man känna järnet omkr. 1000 f. Kr. Från denna tid eger man i Schweiz och Syd-Tyskland bronssvärd, hvilkas fästen äro inkrusterade med järn. Något senare tillverkas klingorna af denna metall. I Belgien och Nord-Frankrike börjar järnåldern omkring 800 f. Kr., i Nord-Tyskland och Skandinavien i 7:e årh., ehuru enstaka äldre fynd äro kända, och järnet kommer först senare i riktigt allmänt bruk i Skandinavien. Åtskilligt talar för, att fenicierna först bragte järnet i handeln. I Mellan-Europa räknas järnåldern från järnets införande (omkr. 1000) till den romerska kulturens seger (tiden omkr. Kristi födelse). Denna ett årtusen omfattande period delas i en äldre järnålder, Hallstatt-tiden (se d. o.), och en yngre järnålder, Latène-tiden (se d. o.). Då emellertid historien ännu under flera århundraden sprider ett ganska sparsamt ljus öfver förhållandena i Mellan-Europa, men däremot talrika graffynd skänka oss upplysningar af arkeologiskt intresse, kan man fortfarande tala om en järnålder, som kan delas i romersk kejsartid (till omkr. 300 e. Kr.), folkvandringstid (300—700) med underafdelningar, som erhållit olika benämningar (t. ex. konstantinsk tid, merovingisk tid, frankisk, anglosaxisk tid o. s. v.) och slutligen karolingisk tid omkr. 800 e. Kr. I Norden räknas järnåldern från 6:e årh. f. Kr. till kristendomens införande, en tidrymd, som plägar uppdelas i förromersk järnålder (tiden före Kr. f.), romersk järnålder, utmärkt af romerskt inflytande (från Kr. f. till omkr. 400), folkvandringstid (400—800), vikingatid (800—1050). Siffrorna äro naturligtvis ungefärliga, och i Danmark växlar terminologien något, liksom järnåldern där äfven slutar tidigare. Järnet utvanns till en början ur myrmalm, ugnarna voro små och primitiva samt rymde en ringa mängd malm och träkol. När kolen brunnit ut och malmen smält, måste ugnen kallna, hvarpå de på marken liggande järnklumparna togos ut och ugnen på nytt fylldes och antändes. Järnet var till en början dyrbart och användes till smycken och inläggningar. De äldsta järnföremålen i Sverige utgöras af nålar, hvarjämte svärd och skäror från denna första tid äro funna. Bronsen fortsatte att brukas under hela järnåldern, men väsentligen blott till smycken. Under den äldsta järnåldern i Norden fortlefde dels traditionerna från bronsåldern, dels gjorde sig nya inflytanden gällande från Hallstatt-kulturen i Mellan-Europa (se pl. I, fig. 1—3). Grafskicket utgör en fortsättning af bronsålderns med bränning af liken och de brända benens nedläggande i en lerurna. Under de tre sista förkristna århundradena spred sig den mellaneuropeiska Latène-kulturen ända till Sverige, dels från nordöstra, dels från nordvästra Tyskland. Fynd från denna tid (se pl. I, fig. 4--7) ha gjorts i nästan alla södra och mellersta Sveriges landskap. Grafskicket bestod i likbränning, och de brända benen nedlades i en lerkruka, ett träkärl eller något ännu mera förgängligt omhölje, som placerades i en s. k. brandgrop l. urnegraf, en halfklotformig grop, ofta dessutom fylld med kol, hvilken gräfdes ned högst 0,5 m. i gruset. Dessa brandgropar hittas ofta samlade till stora graffält. Sådana äro i Sverige kända från Skåne, Västergötland, Bohuslän, Värmland, Östergötland, Närke, Uppland, Gottland och Öland. På Öland täckes grafven vanligen af ett stort rundt eller fyrkantigt stenrös. På Gottland finner man små jordblandade rösen öfver grafven, i Östergötland stundom också smärre högar eller stenplaner. Vanligen befinna sig emellertid dessa urnegrafvar under flat mark och upptäckas först vid plöjning, grustäkt e. d. Ofta täckes grafven af en skyddande sten, som stundom sticker upp något öfver markens yta (se fig. 7). I Latène-tidens grafvar i Sverige har man funnit svärd, sköldbucklor, spjutspetsar, saxar, skäror, prylar, tänger och knifvar af järn, nålar, spännen, bältebeslag, kittlar m. m. af järn eller brons, halsringar och kärl af brons samt lerkärl, hvilkas former dels äro nedärfda från bronsåldern, dels imitera utländska förebilder, särskildt i sista hand s. k. ”situlor” (se Hallstatt-tiden, fig. 11) af brons. Till de präktigaste fynden från denna tid i Norden hör den s. k. Dejbjergvagnen, en på Jylland funnen, fyrhjulig vagn af trä med bronsbeslag. Vid tiden för Kristi födelse började inflytanden från romerskt kulturområde göra sig gällande äfven i Skandinavien (se pl. I—II, fig. 9—13). Dels importerades en mängd föremål, såsom mynt, kärl och bilder af brons, glasbägare (jfr Glasfabrikation, pl. I), emaljerade spännen, vapen o. s. v., dels spåras det romerska inflytandet i formgifningen hos diverse föremål af metall, lerkärl m. m. Saxar, nycklar, söljor, spelbrickor och andra föremål uppträda nu för första gången. Romerska mynt äro i Skandinavien funna till ett antal af bortåt 7,000. Åtskilliga romerska bronskärl bära fabriksmärken. På 200-talet och förra delen af 300-talet egde en invandring rum till Norden af germanska stammar, som en tid varit bosatta i Syd-Ryssland n. om Svarta hafvet. Af dessa infördes nya, sydliga kulturelement, hvaribland den äldre, 24-typiga runraden, som bildats på grundval af grekisk kursivskrift med tillsats af några romerska bokstäfver. Från denna tid härröra de stora i Schleswig, Danmark och Syd-Sverige gjorda mossfynden (se d. o.), som jämte vapen innehålla en mängd husgerådssaker af trä och dräkter af ylle m. m. Stora båtar från 300-talet, afsedda för rodd, äro funna i Nydam mosse i Schleswig. Lämningar af bostäder äro funna på Öland och Gottland (se pl. II, fig. 14, och Kämpagrafvar). Jämte den under föregående period brukliga likbränningen uppträder nu jordandet på nytt (se pl. I, fig. 8) och röner en särskild uppblomstring under de tre första århundradena e. Kr. Sedermera blir likbränningen åter det betydligt öfvervägande. Under tiden för det romerska inflytandet kommer guldet i allmännare bruk, och silfver synes nu först ha blifvit kändt i Skandinavien. Under 400- och 500-talen ökades guldimporten i hög grad, hufvudsakligen väl genom byte, som germanerna vunno under sina strider mot romerska riket, eller i form af tributer, som de af detsamma uppburo. Omkr. 500 guldmynt (solidi) äro funna i Skandinavien. Eljest utgöres guldet dels af omyntadt guld, dels af smycken, tillverkade hufvudsakligen inom landet. De äro ofta prydda med filigranornament (se Filigran, fig. 1 o. 2). Störst bland de kända guldfynden i Norden är det från Tureholm (1774) vid Trosa (12,3 kg.), och det från Timboholm (1904) vid Sköfde (7,1 kg.). Synnerligen praktfulla äro tre af guldrör med filigran bildade