1751 i ”Siècle de Louis XIV” historien om ”järnmasken”, fantastiskt utsmyckad med hvarjehanda detaljer om fångens bevakning m. m., antydde då endast, att han varit af mycket hög börd, men preciserade 1771 i ”Dictionnaire philosophique” (i ett tillägg till artikeln om drottning Anna) sin åsikt därhän, att fången varit en oäkta son till drottning Anna. I sin edition af marskalk Richelieus memoarer (1790) förbättrade abbé Soulavie historien därhän, att ”järnmasken” skulle ha varit äkta son till Ludvig XIII och drottning Anna samt tvillingbror till Ludvig XIV, inspärrad af denne för undvikande af tronföljdsstrider. Denna sistnämnda hypotes blef i synnerhet populär, sedan den romantiserats af A. Dumas d. ä. i romanen ”Vicomte de Bragelonne” (1848). Bland det stora antal personer, som med orätt framställts såsom identiska med ”järnmasken”, må ytterligare nämnas Karl II:s af England 1685 afrättade oäkta son hertigen af Monmouth (af Saint-Foix 1768), den 1669 på Kreta aflidne partigängaren från ”fronden” François de Vendôme, hertig af Beaufort, den i Pinerolo som statsfånge 1680 aflidne förre ministern Foucquet (af Paul Lacroix, pseudonym ”Bibliophile Jacob”, 1840), en armenisk patriark vid namn Avédick, som faktiskt insattes på Bastiljen först efter 1706 och afled på fri fot 1711 (af de Taulès 1825), en lothringsk officer vid namn Oldendorf, som stämplat mot Ludvig XIV (af Iung 1873), en af Catinat 1681 tillfångatagen onämnd spion (af Loiseleur 1883), en viss Eustache Dauger, som en tid varit betjänt åt Foucquet under dennes fängelsetid och därunder skulle ha fått kännedom om farliga statshemligheter (af Lair i ”Nicolas Foucquet” II, 1890) och en hos Ludvig XIV i onåd fallen general Labbé de Bulonde (af Burgaud och Bazeries 1893). Marius Topin gendref i sitt 1869 utgifna grundliga arbete ”L’homme au masque de fer” (6:e uppl. 1883) ett flertal af de förut framställda hypoteserna och framlade mycket starka skäl för, att ”järnmasken” varit den mantuanske ministern Ercole Antonio Mattioli, som förrädiskt fängslades af Ludvig XIV:s utskickade 1679. En gissning härom hade redan 1770 framställts af baron Heiss och hypotesen därefter närmare utförts bl. a. af Roux-Fazillac (1800) och Delort (1825). De skäl, som kunna anföras mot detta antagande, äro bäst samlade hos Loiseleur, ”Trois énigmes historiques” (1883) och i Lairs biografi öfver Foucquet (1890), skälen för Mattiolihypotesen ha sedermera på ett öfvertygande sätt framförts af Funck-Brentano i ”L’homme au masque de velours noir” (”Revue historique”, 1894), ”Nouveaux documents sur la Bastille” (”Revue bleue”, 1898) och ”Légendes et archives de la Bastille” (1898; ”Bastiljen i sägnen och verkligheten”, 1900); jfr äfven Bröcking, ”Das räthsel der eisernen maske” (1898) och M. Boutry i ”Revue des études historiques” (1899). — Mattioli var född 1 dec. 1640 i Bologna, blef vid därvarande universitet juris doktor och professor, antogs sedermera till statssekreterare hos hertig Karl III af Mantua och utnämndes af dennes son Karl IV till grefve och senator. Då Ludvig XIV, som innehade fästningen Pinerolo, äfven ville bemäktiga sig Casale för att behärska härvägen till Italien, inledde han 1677 underhandlingar genom sitt sändebud i Venezia, abbé d’Estrades, med hertigen genom Mattioli, hvilken 8 dec. 1678 i Versailles med franske utrikesministern Pomponne slöt ett fördrag om Casales afträdande till Frankrike mot en penningsumma. Planens genomförande kräfde stor hemlighetsfullhet, men blott två månader senare var den genom förräderi af Mattioli bekant i Turin, Madrid, Wien och Venezia och kunde därför ej omedelbart sättas i verket. För att hämnas på Mattioli och från honom utbekomma det af hertigen af Mantua ratificerade exemplaret af traktaten lät då Ludvig XIV genom d’Estrades och Catinat i närheten af Turin fängsla Mattioli (2 maj 1679) och bortföra honom till Pinerolo, hvarefter ett rykte utspreds, att han aflidit genom en olyckshändelse. Han omtalas namngifven där ännu i dec. 1693, men var med säkerhet en af de tre fångar, som våren 1694, då Pinerolo skulle återlämnas till Savojen, öfverfördes till ön Sainte-Marguérite, där hans förste fångvaktare Saint-Mars, hvilken 1681 förflyttats från Pinerolo till Exiles, sedan 1687 var kommendant. Bevisföringen för att Mattioli var ”järnmasken” hvilar väsentligen därpå, att kännetecknen på denne ej passa in på någon annan af de fem fångar Saint-Mars 1681 hade på Pinerolo och de tre, som 1694 fördes till Sainte-Marguérite, hvaremot Mattioli tillhörde båda dessa grupper och redan vid sitt fängslande bevisligen försågs med en sammetsmask — i själfva verket en lättnad, enär han till följd af detta försiktighetsmått mot igenkännande tilläts t. ex. att bevista mässan och företaga korta promenader i fria luften. Allt tyder också på, att han var den Saint-Mars’ ”forne fånge” från Pinerolo, som denne 1698 medförde till Bastiljen, hvartill kommer namnlikheten mellan dödsattestens namn ”Marchioly”, hans eget skrifsätt ”Matthioly” samt kommendantens ”Marthioly” jämte Ludvig XV:s förklaring (innan Mattiolihypotesen vunnit spridning), att ”järnmasken” varit ”en italiensk furstes minister”. V. S—g. Järnmedel, Järnpreparat, med. farm., äro läkemedel, som innehålla järn i någon form som väsentligt verksam beståndsdel. Efter Mars, järnets och krigets gud, ha järnmedlen sedan gammalt kallats martialia. Från faraonernas dagar ända till vår tid ha dessa preparat stått högt i anseende som kraftiga och oumbärliga läkemedel, hvarpå syftar det latinska ordstäfvet: nescit artem, qui nescit martem (den förstår ej läkekonsten, som icke känner järnets nytta). Sin största betydelse har flertalet järnpreparat vid ”blodbrist” och därpå beroende klenhet och särskildt vid bleksot (kloros). Lämpliga järnmedel öka härvid i regel ganska hastigt (på några veckor) den abnormt nedsatta mängden blodfärgämne (hemoglobin) samt antalet röda blodkroppar, om detta varit minskadt. I samband härmed återställas krafter och hälsa. Hur denna verkan kommer till stånd, har varit mycket omtvistadt och är ännu icke fullt utredt. Man har velat förneka de vanliga järnpreparatens (järnsalternas) direkta nytta, emedan de ej skulle uppsugas ur tarmen. Endast järn i fast förening med vissa organiska ämnen (ägghvitekroppar) skulle kunna uppsugas, och man konstruerade därför dylika järnpreparat till ersättning för de vanliga. Fasta organiska järnföreningar ingå i åtskilliga af våra födoämnen, och kroppens behof af järn för blodbildning m. m. täckes i regel mer än väl af födans järn. Emellertid har erfarenheten visat, att icke heller