasticitet, dels på de belastningar, som komma att åverka konstruktionen. Fr. E.

Fig. 1. Järnkontorets hus (och lokal) i Stockholm.

Fig. 2. Detalj af Kjellbergs fris på Järnkontorets hus.

Järnkontoret, en för Sverige egendomlig enskild penninginstitution, afsedd att understödja och befrämja den svenska järnhandteringen. Detta syfte söker Järnkontoret fylla dels genom att lämna lån till de delaktiga brukens egare eller, såsom den officiella benämningen lyder, Brukssocietetens medlemmar, dels genom beviljande af anslag för främjande af järnhandteringens utveckling i tekniskt hänseende. Den egentligen verksamme vid Järnkontorets grundläggande var A. Bachmansson (sedermera adlad med namnet Nordencrantz), hvilken redan 1743 började arbeta för saken. Järnkontorets inrättande stadfästes genom k. br. 29 dec. 1747, och med 1748 års ingång började det sin verksamhet. Järnkontoret var både vid grundläggningen och en tid efteråt utsatt för åtskilliga reglementeringar från det vid riksdagarna härskande sekreta utskottets sida samt erhöll först 1769 fullkomlig själfstyrelse. Dess nu gällande reglemente är af K. M:t fastställdt 26 jan. 1894 samt i vissa delar 26 juli 1901. Järnkontorets fond grundlades på det sätt, att delegarna för hvarje skeppund vågfördt järn årligen betalade 1 dal. kmt, motsvarande 2 1/2 öre per centner (42,5 kg), en afgift, som fortfarande utgår. Från 1757 ha även manufaktureradt järn och stål varit introducerade i Järnkontoret, hvarvid till en början olika afgifter betalades för olika slag af sådant s. k. svartsmide, men efter 1823 har den s. k. järnkontorsdalern varit lika för allt slags järn och stål. De flesta svenska järnbruk äro delegare i Järnkontoret, och rösträtten utöfvas för respektive bruk i förhållande till deras delaktighet i kontoret. Järnkontorets högsta ledning utöfvas af Brukssocieteten,