Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Järnfärger ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
i mäktiga aflagringar i yngre formationer eller
som omvandlingsprodukter efter andra järnhaltiga
mineral; så i Tyskland, Frankrike, Österrike,
Spanien, Ryssland och Amerika. Särskildt
torde de hithörande minettemalmerna i tyska
och franska Lothringen samt Luxemburg böra
nämnas på grund af sin stora betydelse för dessa
länders järntillverkning. — Järnspat består af
kolsyrad järnoxidul med 48 proc. järn, har ljust
gulaktig färg, men blir lätt brun på ytan genom
vittring och visar i naturen ofta öfvergångar
till brun järnockra. Den förekommer dels
kristallinisk på gångar och lager i Österrike
(Eisenerz i Steiermark o. a.), Tyskland,
England, Spanien och Amerika, dels i
druf- och njurformiga partier, s. k. sfärosiderit,
ofta samlad till större linser i lerskiffrar,
järnlersten l. lerjärnsten (eng. clay iron
stone, ty. thoneisenstein), tillhörande
stenkolsformationens aflagringar. Dylika
bildningar äro funna äfven i Skånes
stenkolsförande lager, ehuru ej som
brytvärd järnmalm. Järnspaten är ock stundom
blandad med kolsubstans i riktiga flötser
(ty. kohleneisenstein, eng. blackband),
hvilka lämna en viktig del af t. ex. Englands
järnmalmsbrytning.
Hela världens järnmalmsproduktion uppgick 1907
till omkr. 134 mill. ton, hvaraf Förenta staterna
lämnade 51,7 mill., Tyskland med Luxemburg 27,25
mill., England 15,73 mill., Spanien 9,74 mill.,
Frankrike 9,74 mill., Ryssland 6 mill., Sverige
4,45 mill. och Österrike-Ungern 4,17 mill.
Enligt den officiella statistiken brötos
1908 i Sverige 3,890,000 ton svartmalm och
520,000 ton blodsten samt upptogos 666 ton sjö-
och myrmalm. Kirunavaara är Sveriges största
malmfält och anses för hvarje meters afsänkning
ge omkr. 1 1/4 mill. ton malm och innehålla
omkr. 200 mill. ton öfver den vid bergets fot
belägna sjöns, Luossajärvis, yta. Detta fält
bidrog ock med 1,650,000 tons malmfångst i
ofvan angifna tal och kommer att inom några
år producera 3 mill. ton årligen. Bland andra
gruffält med stor brytning må nämnas Gällivare
med Koskulls kulle 1,065,000 ton, Grängesberg
700,000 ton, Norberg 130,000 ton och Blötberget
125,000 ton samt mellan 100,000 och 50,000 ton
Tuolluvaara, Idkerberget och Stripa och mellan
50,000 och 30,000 ton i Dannemora, Stråssa,
Ställberg, Sköttgrufvorna, Dalkarlsberg, Striberg
och Persberg. Flera betydande järnmalmsfält
äro ännu ej tagna i anspråk för brytning,
såsom Luossavaara, Svappavaara, Ekströmsberg
och Routivare i Lappland, hvarjämte här ock bör
nämnas Taberg i Småland, som innehåller mycket
järnmalm, ehuru af låg järnhalt och med mycket
titansyra, hvilket tillsammans gör, att malmen
ej f. n. är brytvärd. Malmerna innehålla utom
malmmineralen en del skarnmineral, som nedsätter
järnhalten och äfven i öfrigt ger malmerna
olika egenskaper. Järnhalten är högst hos de
lappländska fyndigheterna (65—70 proc.), under
det att i mellersta Sveriges bergslager så hög
järnhalt träffas endast hos exportfältens malmer
samt i Bispberg. Hos öfriga mellansvenska malmer
är järnhalten vanligen 50—60 proc. Mången gång
brytes dock malm med betydligt lägre järnhalt,
som sedermera genom anrikning bringas upp till
60 à 65 proc. 1908 producerades i Sverige nära
300,000 ton järnmalmsslig, hvaraf Stråssa ensamt
