halskragar, funna (1860) på Öland och i Västergötland (jfr Guldsmedskonsten, sp. 609 och pl. III, fig. 10. Om klädedräkten i Norden under järnåldern se Dräkt, sp. 930 o. text-fig. 5). Under slutet af 400- samt under 500-, 600- och 700-talen blomstrade i Sverige en egendomlig ornamentik, den germanska djurornamentiken, inom hvilken tre på hvarandra följande stilar kunnat urskiljas. Under det att de två äldsta stilarna äro samgermanska (pl. II, fig. 15 o. 16), är den tredje (700-talets) speciellt nordisk (pl. II, fig. 17). Betydande grafvar från denna tid ligga vid Gamla Uppsala (se Uppsala högar). Den döde har där bränts före bisättningen. Vid Vendels kyrka i norra Uppland har påträffats ett antal grafvar från 600- till 800-talet med den döde obränd nedlagd i en båt jämte full utrustning af vapen, kokkärl, hästar, hundar och boskap m. m. (se Vendeltid). Utstyrseln är synnerligen rik. Omkr. 800 började vikingatågen (se d. o.). De lifliga förbindelserna med öster- och västerland, som dock äfven voro af fredlig art, ha satt spår i de fynd, som anträffats i jorden (se pl. II o. III, fig. 18—28). Väldiga massor af arabiska (s. k. kufiska), tyska, angelsaxiska och andra silfvermynt äro funna i Sverige. Äfven inhemska mynt började slås, omkr. år 1000, af Olof Skötkonung. Massor af ringar, kedjor, spännen m. m. af silfver äro funna, delvis af arabiskt ursprung. Glaskärl från Rhentrakterna (jfr Glasfabrikation, pl. I), bronsföremål från Bysans och från trakterna af Kaspiska hafvet äro icke sällsynta i den svenska jorden. Om långväga färder i öster- och västerled vittna äfven de med den s. k. yngre runraden ristade runstenarna, som ofta omtala personer, som färdats till England, Ryssland, Bysans o. s. v. Skeppsbyggeriet stod högt, och stora flottor af fartyg omtalas ofta. I Norge ha vid Tune, Gokstad och Oseberg ganska väl bibehållna skepp från denna tid blifvit funna i grafhögar (se Drake, fig. 2 o. 3). Vapnen voro förträffliga och utgjordes af tveeggade svärd, spjut, yxor, båge och pilar, sköld, brynja och hjälm. Från vikingatiden härstamma Sveriges äldsta städer, bland hvilka särskildt Birka på Björkö (se d. o.) i Mälaren. Flera yrken stodo ganska högt, såsom grofsmeds- och guldsmedskonst, tillverkning af kammar, skedar m. m. Likbränning och jordande förekommo vid sidan af hvarandra. Nästan vid hvarje gammal by eller gård i Sverige finnes eller har fordom funnits en grafplats med högar, uppkastade öfver byns invånare under den yngre folkvandringstiden och vikingatiden (jfr pl. III, fig. 29). De äldsta kristna kyrkorna uppfördes i vårt land under vikingatiden, t. ex. den äldsta Klemenskyrkan i Visby. Litt.: Utom den i art. Fornlämningar (europeiska fornlämningar), Hallstatt-tiden och Latène-tiden angifna litteraturen kan anföras O. Montelius, ”Kulturgeschichte Schwedens von den ältesten zeiten bis zum elften jahrhundert nach Christus” (1906) med utförliga litteraturhänvisningar i fråga om Sverige, och ”Den nordiska järnålderns kronologi” (i ”Sv. fornminnesför:s tidskr.” IX och X), O. Almgren, ”Studien über nordeuropäische fibelformen der ersten nachchristlichen jahrhunderte” (1897) och ”Sveriges fasta fornlämningar från hednatiden” (1904), B. Salin, ”Die