i mäktiga aflagringar i yngre formationer eller som omvandlingsprodukter efter andra järnhaltiga mineral; så i Tyskland, Frankrike, Österrike, Spanien, Ryssland och Amerika. Särskildt torde de hithörande minettemalmerna i tyska och franska Lothringen samt Luxemburg böra nämnas på grund af sin stora betydelse för dessa länders järntillverkning. — Järnspat består af kolsyrad järnoxidul med 48 proc. järn, har ljust gulaktig färg, men blir lätt brun på ytan genom vittring och visar i naturen ofta öfvergångar till brun järnockra. Den förekommer dels kristallinisk på gångar och lager i Österrike (Eisenerz i Steiermark o. a.), Tyskland, England, Spanien och Amerika, dels i druf- och njurformiga partier, s. k. sfärosiderit, ofta samlad till större linser i lerskiffrar, järnlersten l. lerjärnsten (eng. clay iron stone, ty. thoneisenstein), tillhörande stenkolsformationens aflagringar. Dylika bildningar äro funna äfven i Skånes stenkolsförande lager, ehuru ej som brytvärd järnmalm. Järnspaten är ock stundom blandad med kolsubstans i riktiga flötser (ty. kohleneisenstein, eng. blackband), hvilka lämna en viktig del af t. ex. Englands järnmalmsbrytning. Hela världens järnmalmsproduktion uppgick 1907 till omkr. 134 mill. ton, hvaraf Förenta staterna lämnade 51,7 mill., Tyskland med Luxemburg 27,25 mill., England 15,73 mill., Spanien 9,74 mill., Frankrike 9,74 mill., Ryssland 6 mill., Sverige 4,45 mill. och Österrike-Ungern 4,17 mill. Enligt den officiella statistiken brötos 1908 i Sverige 3,890,000 ton svartmalm och 520,000 ton blodsten samt upptogos 666 ton sjö- och myrmalm. Kirunavaara är Sveriges största malmfält och anses för hvarje meters afsänkning ge omkr. 1 1/4 mill. ton malm och innehålla omkr. 200 mill. ton öfver den vid bergets fot belägna sjöns, Luossajärvis, yta. Detta fält bidrog ock med 1,650,000 tons malmfångst i ofvan angifna tal och kommer att inom några år producera 3 mill. ton årligen. Bland andra gruffält med stor brytning må nämnas Gällivare med Koskulls kulle 1,065,000 ton, Grängesberg 700,000 ton, Norberg 130,000 ton och Blötberget 125,000 ton samt mellan 100,000 och 50,000 ton Tuolluvaara, Idkerberget och Stripa och mellan 50,000 och 30,000 ton i Dannemora, Stråssa, Ställberg, Sköttgrufvorna, Dalkarlsberg, Striberg och Persberg. Flera betydande järnmalmsfält äro ännu ej tagna i anspråk för brytning, såsom Luossavaara, Svappavaara, Ekströmsberg och Routivare i Lappland, hvarjämte här ock bör nämnas Taberg i Småland, som innehåller mycket järnmalm, ehuru af låg järnhalt och med mycket titansyra, hvilket tillsammans gör, att malmen ej f. n. är brytvärd. Malmerna innehålla utom malmmineralen en del skarnmineral, som nedsätter järnhalten och äfven i öfrigt ger malmerna olika egenskaper. Järnhalten är högst hos de lappländska fyndigheterna (65—70 proc.), under det att i mellersta Sveriges bergslager så hög järnhalt träffas endast hos exportfältens malmer samt i Bispberg. Hos öfriga mellansvenska malmer är järnhalten vanligen 50—60 proc. Mången gång brytes dock malm med betydligt lägre järnhalt, som sedermera genom anrikning bringas upp till 60 à 65 proc. 1908 producerades i Sverige nära 300,000 ton järnmalmsslig, hvaraf Stråssa ensamt lämnade 45,000 ton. Af i malmen ingående främmande ämnen torde fosforn vara af största betydelse, emedan malmer med olika fosforhalter måste tillgodogöras enligt helt olika metallurgiska metoder. De lägsta fosforhalterna, från spår till några få 1,000-dels proc., träffas i Dannemora, Bispberg, Persberg och några andra fält, som sedan gammalt varit kända för sina ypperliga stålmalmer. Äfven de flesta öfriga mellansvenska malmerna ha låg fosforhalt, 0,02 proc. och därunder, med undantag af några fält, såsom Grängesberg, Blötberget och Idkerberget, där fosforhalten liksom i flera af Norrbottens malmfält kan uppgå till 1 proc. och äfven däröfver, såsom i Kirunavaara G-malm, där den är öfver 2,5 proc., och där man äfven med blotta ögat ofta kan se det fosforhaltiga mineralet (apatit) i malmen. Äfven svafvel, som hufvudsakligen förekommer i form af svafvelkis, har varit ansedt som en farlig beståndsdel hos malmen, men kan till stor del bortskaffas genom malmens rostning eller i värsta fall genom magnetisk anrikning (af svartmalm) med efterföljande brikettering. Efter skarnmineralens förhållande vid malmens nedsmältning i masugnen brukar man indela malmerna i torrstenar, kvartsiga blodstenar och svartmalmer, som för att vid smältningen ge lämplig slagg måste beskickas med mycket kalksten, kvickstenar l. engående malmer, svartmalmer med skarn af pyroxen, amfibol, epidot, granat etc., hvilka utan eller med ringa tillsats gifva passande slagg, samt blandstenar, hufvudsakligen svartmalmer med kalkskarn, hvilka användas som tillsats till andra kiselsyrerikare (surare) malmer vid nedsmältningen, emedan de själfva innehålla för mycket baser. K. S—ll. Järnmasken l. Mannen med järnmasken (fr. Le masque de fer), benämning på en hemlighetsfull fransk statsfånge under Ludvig XIV:s tid, hvilken alltid, när han lämnade sin cell, nödgades bära en svart sammetsmask, som sedermera i folktraditionen blef till en mask af järn eller åtminstone en sammetsmask med en mekanism af stålfjädrar, afsedd att möjliggöra intagande af föda, utan att masken behöfde aftagas. Utgångspunkten för hvad med säkerhet kan utrönas om denne fånge äro några anteckningar af vaktlöjtnanten vid Bastiljen Du Junca, hvilken i sin dagbok omtalar under 18 sept. 1698, att den nyutnämnde kommendanten Saint-Mars nämnda dag vid sin ankomst till Bastiljen (från S:te Marguerite) medförde ”en gammal fånge, som han hade under sin bevakning i Pinerolo och som han alltid höll maskerad”, samt under 19 nov. 1703, att denne fånge efter en kort sjukdom samma dag aflidit. I marginalen tillägges, att fången kallades ”M. de Marchiel”, och i den bevarade begrafningsattesten uppges namnet ”Marchioly”. — Frågan om, hvem den mystiske fången var, har framkallat en hel litteratur, men numera torde detta i öfver 150 år lifligt omstridda problem kunna anses som löst. Det upptogs i tryck första gången i det 1745—46 utkomna anonyma arbetet ”Mémoires secrets pour servir à l’histoire de Perse”, där under diktade persiska namn den hypotesen framkastades, att fången varit Louis de Bourbon, grefve af Vermandois och naturlig son till Ludvig XIV med Louise de la Vallière. Han skulle ha i vredesmod som yngling tilldelat sin halfbroder tronföljaren en örfil och fått plikta därför med lifstidsfängelse. Voltaire upptog