förråd af järnbromateriel samt materiel för vanlig järnvägsöfverbyggnad och för fältbanor m. m. I Frankrike, där äfven dylika förråd finnas, uppsättas vid mobilisering förutom järnvägstrupperna 9 sektioner järnvägsarbetare. I England sköter ett af de två järnvägskompanierna militärbanan Upnor—Chattenden vid Chatham. I Italien mobiliseras förutom järnvägstrupperna 4 kompanier järnvägspersonal. Österrike-Ungern mobiliserar 12 kompanier och 1 trafikafdelning. Ryssland har 35 kompanier. Äfven Danmark, Belgien, Schweiz, Spanien, Bulgarien och Serbien ha järnvägstrupper, men svenska armén saknar ännu sådana. L. W:son M. Järnvägstunnel kallas det rörformiga byggnadsverk genom berg eller jord, som måst utföras för framdragandet af en järnvägslinje i önskad riktning eller bestämdt höjdläge. De vanligaste anledningar, som nödvändiggöra tunnelbyggnad vid järnvägar, äro: stora höjder, hvilkas öfverstigande med rimliga lutningar för banplanet är omöjligt eller hvilkas genomgräfvande eller genomsprängande i öppet schakt skulle blifva för kostsamt; breda och djupa vatten, hvilkas öfverbroande antingen är för dyrbart eller skulle alltför mycket störa skeppsfarten; äfvensom undvikandet af värdefull jord, särskildt inom planlagda stadsområden, som måste bibehållas oförändrad. Se Tunnel; jfr fig. 3 å sp. 445—446. H. L. Järnvägståg, den samling af hopkopplade järnvägsfordon, som, dragna af lokomotiv, utgöra en efter tidtabell framförd trafikenhet. Efter tågens olika ändamål och utrustning benämnas de expresståg (iltåg), snälltåg, persontåg och godståg (se dessa ord). Med blandadt tåg förstår man ett sådant tåg, som är anordnadt i lika mån för befordran af personer och gods och hvars hastighet därför är mindre än persontågets. Uttrycket blixttåg är endast ett hyperboliskt uttryck för ett snabbt expresståg och har ingen praktisk-teknisk betydelse. Arbetståg brukar man benämna sådana tåg, som utsändas med materialier och arbetare för reparations- och underhållsarbeten å banan. Jfr pl., fig. 11 o. 12. H. L. Järnvägsunderbyggnad, den del af en järnväg, på hvilken järnvägsöfverbyggnaden (se d. o.) hvilar, äfvensom därtill hörande anläggningar. Till underbyggnaden räknas sålunda främst banvallen, vare sig i bankfyllnad eller inskärning, men äfven stödmurar, strandskoningar, broar, vattengenomlopp (s. k. trummor), viadukter, afdikningar, tryckbankar och skyddsanordningar mot ras m. fl. arbeten, som utförts för järnvägsbyggnadens säkra och orubbade läge i terrängen. H. L. Järnvägsundersökning. Se Järnvägsbyggnad. Järnvägsurspårning kallas det olycksfall, då ett järnvägsfordons hjul ej längre rulla på skenorna, utan, sedan hjulflänsarnas förmåga att leda fordonet på och utefter spåret upphört, befinna sig bredvid skenorna. Urspårning inträffar oftast på bangård vid växling och där mestadels genom oriktig eller otidig omläggning af växlar. På öppen linje kan urspårning ej gärna ifrågakomma, så länge materielen är hel och spårvidden den rätta, om icke hastigheten uppdrifves öfver den största tillåtna . H. L. Järnvägsvagn, fordon för järnvägsdrift, afsedt för befordran i tåg af transportföremålen, nämligen personer, djur och gods af olika slag. Järnvägsvagnarna äro af två hufvudslag: personvagnar och godsvagnar (se dessa ord). Jfr pl., fig. 11 o. 12. H. L. Järnvägsvolontär. Se Järnvägsskolor. Järnvägsväxel kallas den anordning, hvarigenom ett tåg eller ett enstaka järnvägsfordon kan utan att stannas öfverföras från ett spår till ett annat, mellan hvilka båda växeln alltså utgör förbindelsen. Hufvuddelarna af en växel äro de båda växeltungorna, som, rörliga i horisontell led, ömsevis ansluta mot den s. k. stödrälen i stamspåret eller sidospåret, beroende af, på hvilket af dessa spår fordonet skall fortgå; vidare växelstället, hvarmed tungorna omläggas, samt korsningen inlagd där, hvarest stamspårets och sidospårets inre skensträngar korsa hvarandra. På en bangård finnas växlar af många slag; de vanligast förekommande äro följande: enkel växel (fig. 9 å sp. 445—446), kallad höger- eller vänsterväxel, beroende på, om den leder till ett på höger eller vänster sida om stamspåret liggande sidospår; enkel (ensidig) korsningsväxel, som, där två spår korsa hvarandra, medgifver öfvergång från stamspår till sidospår endast från ena hållet, och dubbel (tvåsidig) korsningsväxel (fig. 10 å sp. 445—446), där öfvergång från ena till andra spåret kan ske från båda hållen. Moderna växlar äro försedda med växellyktor, hvilkas transparenta delar äro förfärdigade af mjölkhvitt glas, formadt till olika signalbilder, som, då lyktan roterar vid växeltungornas omläggning, från olika håll ange, såväl dag som natt, till hvilket spår växeln i sitt tillfälliga läge leder. H. L. Järnvägsöfverbyggnad kallas med ett gemensamt namn spåret (de båda skensträngarna), syllarna, på hvilka skenorna äro fästa, och ballasten, i hvilken syllarna äro bäddade. Skenorna, mot hvilkas innerkanter fordonshjulens flänsar ledas, upptaga de lodräta och vågräta tryck, som vid hjulens framrullande uppstå, och öfverföra dessa tryck till syllarna, hvilka åter genom ballastbädden fördela dem på största möjliga yta af banplanet, allt i afsikt att erhålla en jämn gång, i görligaste mån fri från stötar och lokala åverkningar på banvallen. H. L. Järnåldern, arkeol., kallas i den jämförande fornforskningens system den förhistoriska kulturperiod, då den öfvervägande hufvudmassan af skärande redskap och vapen tillverkas af järn. Denna den sista af de förhistoriska perioderna fortsättes in i historisk tid. Järnet synes ha blifvit bekant och brukadt i större utsträckning i sista fjärdedelen af 2:a årtusendet f. Kr. I Egypten omtalas det i en text från den 19:e dynastien, och en järnyxa är funnen från Ramses III:s tid (omkr. 1200 f. Kr.). I de af Flinders Petrie uppgräfda ruinstäderna från Kahun och Gurob (den förra från 12:e, den senare från 18:e och 19:e dynastien) har en mängd redskap af koppar och brons upptäckts, men inga föremål af järn, ej ens rost. I ruiner i västra Persien (Susa), Kaldéen, Assyrien och Syrien uppträder järnet först omkr. 1000 f. Kr. Såväl fynd som grekiska och judiska traditioner tala för, att järnet upptäckts först i de mineralrika trakterna n. om Assyrien. I Grekland blir järnet bekant först mot slutet af Mykenetiden, och järnåldern börjar där ej före 12:e årh. I Italien blir den nya metallen bekant ungefär samtidigt, men kommer åtminstone i Nord-Italien i allmänt bruk först efter 1000. N. om Alperna lär