utgafs 1904. J. har vidare verkat som
öfversättare. Se C. E. Jensen, ”Vore dages
digtere” (1900) och A. von Walden, ”J. J.”
(1904).
R—n B.
Jörgensen, Torvald, dansk arkitekt, f. 27
juni 1867, studerade 1885—89 vid konstakademien
i Köpenhamn och vann, 26 år gammal, stora
guldmedaljen för ritningar till en kyrka med
pastorsboställe. Bland hans arbeten märkas
Brorsonskyrkan i Köpenhamn,
Sundbyernes kyrka,
Hellerups kyrka,
badhotellet på Skagen. 1905
vann J. första priset på sitt förslag till
Kristiansborgs slotts återuppbyggande. Förslaget
ändrades något, hvarefter slottets
återuppbyggande 1906 uppdrogs åt J.
G—g N.
Jörgensen, V. B. E., dansös. Se
Guldbrandsen.
Jörgensen, Poul Johannes, dansk rättslärd, f. 25
sept. 1873 i Radsted (Lolland), juris kandidat
med den sällsynta betygsgraden Laudabilis et
quidem egregie 1897, docent 1902, e. o. professor
i ”retsvidenskab” 1907, allt vid Köpenhamns
universitet, har författat bl. a.
Forelæsninger
over den danske retshistorie (1904—08).
C. G. Bj.
Jörgensgårdar kallades i Danmark (efter
S:t Göran) under medeltiden hospitalen för
spetälska. Vanligen lågo de i närheten af
en stad, så t. ex. vid Aalborg, Aarhus,
Flensburg, Köpenhamn, Randers, Svendborg
m. fl. städer. De ha nu alla försvunnit och
efterlämnat spår blott i några ortsnamn.
E. Ebg.
Jörlanda, socken i Göteborgs och Bohus län,
Inlands nordre härad. 5,578 har. 1,614
inv. (1909). Annex till Solberga, Göteborgs
stift, Älfsyssels södra kontrakt.
Jörlin, Engelbert, botanist, f. 1733 i Jörlanda
socken, Bohus län, d. 1810 i Göteborg, inskrefs
1757 vid Uppsala universitet, där han blef
en af Linnés lärjungar och 1761 promoverades
till filos. magister. Efter vetenskapliga
resor i utlandet förordnades han 1769 till
docent i botanik i Lund, tjänstgjorde som
lärare vid gymnasiet i Göteborg, utnämndes
1781 till e. o. adjunkt vid universitetet
och erhöll 1784 rektorsbeställningen vid
trivialskolan i Göteborg, som han innehade i
flera år. J. författade flera för den stora
allmänheten afsedda skrifter, såsom
Flora
macelli hortensis, eller den svenska köks- och
kryddgården (1784) samt
Svenska vilda
träds och buskars plantering (1801). J. gaf
uppslag till odling af alsikeklöfver
(
Trifolium hybridum) som foderväxt.
(T. K.)
Jörmunrek (
Jormunrekr). Se
Ermanarik.
Jörn, socken i Västerbottens län, Skellefteå
tingslag. 1,786 kvkm. 4,347 inv. (1909). J. utgör
ett regalt pastorat i Luleå stift, Västerbottens
norra kontrakt.
Jörns revir, beläget i Skellefteå
öfverjägmästardistrikt, Västerbottens län,
omfattande de delar af Skellefteå och Norsjö
socknar, som ligga på norra sidan af Skellefte
älf, äfvensom Byske och Jörns socknar, är
uppdeladt i 7 bevakningstrakter. I reviret
äro belägna 73 kronoparker om tills. 83,157
har, 3 kronoöfverloppsmarker om sammanlagdt
507 har. Sammanlagda arealen af revirets
92 allmänna skogar utgör 89,452 har (1905).
M—g.
Jösse. 1. J. domsaga, i Värmlands län, omfattar
J. härad, ett tingslag. — 2. J. härad, i
Värmlands län, utgör J. domsaga och fögderi samt
omfattar socknarna Köla, Eda, Arvika, Arvika
köping, Ny, Älgå, Gunnarskog, Bogens kapell,
Brunskog, Mangskog, Boda. 1,984 kvkm. 32,655
inv. (1909).
— 3. J. kontrakt, i Karlstads stift,
omfattar de sex pastoraten Arvika, Älgå och
Ny; Arvika köping; Gunnarskog och Bogens
kapell; Kola, Järnskog och Skillingemark; Eda;
Brunskog, Boda och Mangskog. 2,354 kvkm.
36,477 inv. (1909).
Jösse. 1. Familjär ombildning af namnet Jöns.
— 2. Allmänt begagnadt namn på haren (uppvisadt
redan i början af 1600-talet), förmodligen
på den grund, att Jöns af gammalt nyttjats
i betydelsen dum person (”Dummerjöns”),
och haren i motsats mot räfven ansetts dum.
Man har äfven förmodat, att Jösse skulle kunna
vara en utveckling af samma stam som hare (jfr
no.
jase, hare). Se Hjelmqvist, ”Förnamn och
familjenamn”, s. 92 ff.
R—n B.
Jösse Erikssons bild på en korstolsgafvel från Västerås
domkyrka (nu i Statens hist. mus.).
Jösse Eriksson, väpnare, Eriks af Pommern fogde
i Västerås, var dansk till börden och bar i
vapnet en tvärbjälke, prydd med en ranka. Han
var troligtvis son till riddaren Erik Jönsson
till Stadsgaard, hvilken omtalas i urkunder
från åren 1396—1400, och riddaren Peder Nilsson
Lykkes till Egholm dotter. J. E. äktade (före
1415) Birgitta, dotter till det högättade norska
riksrådet Ulf Jonsson (Ros), som sedan Margaretas
tid var bosatt i Ervalla i Västmanland. Redan
så tidigt som 1414 var J. E. fogde öfver större
delen af Västmanland, Bergslagen och Dalarna, och
såsom sådan gjorde han sig synnerligen illa känd
genom sin hårdhet och snikenhet. Allmänt bekant
är rimkrönikans berättelse om, huru han sökte
tvinga bönderna till lydnad genom att hänga några
af dem i rök och genom att spänna deras hustrur
för hölass. Dalkarlarna tröttnade slutligen
på J. E:s utpressningar. Genom Engelbrekt
(se d. o.) klagade de hos konungen. Engelbrekt
hänvisades till svenska rådet, som undersökte
J. E:s sak och fann honom ha handlat
straffvärdt. Då konungen ändock vägrade att
straffa honom, reste sig dalkarlarna (1434),
tågade till Västerås och tvungo honom att lämna
sitt län åt grefve Hans af Eberstein. J. E. begaf
sig då till Danmark, men företog 1436, försedd
med lejdebref af Karl Knutsson, en resa till
Vadstena. Bönderna i Aska härad bröto emellertid
in i klostret, bemäktigade sig J. E. och förde
honom till tinget vid Motala, där han dömdes till
döden och halshöggs (9 dec. s. å.). J. E. visade
stor frikostighet mot