lämnade 45,000 ton. Af i malmen ingående
främmande ämnen torde fosforn vara af största
betydelse, emedan malmer med olika fosforhalter
måste tillgodogöras enligt helt olika
metallurgiska metoder. De lägsta fosforhalterna,
från spår till några få 1,000-dels proc.,
träffas i Dannemora, Bispberg, Persberg och
några andra fält, som sedan gammalt varit
kända för sina ypperliga stålmalmer. Äfven
de flesta öfriga mellansvenska malmerna ha
låg fosforhalt, 0,02 proc. och därunder, med
undantag af några fält, såsom Grängesberg,
Blötberget och Idkerberget, där fosforhalten
liksom i flera af Norrbottens malmfält kan
uppgå till 1 proc. och äfven däröfver, såsom
i Kirunavaara G-malm, där den är öfver 2,5
proc., och där man äfven med blotta ögat ofta
kan se det fosforhaltiga mineralet (apatit)
i malmen. Äfven svafvel, som hufvudsakligen
förekommer i form af svafvelkis, har varit
ansedt som en farlig beståndsdel hos malmen,
men kan till stor del bortskaffas genom malmens
rostning eller i värsta fall genom magnetisk
anrikning (af svartmalm) med efterföljande
brikettering. Efter skarnmineralens förhållande
vid malmens nedsmältning i masugnen brukar
man indela malmerna i torrstenar, kvartsiga
blodstenar och svartmalmer, som för att vid
smältningen ge lämplig slagg måste beskickas med
mycket kalksten, kvickstenar l. engående malmer,
svartmalmer med skarn af pyroxen, amfibol,
epidot, granat etc., hvilka utan eller med ringa
tillsats gifva passande slagg, samt blandstenar,
hufvudsakligen svartmalmer med kalkskarn, hvilka
användas som tillsats till andra kiselsyrerikare
(surare) malmer vid nedsmältningen, emedan
de själfva innehålla för mycket baser.
K. S—ll.
Järnmasken l. Mannen med järnmasken (fr. Le
masque de fer), benämning på en hemlighetsfull
fransk statsfånge under Ludvig XIV:s tid,
hvilken alltid, när han lämnade sin cell,
nödgades bära en svart sammetsmask, som
sedermera i folktraditionen blef till en mask
af järn eller åtminstone en sammetsmask med en
mekanism af stålfjädrar, afsedd att möjliggöra
intagande af föda, utan att masken behöfde
aftagas. Utgångspunkten för hvad med säkerhet kan
utrönas om denne fånge äro några anteckningar af
vaktlöjtnanten vid Bastiljen Du Junca, hvilken
i sin dagbok omtalar under 18 sept. 1698, att
den nyutnämnde kommendanten Saint-Mars nämnda
dag vid sin ankomst till Bastiljen (från S:te
Marguerite) medförde ”en gammal fånge, som han
hade under sin bevakning i Pinerolo och som han
alltid höll maskerad”, samt under 19 nov. 1703,
att denne fånge efter en kort sjukdom samma
dag aflidit. I marginalen tillägges, att fången
kallades ”M. de Marchiel”, och i den bevarade
begrafningsattesten uppges namnet ”Marchioly”. —
Frågan om, hvem den mystiske fången var, har
framkallat en hel litteratur, men numera torde
detta i öfver 150 år lifligt omstridda problem
kunna anses som löst. Det upptogs i tryck första
gången i det 1745—46 utkomna anonyma arbetet
”Mémoires secrets pour servir à l’histoire
de Perse”, där under diktade persiska namn den
hypotesen framkastades, att fången varit Louis de
Bourbon, grefve af Vermandois och naturlig son
till Ludvig XIV med Louise de la Vallière. Han
skulle ha i vredesmod som yngling tilldelat sin
halfbroder tronföljaren en örfil och fått plikta
därför med lifstidsfängelse. Voltaire upptog
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