altgermanische thierornamentik” (1904), K. Stjerna, ”Bidrag till Bornholms befolkningshistoria under järnåldern” (i ”Antiqv. tidskr.”, XVIII), Nicolaysen, ”Langskibet fra Gokstad” (1882), Lorange, ”Den yngre jernalders sværd” (1889), G. Gustafsson, ”Norges oldtid” (1906), S. Müller, ”Vor oldtid” (1897), med rika litteraturhänvisningar, och ”Bopladsfundene, den romerske tid” (i ”Aarböger for nordisk oldkyndighed” (1906), Hackman, ”Die ältere eisenzeit in Finland. I” (1905), Kosinna, ”Verzierte eisenlanzenspitzen als kennzeichen der ostgermanen” (i ”Zeitschrift für ethnologie”, 1905), Undset, ”Jernalderens begyndelse i Nordeuropa” (1881), Riegl, ”Spätrömische kunstindustrie in Österreich-Ungarn” (1901), Hampel, ”Alterthümer des frühen mittelalters in Ungarn” (1905), Boulanger, ”Le mobilier funéraire galloromain et franc en Picardie et en Artois” (1902—05), Barrière-Flavy, ”Les arts industriels des peuples barbares de la Gaule du V:ième au VIII:ième siècle” (1901), ”Der römische Limes in Österreich” (utg. af Vet. akad. i Wien, 1900), R. Forrer, ”Urgeschichte des Europäers” (1908), och M. Hoernes, ”Natur- und urgeschichte des menschen” (1909). T. J. A. Järnört, bot. Se Verbena. Järpen, zool. Se Järpsläktet. Järpen, municipalsamhälle och järnvägsstation i Undersåkers socken, Jämtlands län. 1,013 inv. (1909). Tax.-v. 27,200 kr. å jordbruksfastighet och 1,146,400 kr. å annan fastighet, hvaraf 1 mill. kr. å nedannämnda trämassefabrik (1907). Utom i det till stationen hörande området tillämpas ordnings-, byggnads- och brandstadgan för rikets städer samt hälsovårdsstadgan för riket i hvad den afser stad enl. k. br. 3 nov. 1905. Där ligger J. trämassefabrik, tillhörig Th. Owen & Co. (Ch. Todd Owen och Owen Owen i London), med 4 kokare och 3 pappmaskiner och en tillverkning 1907 af 12,470 ton kemisk torr trämassa och omkr. 5,000 ton kemisk våt, med ett sammanlagdt värde af omkr. 1,8 mill. kr. Antalet arbetare 190. Taxeringsvärdet af firmans fastigheter inom länet (Undersåkers, Kalls och Alsens socknar) var 1905 1,055,700 kr. Järpe skansar, i Undersåkers socken, Jämtlands län, vid Järpeströmmen, Kallsjöns aflopp till Undersåkersälfven och i närheten af Järpens järnvägsstation på Jämtlandsbanan. Efter Jämtlands eröfring 1644 byggde svenskarna en skans ö. om Järpeströmmens utlopp (sannolikt där gården Skansegan nu ligger). Den förföll snart och kunde därför 1657 utan svårighet intagas af norrmännen under J. Bjelke, som lät iståndsätta densamma. 1659 uppförde Stiernsköld i Järpens by något högre upp vid strömmen en ny befästning, som 1675 bestod af en öfre och en nedre redutt med mellanliggande förbindelselinje. Gamla Järpeskansen var nu raserad. De utrymda J. skansar togos i besittning af norrmännen 1677. Följande år, sedan norrmännen åter lämnat Jämtland, och 1679 fullbordades dels en stenredutt med 13 m. sidor nere vid stranden, dels en jordskans på en hög kulle 65 m. därbakom, och vid den senare befästningen byggdes på 1680-talet ett 4 våningar högt stentorn. 1689 uppläts detta till magasin. Vid krigsutbrottet 1700 förstärktes skansen vid tornet med bröstvärn och retranchementer, hvarjämte en underjordisk förbindelselinje anlades mellan