särskilda bestämmelser. Den allmänna förvaltningen af svenska statens järnvägar utöfvas (jämlikt k. instr. 31 dec. 1907) af k. Järnvägsstyrelsen (se d. o.) med dess underlydande distriktsförvaltningar. De enskilda järnvägarna i riket, som med få undantag tillhöra aktiebolag, förvaltas af dessa själfva eller ock af andra aktiebolag, som arrendera järnvägarna. Järnvägsstyrelsen har emellertid en viss kontroll öfver de enskilda järnvägarna. Tillkomsten af en ny statsjärnväg beror på beslut af K. M:t (och på riksdagens beviljande af erforderligt anslag). Byggnadsarbetet utföres af Järnvägsstyrelsen. Behöflig mark förvärfvas genom expropriation (se Expropriera). För att få anlägga och till allmänt begagnande mot afgift upplåta enskild järnväg måste hos K. M:t utverkas koncession, som beviljas, först efter det ortsbefolkningen fått tillfälle att yttra sig samt K. M:ts befallningshafvande, Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen äfvensom Järnvägsstyrelsen afgifvit utlåtanden öfver den tillärnade järnvägen. Koncession göres städse beroende af en mängd villkor, afseende bl. a. järnvägsföretagets tekniska och ekonomiska säkerställande. Med koncessionen följer rätt att expropriera för järnvägen erforderlig mark. — Särskilda föreskrifter ang. lagfart, inteckning (se d. o.) och utmätning af enskild järnväg, så ock i fråga om förvaltning af dylik järnväg under konkurs, äro meddelade i en k. förordning 15 okt. 1880. Dessa föreskrifter åsyfta bl. a. att förhindra ett obehörigt styckande af enskild järnväg samt att sörja för trafikens uppehållande i händelse af egarens insolvens. — Trafiken på statens järnvägar är ordnad genom k. reglementet 4 april 1862 jämte en del nyare föreskrifter. För de enskilda järnvägarna gälla särskilda, af K. M:t fastställda trafikreglementen. För militära ändamål få järnvägarna begagnas enligt ett särskildt reglemente 25 juli 1884 (med några senare ändringar). Taxor för transport af passagerare och gods å såväl statens som enskilda järnvägar fastställas af K. M:t. — Särskild ansvarighet för den skada, som genom järnvägsdriften förorsakas, åligger egare och innehafvare af järnväg. För skada af vissa slag (då någon af järnvägspersonalen skadats eller dödats i tjänsten; då eld kommit lös från lokomotiv eller vagn och gjort skada; samt då ren blifvit påkörd inom något lapparnas renbetes-område — allt tillfällen, där faran af järnvägsdriften ansetts vara särskildt betydande) skall ersättning betalas, äfven om skadan berott på ren olyckshändelse. I andra fall åter förutsattes för skadeståndsskyldighet, att vållande till skadan (oförsiktighet, skuld) kan läggas järnvägens förvaltning eller betjäning till last. (Lagar 12 mars 1886 samt 22 juni och 8 juli 1904.) Jfr Elektriska anläggningar, sp. 236. — Järnvägsanläggningar åtnjuta särskildt skydd mot skadegörande eller trafikstörande handlingar; dessa äro nämligen (i 19 kap. 11, 12, 14, 21 §§ Strafflagen) belagda med stränga straff. — Om det internationella fördraget ang. godsbefordran å järnväg, som afslöts i Bern 14 okt. 1890, se Järnvägssamtrafik. H. L. C. G. Bj. Järnvägarnas, Enskilda, pensionskassa. Se Enskilda järnvägarnas pensionskassa. Järnvägsassuransföreningen, en sammanslutning emellan enskilda järnvägar i Sverige för ömsesidig försäkring mot brandskada, lämnar försäkring för såväl stations- m. fl. byggnader som för rullande materiel, kol- och virkesupplag och andra materialier samt inventarier, i vederbörande järnvägars vård befintligt fraktgods, personalens lösegendom etc. Föreningen, hvars verksamhet började 1885, omfattade vid 1908 års slut 82 banor, med en längd af 6,484 km. Försäkringssumman uppgick samtidigt till 108,805,400 kr. Styrelsen har sitt säte i Stockholm. J. L. (A. d’A.) Järnvägsbank, den utfyllning af jord, grus eller sten, som anbringas å lågt liggande terräng för att bilda det plan, hvarpå en järnvägs spår är afsedt att utläggas. Se Bank 2, sp. 853. H. L. Järnvägsbiljett. Se Biljett. Järnvägsbro. Se Bro, sp. 193, och Brobyggnadskonst, sp. 203. Järnvägsbyggnad omfattar tre till såväl tiden som sättet skilda, men efter hvarandra följande tekniska företag för åstadkommandet af en för trafik färdig järnväg, nämligen järnvägsundersökningen i terrängen för bestämmandet af järnvägslinjens läge och beskaffenhet med afseende på lutningar och kurvor; framställandet af banvallen (se d. o.) medelst terrasseringsarbeten jämte utförandet af de s. k. konstbyggnaderna, till hvilka räknas broar, viadukter, kulvertar, vägportar m. fl. byggnadsföretag, afseende att föra vägar och vattenaflopp genom, öfver eller under banvallen; samt slutligen utläggandet af själfva spåret i sin ballast (se d. o., 3) tillika med anordnandet af signaler och telegrafer. Härtill kommer — särskildt vid stationerna — utläggning af spårväxlar, uppförande af nödiga husbyggnader och bangårdsmaskinerier, såsom vändskifvor, skjutbord m. m. Vid undersökningen - äfven benämnd järnvägsstakning — framgår undersökningsförrättaren i plan efter brutna linjer i terrängen, hvilka markeras med i marken nedstuckna, mindre stänger (”stakar”). I vinklarna mellan dessa linjer som tangenter inläggas kurvor, som särskildt markeras från den ena tangentpunkten till den andra, så att en sammanhängande linje, omväxlande i kurva och raklinje, erhålles, hvilken utgör den blifvande järnvägens banaxel (se d. o.). Sedan längdmätning af banaxeln skett, afvägas mätningspunkterna, och en banprofil (se d. o.) uppritas på grund af de afvägda punkternas höjdläge. Är den sålunda erhållna profilen ogynnsam, vare sig ur ekonomisk terrasseringssynpunkt eller af andra skäl, företagas omstakningar, till dess att en i alla afseenden antaglig profil erhålles. En skicklig undersökare bör vara begåfvad med god blick för terrängens förhållanden och banaxelns lämpande efter den, eljest tager undersökningen för lång tid. I de trakter, där topografiska kartor i ej alltför liten skala finnas utförda öfver landskapet, erbjudes genom dessa kartors beteckningar en god ledning vid den första försökslinjens uppstakande. I mycket svår terräng måste fullständig s. k. inrutning af terrängen och uppritande af nivåkurvor ske, innan banaxelns läge kan bestämmas. — Byggnadsarbetet eller själfva banvallens bildande sker genom gräfnings-, resp. sprängnings- och fyllningsarbete sålunda, att de jord- och bergmassor, som enligt banprofilen ligga ofvanför balanslinjen (se d. o.), utschaktas och transporteras till de platser, där profilen visar, att marken ligger under balanslinjen. På detta sätt bildas den