af högre och lägre grad, är i lokalt hänseende fördelad på fem distrikt, hvart och ett omfattande vissa af K. M:t bestämda linjer. Hvarje distrikt förvaltas af en distriktsförvaltning, bestående af en distriktschef, såsom distriktets chef, samt en bandirektör, föreståndare för banafdelningen, en maskindirektör, föreståndare för maskinafdelningen, och en trafikdirektör, föreståndare för trafikafdelningen. I distriktsindelningen ingår icke den statens järnvägar tillhöriga centralverkstaden i Örebro, hvilken står under styrelsens omedelbara ledning och förvaltas af en särskild maskindirektör som verkstadschef. Distriktschef är styrelsen i första hand ansvarig för de till hans distrikt hörande järnvägarnas ekonomiska och reglementsenliga skötsel samt för den allmänna ordningen inom distriktet. Han företräder distriktet, hvarvid han i förhållande till främmande myndigheter och allmänheten har att, hvad distriktet vidkommer, bevaka statens järnvägars rätt och intresse. Afdelningsföreståndare har att med viss själfständighet ordna, leda och öfvervaka arbetet inom sin afdelning. Han har att bereda och inom distriktsförvaltningen föredraga eller ock i vissa fall själf afgöra till hans afdelning hörande ärenden. Distiktsförvaltningarna ha sitt säte, den vid 1:a distriktet i Stockholm, den vid 2:a distriktet i Göteborg, den vid 3:e distriktet i Malmö, den vid 4:e distriktet i Östersund och den vid 5:e distriktet i Luleå. — Enligt den för 1910 af K. M:t fastställda arfvodesstaten vid statens järnvägar uppgick antalet befattningar vid distrikten och centralverkstaden till 12,923, hvaraf 1,100 utgjorde befattningar af högre grad och 11,823 befattningar af lägre grad. Af hela antalet tillhörde 40 distriktschefsexpeditionerna, 2,262 banafdelningen, 3,821 maskinafdelningen samt 6,800 trafikafdelningen. Till tjänstemän af högre grad äro att hänföra: distriktschef, bandirektör, maskindirektör, trafikdirektör, baningenjör af 1:a och 2:a klass, distriktssekreterare, maskiningenjör af 1:a och 2:a klass, telegrafingenjör, trafikinspektör af 1:a och 2:a klass, befälhafvare å ångfärja, förrådsförvaltare, byråassistent, distriktskamrerare, distriktskassör, maskininspektor, öfverinspektor, stationsinspektorer å 1:a, 2:a och 3:e klassens stationer, telegrafinspektor, förste styrman och reservbefälhafvare å ångfärja, expeditionsföreståndare, förste bokhållare, förste telegrafist, stationsinspektorer å 4:e klassens station, underingenjör, underinspektör, öfvermaskinist, andre styrman, bokhållare, förste stationsskrifvare, telegrafist, kontorsskrifvare, ritare och stationsskrifvare. Till tjänstemän af lägre grad hänföras: lokomotivmästare, stationsmästare å 5:e klassens station, vagnmästare, öfverbanmästare, andre maskinist å ångfärja, bangårdsmästare, banmästare, lokomotivförare, maskinist vid kraft- och belysningsanläggning, stationsmästare å 6:e och 7:e klassens station, trädgårdsmästare, tågmästare, tredje styrman och tredje maskinist å ångfärja, förrådsförman, konduktör, lokomotiveldare, kontorsbiträde, portvakt, stallförman, stationsförman, vagnförman, maskin- och pannskötare, vagnskötare, vaktmästare, förhandseldare, rorgängare, timmerman, banvakt, förrådsvakt, stationskarl, vagn- och stallkarlar samt eldare och matros å ångfärja. Samtliga vid distrikten och centralverkstaden enligt stat anställda tjänstemän tillsättas genom konstitutorial. Antalet personer med e. o., extra eller tillfällig anställning vid distrikten och centralverkstaden beräknades vid utgången af 1909 utgöra omkr. 10,500. Hj. Wa. Järnvägsstation, i allmän bemärkelse detsamma som bangård (se d. o.); i mera inskränkt mening bangårdens stationshus, som innehåller tjänstelokaler för trafikpersonalen, väntsalar, resgodsrum samt stundom restaurationslokaler och boställsrum för en del tjänstemän. Se pl., fig. 13—15, samt bilder vid artiklarna Bangård och Byggnadskonst (pl. XX). H. L. Järnvägsstatistik har till föremål att på sådant sätt sammanställa talförhållandena ang. järnvägarnas utsträckning och byggnadssätt, byggnadskostnaden, rörliga materielens styrka och användande, transportmängder, inkomster och driftkostnader, personal samt de vid järnvägsrörelsen inträffade olycksfall m. m., att man ur de däraf framgående allmänna resultaten kan draga slutsatser och uppställa principer till gagn för trafikrörelsens ändamålsenliga bedrifvande. De viktigaste föremålen för järnvägsstatistiken äro den rullande materielens utnyttjande i olika slags trafik, själfva trafikens omfattning och taxering samt rörelsens finansiella resultat. För att bedöma rörelsens omfång å olika bansträckor för någon viss tidsperiod (år, månad, dag) måste rörelsen först och främst uttryckas i vissa lämpliga, konventionellt antagna arbetsenheter. Sådana äro tonkilometern hvarmed förstås 1 ton gods transporteradt 1 km. väg, personkilometern, d. ä. 1 person fortskaffad 1 km., tåg-, lokomotiv- och vagnsaxelkilometern, d. ä. 1 tåg, 1 lokomotiv eller 1 vagnsaxel, som genomlupit 1 km. väg, o. s. v. Arbetsenheternas summor hänföras i sin ordning till den trafikerade banlängden och trafiktiden, så att man för olika banor eller bandelar erhåller allmänna jämförelsetal genom angifvandet af tonkilometer pr år och bankilometer, personkilometer pr år och bankilometer etc. Trafikinkomster och driftkostnad å olika banor eller bandelar jämföras sinsemellan medelst förhållandet till trafikerad banlängd och trafiktid eller till utfördt arbete sålunda genom angifvande exempelvis af inkomsten pr dag och bankilometer, inkomsten pr tonkilometer etc. Från det utförda trafikarbetet eller dragkraftens nyttiga arbete skiljes noga den döda vikt, som af dragkraften framförts och hvarmed förstås själfva den rörliga materielens transportvikt (den s. k. taran). Denna dödvikt är liksom tåghastigheten hufvudsakligen af betydelse vid bedömandet af kostnaden för dragkraft samt banbyggnadens hållbarhet. Dragkraftens framförda döda vikt och verkställda nyttiga arbete utgöra tillsammans, hvad som förstås med utförd bruttolast. — Trafikinkomsternas öfverskott öfver drift och underhållskostnaden, d. v. s. nettobehållningen, visar, hänförd till det i en järnväg nedlagda byggnadskapitalet, järnvägsföretagets räntabilitet eller afkastningsförmåga (afkomstprocent). Driftkostnadens förhållande till inkomsterna utgör den s. k. utgiftsprocenten. Afkomstprocenten vid de svenska järnvägarna belöpte sig 1906 för normalspariga banor, d. v. s. med en spårvidd af 1,435 m., till i medeltal 4,35. Vid statsbanorna, som samtliga äro normalspåriga, utgjorde afkomstprocenten s. å. 4,0, men har sedermera ansenligen nedgått, så att densamma 1908 och 1909 stannade vid resp. 1,46 och 1,79. Vid smalspåriga banor belöpte sig afkomstprocenten 1906